Långt före Inception utforskades gemensamma drömmar i science fiction-filmen Dreamscape. Skälen och tekniken är båda annorlunda, men slutresultatet är mycket snarlikt.
Alex Gardner (Dennis Quaid) är en man med kraftfulla psykiska talanger. Han har förr arbetat ihop med dr Paul Novotny (Max von Sydow) men tappade intresset och har i stället använt sina gåvor på mer ljusskygga sätt. Detta har gjort att han hamnat i onåd hos gangstern Sneed (Redmond Gleeson) och han blir tvungen att återvända till doktor Novotny för att undgå Sneeds gorillor.
Den gode doktorn har tillsammans med sin attraktiva kvinnliga kollega Jane DeVries (Kate Capshaw) utvecklat maskiner som låter män som Gardner ta sig in i andras drömmar. Där kan de undersöka miljön de finner sig i, försiktigt påverka den, och förhoppningsvis diagnostisera och bota diverse mentala åkommor.
Projektet styrs dock av Bob Blair (Christopher Plummer), som har helt andra planer. Dessa delas förmodligen av Gardners rival Tommy Ray Glatman (David Patrick Kelly), en man med samma talanger som han men vars främsta talang är att se ond ut.
Handlingen rullar ut i sin egen makliga takt och når sin kulmen i en lång psykisk stridsscen mellan Gardner och Glatman, där de befinner sig inne i samma dröm och tävlar i att kunna påverka den. De byter form, skapar vapen ur intet och utnyttjar i största allmänhet sin unika situation.
Det är en fin scen och Dreamscapes stora behållning. Den är full av fantasi, kärlek till filmmediet och innovationslusta, men den begränsas av budget och 1980-talets specialeffekter. Den håller inte på tillräckligt länge, vi får inte se tillräckligt många vändningar och improviserade uppfinningar. Den ger en aning om det jag önskar att Matrix hade varit.
Jag önskar mig därför en remake av Dreamscape, med några extra drömstridsscener, en större budget, vildare fantasi och full tillgång till nutidens filmteknologi. Det vore något att hisnas av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar