En trogen bloggläsare har beskrivit min filmsmak som "du gillar filmer där det inte händer något". Riktigt så simpelt är det inte, vilket jag hoppas att alla som hänger här har märkt, men jag kan inte säga att han inte har en poäng alls. Titta på några av mina favoritfilmer. 12 Angry Men - tolv män pratar, ingenting händer. Conspiracy - tjugotre män pratar, ingenting händer. The Remains of the Day - en massa människor pratar, men ingenting händer. Samtalen påverkar, reflekterar, lever tillsammans med stora skeenden, men på filmduken sker mellan noll och ingenting.
Samtidigt stämmer det ju inte helt. Jag älskar även Sin City, The Dark Knight och 12 Monkeys; det är väldigt svårt att med bibehållen ärlighet hävda att ingenting händer i de filmerna. Då arbetar man med en helt annan definition av "ingenting" än jag. Men visst attraheras jag av enkla koncept, filmer som handlar om karaktärer som gnids mot varandra, samspelar, motsätter sig, drivs, utvecklas och beskrivs tillsammans. När det görs tillräckligt bra är det fascinerande till och med för mig hur mycket jag kan älska något som går att beskriva som "X personer pratar med varandra, ingenting händer".
Precis så har jag beskrivit Before Sunrise, med tillägget "och det fungerar". De samtalande är amerikanen Jesse (Ethan Hawke) och fransyskan Céline (Julie Delpy) som av en slump träffas på ett tåg på väg från Budapest till Wien. Han talar med henne därför att hon förstår engelska och kanske för att han bara känner sig ensam och letar efter en ursäkt att prata med någon. Han har en flickvän i Europa, han korsade Atlanten för att träffa henne, men när han väl kom dit gjorde hon slut och nu har han tagit tåget till billigaste flyget hem, vilket råkade vara i Wien. Céline ska hem till Paris efter att ha hälsat på släkten.
De sitter och pratar på tåget. När de närmar sig Wien kommer Jesse med ett förslag: Céline går av där tillsammans med honom, de tillbringar natten tillsammans i Wien, och sen säger de farväl nästa morgon. Hon är tveksam, men då säger han till henne att om tio eller tjugo år kommer hon att sitta i ett trist äktenskap och inbilla sig att alla de killar hon sa nej till i sin ungdom var mycket bättre än hennes man, men om hon följer med Jesse nu så får hon se att han är precis likadan. Lika dum, lika tom, lika trist. Av någon anledning fungerar det. De går av tåget tillsammans.
De tillbringar natten med att gå runt i Wien och prata. De åker spårvagn och pariserhjul, de letar upp sevärdheterna, men framför allt pratar de. Deras begränsade tid ihop gör att de kommer varandra närmare och går djupare än de annars borde med en tillfällig, slumpmässig bekantskap. De pratar om reinkarnation och religion, om kärlek och relationer, om ödets vändningar.
Det som gör Before Sunrise genialisk är det nästan obegripligt välskrivna manuset och den fantastiska kemin mellan Julie Delpy och Ethan Hawke. De här två karaktärerna har ett oavbrutet samtal med varandra som går från toppar till dalar och tillbaka igen utan att ett enda ord känns malplacerat eller artificiellt eller något annat än spontant påkommet. De smälter samman till ett medvetande som ger sitt uttryck i samtalet, ett samtal så realistiskt men samtidigt så perfekt att jag drömmer om att uppleva något liknande själv. En oväntad kontakt med en annan människa som sträcker sig över individerna och blommar ut till något större.
Ändå handlar det om hur den här natten påverkar just Jesse och Céline. Den unika situationen - en natt ihop, ingenting mer, inga krav - har gett dem något speciellt som de får känslor för vare sig de vill eller inte. När morgonen kommer är det svårt för dem att hålla sitt löfte om att aldrig mer träffa varandra. I morgon kommer recensionen av uppföljaren, där man får veta hur det gick med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar