Platsen är den lilla byn Eichwald i norra Tyskland, året är 1913. Trakten domineras av baronens herrgård och hålls lydig av pastorns predikningar. Hierarkierna är starka och traditionen är oböjlig. De äldre byborna håller hårt på hedern och reglerna. Baronen är makten och uppstudsighet är barnsliga dumheter.
En röst (Ernst Jacobi) förklarar att den kommer att berätta om de märkliga händelser som skedde där före och efter första världskrigets början, i förhoppning om att de kanske innehåller en förklaring till det som senare hände i landet. Många år tidigare var han skollärare i byn, spelades av Christian Friedel och minns att allt verkade börja med att byns doktor (Rainer Bock) råkade ut för en hemsk olycka, om man nu kan kalla det för olycka att någon spänner upp en ståltråd över stigen så att han rider rakt in i den. Doktorn hamnar på sjukhus och hästen måste avlivas.
Det var bara början på eländet. Under skördefesten blir baronens (Ulrich Tukur) kål sönderhackad. En bondhustru ramlar igenom ett murket golv och slår ihjäl sig. Baronens son (Fion Mutert) kidnappas och återfinns bunden, med neddragna byxor och piskad stjärt. En våldsam eldsvåda förtär en lada. Barnmorskans (Susanne Lothar) handikappade son (Eddy Grahl) misshandlas så svårt att han riskerar att förlora synen. Pastorns (Burghart Klaußner) älskade fågel Pipsi blir dödad med en sax och lämnas på hans skrivbord.
Das weisse Bands handling är en komplex, insnärjd härva. På ytan serveras vi ett mysterium. Vem utför alla dessa hemska dåd? Är de sammankopplade eller bara slumpmässiga utslag av våld? Är ens allihop med flit eller är vissa bara olyckor? Det kompliceras ytterligare av att vi ser en del av förövarna begå sina brott, och det verkar inte finnas någon koppling mellan dem. Resten av händelserna är lika mystiska för oss som för byborna och stora delar av handlingen gäller jakten på de skyldiga. Vi får till slut ett svar, men ingen upplösning.
Men mysteriet är bara en liten del av Das weisse Band. Filmen har oräkneliga sidospår och bihandlingar. En del av dem visar sig viktiga, andra avhandlas och försvinner. Trådar dyker upp och släpps, ibland för att komma tillbaka, ibland för att vara borta för alltid. Vi ser bara en liten skärva av ett gigantiskt socialt pussel och om vi blir förvirrade är det för att det är förvirrande. Det är omöjligt att sammanfatta hela den mänskliga upplevelsen. Vi kommer alltid att missa någon detalj och fästa oss vid något som visar sig inte spela någon roll.
När jag först hade sett Das weisse Band var jag förvirrad och besviken. Jag visste att jag hade sett något enormt välgjort. Das weisse Band är i allmänhet välspelad och i synnerhet välsignad med de kanske bästa barnskådespelare jag sett; särskilt en scen där doktorns tonåriga dotter (Roxane Duran) måste berätta om döden för sin lille bror (Miljan Chatelain) är fullständigt perfekt. Skickligheten går inte att ta miste på. Men det kändes som om den slutade mitt i handlingen, som om mysteriet aldrig fick någon riktig lösning, och som om jag verkligen inte visste vad detta hade att göra med den senare utvecklingen i Tyskland.
När jag hade tänkt mer på filmen började det gå upp ett ljus för mig, och när jag hade läst en del om den började jag inse vad det verkligen var jag hade sett. Illdådarnas identitet är viktig, ja, men inte det viktigaste. Vem är inte lika viktigt som varför. Det är varför som kanske förklarar nazism och förintelse. När skolläraren ger sig av från Eichwald efter att ha försökt anklaga de skyldiga men avvisats, vad lämnar han efter sig? En tryckkokare, redo att explodera.
Das weisse Band är en komplex, fantastisk film som fastnar i huvudet och vägrar släppa taget. Jag hade inga höga tankar om den när eftertexterna rullade, men nu vill jag ge den ett pris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar