The Social Network börjar med att en kvinna säger till Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) "you're an asshole" och den slutar med att en annan kvinna säger till honom "you're not an asshole". Men det är han. I filmen, åtminstone, så är han det, vare sig han försöker eller inte.
Han är också enastående intelligent, så smart att människor och världen tråkar ut honom och han ser sig själv såsom svävande ovanför den. Intelligens är något av det svåraste man kan ge sig på att skriva; det går knappt att hitta på en karaktär som är smartare än manusförfattaren. Det är därför doktor House i så gott som varenda avsnitt får en plötslig uppenbarelse som ger honom svaret: det är dramaturgiskt helt omöjligt att visa hur en genialisk diagnostiker verkligen hittar det slutgiltiga svaret. Det är därför Sherlock Holmes har en mindre klipsk sidekick; någon måste reflektera läsaren och Sherlocks tankar måste hållas hemliga.
Zuckerberg borde vara ännu svårare att porträttera då hans genialitet rör sig inom datorer. Dessa maskiner har invaderat våra liv under de senaste årtiondena och utgör en enorm del av vår tillvaro, men för de allra flesta av oss förblir de gåtfulla, mystiska apparater. Få av oss vet egentligen ett dugg om hur de fungerar och vi borde därför inte förmå bry oss ett dugg om Zuckerbergs tidiga äventyr med att hacka sig in i Harvards datornätverk. Men det fungerar. Det är vansinnigt spännande. Jesse Eisenbergs maniska berättarröst, hetsig musik och briljant regiteknik hugger tag, suger in och får oss att leva genom Mark Zuckerbergs ögon och fingrar medan han kodar, bloggar och ölar simultant.
The Social Network lyckas med något dubbelt omöjligt. Den skapar en trovärdigt genialisk karaktär i Mark Zuckerberg och den engagerar oss i en aktivitet som knappt någon av oss begriper och som vi skulle finna mördande tråkig om vi försökte sätta oss in i den. I en senare och lika underbar scen pågår en tävling där de två segrarna får jobb på Facebook. De ska bryta sig in i en server. De måste dricka en shot för var tionde rad kod de skriver, för varje gång servern märker av deras försök, om de är sist med att stänga ett popupfönster, och var tredje minut. Hur kan programmering vara så här spännande? Jag vet inte.
Men nu går jag händelserna i förväg. Långt innan Mark Zuckerberg blev världens yngste miljardär och Facebooks skapare var han en ensam collegestudent på Harvard. Han presenteras i en intensiv och fantastisk förstascen där hans dejt med Erica Albright (Rooney Mara) går åt helvete eftersom han är för upptagen med att vara smart för att ens märka att han förolämpar henne. Det är vreden mot henne som leder honom till den hårda kodarkvällen under vilken han skapar Facemash, en sida där besökarna bedömer studentskors utseende. Tjugotvåtusen hits och ett kraschat nätverk senare är Zuckerberg ett känt namn.
Han kontaktas av tvillingarna Winklevoss, Tyler och Cameron (båda spelade av Armie Hammer) och deras vän Divya Narendra (Max Minghella) som har en idé. De vill skapa ett exklusivt socialt nätverk, enbart för Harvardstudenter. De har förlorat två programmerare och nu vill de ha Mark Zuckerberg. Han säger ja, men i stället för att arbeta på deras Harvard Connection stjäl han idén och kallar den The Facebook. Det blir en enorm framgång men leder också till stämningar från Winklevoss-tvillingarna och Narendra, och även från Zuckerbergs egen vän Eduardo Saverin (Andrew Garfield) som var med om att starta Facebook men sveks av Zuckerberg.
Vi följer båda historierna - Facebooks tillblivelse och ostoppbara tillväxt samt de juridiska processerna mot Zuckerberg - simultant. Mycket av det vi får veta om Facebook kommer från Saverin och Zuckerberg medan de berättar om idéer, möten, fester, heta groupies och den man som enligt Saverin dök upp från ingenstans och förstörde alltihop: Sean Parker (Justin Timberlake), som i det mytologiska förflutna grundade Napster. Han älskar Zuckerbergs idé och blir en del av företaget, huvudsakligen genom att ha en manisk energi och entusiasm som ingen kan matcha. Det är en roll som Justin Timberlake föddes för att spela.
The Social Network är två timmar snabb, smart, genomtänkt och ofta hysteriskt rolig dialog. Aaron Sorkins manus är briljant utan att någonsin förefalla vara ett manus. Intrikata repliker flyter ur karaktärernas munnar som om de inte känner till något annat sätt att prata. Filmen till och med kommenterar en artikel om Zuckerberg med "that's just how he talks", och jag kan tro på det.
Dialogen är attraktionen och det hade så lätt kunnat bli - borde kanske ha blivit - ett fullständigt misslyckande. Regissören David Fincher har tidigare gjort fantastiska filmer om seriemördare och alienerade män som spöar upp varandra, och här använder han samma klipptekniker till att berätta en historia som inte innehåller någon action och borde ha varit helt omöjlig att berätta. Den fick mig att skratta, den underhöll mig, och framför allt höll den mig engagerad genom två timmars oavbrutet prat om ämnen som i sig inte är ett dugg intressanta. The Social Network är den bästa filmen jag sett på mycket länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar