lördag 31 mars 2012

Faktiska framtiden


Året är till ända, 366 recensioner publicerade, men som jag tidigare nämnt är det här för roligt att sluta med helt och hållet. Jag tänker därmed med start på tisdag den 3 april publicera tre recensioner i veckan, tisdag-torsdag-söndag, och med det slappare schemat förhoppningsvis få upp fler featureartiklar och dylikt som jag ursprungligen planerade som en mycket större del av den här bloggen än de till slut blev. Och jag antar att det blir temaveckor och sånt då och då när andan faller på. Välkomna tillbaka på tisdag.

Då blir det med den nya, käcka sexgradiga betygsskalan. Jag gillade inte att ge formellt neutrala betyg och jag gillade inte att jag satt så tokhöga krav på femmor och ettor, så jag ska faktiskt göra ett stordåd och märka om varenda satans recension jag lagt upp under året. Det kommer nog inte att gå på en fikarast så ett tag kommer det att finnas två betygsskalor.

Den nya skalan är jämnare fördelad så en hel del 4/5 kommer att vara 6/6 och en hel del 2/5 kommer att vara 1/6. Vidare innebär 4+/6 en positiv recension, så om jag uppskattade filmen så får den minst en fyra. Eftersom jag gillar film innebär det att mer än 50% av filmerna kommer att få 4+. Cope. Tyvärr innebär det också att den vackra och surt förvärvade symmetri som i skrivande stund kan skådas till vänster kommer att massakreras till oigenkännlighet, men man kan inte göra omelett utan att massakrera symmetri.

Casablanca (1942) - 6/6


Jag avslutar mitt årslånga filmprojekt med den film som jag, om jag tvingades välja med en pistol mot skallen, skulle utse till min favoritfilm någonsin: Casablanca. Det är inte ett särskilt originellt val, även om jag antar att The Godfather och Citizen Kane är ännu vanligare titlar i sammanhanget. Men jag har inte mycket till val. Casablanca är en film som jag älskade första gången jag såg den och vid det här laget har jag sett den över trettio gånger och varje gång tror jag att den omöjligt kan vara så bra som jag minns och varje gång är den bättre än den föregående.

Det tog mig säkert tjugofem genomtittningar innan jag förstod vilken replik som är filmens allra bästa och hur bra den faktiskt är. "He's just a lucky guy." Jag kan inte tänka på den utan att ögonen tåras. En film som bara blir bättre och mer känslomässigt effektiv är en fantastisk film, trots de fel den faktiskt, rent objektivt, har. Casablanca är ingen perfekt film men dess bra sidor är så bra att felen bleknar till irrelevans.

Handlingen är mindre viktig än karaktärerna men det går inte att känna med de senare utan att förstå den förra. Filmen utspelar sig under brinnande andra världskrig, som pågick medan den gjordes och släpptes. Faktum är att den skyndades ut för att dra nytta av att de allierade invaderat Nordafrika i november 1942, inte ens tre veckor före Casablancas urpremiär.

En berättarröst informerar oss om att det krigshärjade Europa producerar desperata flyktingar som vill fly över Atlanten till Amerika. Det oockuperade och neutrala Portugal är bästa avgångsplatsen för resan västerut, men det är inte lätt att ta sig dit. En väg går via Nordafrika och Casablanca i Marocko, men för att lämna Casablanca måste man ha avresevisum och då måste man ha pengar, makt eller tur. Så Europas vilsna massor samlas i Casablanca, där de väntar, och väntar, och väntar.

De tidiga scenerna gör ett fantastiskt jobb med att i korta, ekonomiska scener presentera Casablanca och dess befolkning. Staden lyder under Vichyregimen och den franska polisen jagar brottslingar och subversiva. I Casablanca samlas frihetskämpar, ficktjuvar, bedragare, spioner och de desperata som säljer allt de har för chansen att få ett utresevisum. Vi ser en ung kvinna sälja ett smycke för mycket mindre än hon hoppades; enligt köparen är marknaden översvämmad med diamanter. I Casablanca försöker alla sälja sina släktklenoder.

Planet till Lissabon passerar och hela Casablanca stannar upp för att titta på det med hoppfulla blickar. Vägen till friheten. I morgon kanske det är vår tur.

Under dessa scener får vi också träffa den förste av filmens viktiga karaktärer: den lokale polischefen Louis Renault (Claude Rains). Han har en pragmatisk attityd till sitt jobb - hans respons när tyska kurirer mördas är att "round up twice the usual number of suspects" - och är en av de mest egoistiska karaktärer som någonsin synts på film. Han har inga ideal: "I blow with the wind", erkänner han utan omsvep. "Right now the wind happens to be blowing from Vichy."

Till synes utan skrupler eller moral utnyttjar han sin ställning för att få pengar och för att få unga kvinnor i säng. Att han alltid håller sina löften - aldrig har han legat med en kvinna utan att hon fått ett utresevisum efteråt - beror mindre på hederskänsla än på sinne för upplyst självintresse. Han vet att när nästa kvinna frågar om Renault brukar hålla sina löften får hon svaret ja.

Renault är en besynnerligt intagande karaktär, vilket beror dels på den kvicka dialog han förses med och dels på Claude Rains, som spelar honom som en spjuver och en kanalje. Men filmen gör mycket klart att han är en råtta, och varken mer eller mindre. En fånge dör i hans förvar, och han berättar helt lugnt att han ännu inte har bestämt sig för om fången begick självmord eller sköts under flyktförsök. När en av hans poliser informerar honom om "another visa problem" rättar han till kragen och säger "show her in". Renault är ett kräk, men Rains gör honom till någon vi trots det tycker om att se.

Sen följer vår första titt på Rick Blaine som äger Casablancas populäraste café. Vi hör först talas om honom när Renault informerar den besökande major Strasser (Konrad Veidt) om att de ska gripa en brottsling den kvällen på Rick's, eftersom "everybody comes to Rick's". Vi får veta att han aldrig dricker med kunder och Amsterdams näst störste bankir får finna sig i att detta även gäller honom. Vi ser hans signatur innan vi ser honom själv, men så vänds kameran och det är Humphrey Bogart.

På den tiden var han en av världens största filmstjärnor, till att börja med känd för att spela gangstrar. Med rollerna i High Sierra och The Maltese Falcon hade han etablerat sig som en seriös skådespelare och i och med Casablanca befästes hans status även om hans bästa roll skulle följa fem år senare i The Treasure of the Sierra Madre. Hans ansikte har inte samma effekt i dag, men det har mindre betydelse. Det är Rick som är intressant.

Rick är amerikan med ett förflutet dolt i skuggor. Hans motton är "I stick my neck out for nobody" och "I'm the only cause I'm interested in", men det finns människor som känner honom - Louis Renault är en av dem - och de hävdar envist att det finns något under hans cyniska skal. Hans pianist Sam (Dooley Wilson) uppvaktas av rivalen Ferrari (Sydney Greenstreet) men lämnar inte Rick ens för dubbla lönen, och resten av Ricks personal verkar också hysa varma känslor för honom trots att han aldrig visar några själv.

Rick och Louis Renault verkar till och med dela ett slags vänskap, även om den kanske mest baseras på att de av praktiska skäl måste hålla sig väl med varandra. Renault är nyfiken på Ricks bakgrund och varför han kom till Casablanca, men Rick svarar cyniskt och lakoniskt.

Två tyska kurier har hittats mördade i öknen och de bar med sig lejdbrev signerade av general Weygand, och om ett utresevisum är värdefullt i Casablanca så är lejdbrev ovärderliga. De kan inte ifrågasättas; vem som helst kan fylla i sitt namn och lämna Casablanca med destination Lissabon. Lejdbreven är den MacGuffin som håller Casablanca igång och liksom de flesta MacGuffins är de gravt defekta. Naturligtvis kan inte en efterlyst flykting bara knalla ombord på planet för att han har ett lejdbrev i handen, särskilt inte när sådana lejdbrev nyss stulits av en mördare. Det är tur att resten av Casablanca fungerar bra nog för att väga upp den bristen.

Lejdbreven visar sig finnas hos en viss Ugarte (Peter Lorre), en fixare vars vanliga syssla är att ordna utresevisum för hälften av Renaults pris. Hans förhållande till Rick påminner om Ricks och Renaults; en sorts oförklarlig vänskap. Ugarte är övertygad om att Rick föraktar honom - Ricks inställning är "if I gave you any thought I probably would" - men det blir ändå Rick som Ugarte går till för att förvara breven tills han kan sälja dem. Och Rick gör det. Han tar risken för Ugartes skull. Varför? För att han faktiskt inte är den cyniske man han försöker framstå som. Det här är vår första glimt av hans sanna jag.

Renault är Ugarte på spåren och griper honom inne på Rick's. Ugarte tigger Rick om hjälp men Rick har ingen att ge, och Ugarte förs bort. Plötsligt sitter Rick på de ovärderliga lejdbreven, vilket många misstänker men ingen säkert vet. Han har ett samtal med Renault, Strasser och den tyske officeren Heinz (Richard Ryen), ett samtal som rör sig kring politik och kriget och Ricks bakgrund. Samtalet håller sig artigt och vänligt, men det är skarpa undertoner som rör sig bakom orden. De här människorna tycker inte om varandra, men här och nu måste de följa etiketten.

Nu anländer Viktor Laszlo (Paul Henreid) tillsammans med en vacker kvinna. Vi har redan hört talas om frihetskämpen Viktor Laszlo, en tjeck som lyckats rymma från ett koncentrationsläger och sedan jagats av nazisterna tvärsöver Europa, men vem är kvinnan bredvid honom? Och varför reagerar Sam när de kommer in och följer paret med blicken? Han ser oroad ut.

Viktor Laszlo är en ängel, en modig motståndskämpe, och en fullständigt osjälvisk varelse. Han finns i filmen för att spegla de andra karaktärernas resa från omoral till att kanske kunna aspirera på att en dag bli en Viktor Laszlo. Som de flesta perfekta karaktärer är han tämligen ointressant. Henreid själv ogillade karaktären och det faktum att den ledde till att han typecastades som stel och platt.

Om man inte kan kritisera personen Laszlo är det desto lättare att kritisera karaktären Laszlo, men han är essentiell för Casablanca. Filmen behöver en odiskutabelt ädel person, någon vars blotta existens och flitiga arbete är så viktigt att allt annat kan sättas åt sidan. På sätt och vis är han lika mycket av en MacGuffin som lejdbreven.

Det är hans följeslagare som är den intressanta av de två. Hon är Ilsa Lund, spelas av Ingrid Bergman, och vet saker som Laszlo inte anar. Till exempel känner hon igen Sam och av deras samtal blir det snabbt uppenbart att hon känner Rick också. Hon vill träffa honom, men Sam vädjar åt henne att låta bli. "You're bad luck to him." Hon ger sig inte utan ber honom spela en viss låt. Han vet vilken. Även om ingen säger "play it again, Sam" så spelar han den: As Time Goes By.

Musiken gör Rick ursinnig. Han sa åt Sam att aldrig spela... och där sitter hon, deras ögon möts, och vi förstår vad som finns i deras förflutna. De talar. Laszlo ansluter sig. De två männen konverserar artigt och rentav varmt. "We all try, you succeed", säger Rick beundrande till mannen som nu är tillsammans med hans älskade.

De här scenerna fungerar mycket bättre andra gången man ser Casablanca, när vi vet vad som faktiskt hände mellan Ilsa och Rick. Filmen verkar faktiskt designad att ses flera gånger, fylld som den är av små detaljer som man missar första gången men som blir uppenbar när man vet vad som väntar. Den känslomässiga kraften ökar ju mer man vet, snarare än tvärtom. Första gången är de här människorna bara människor som vi inte vet mycket om. Senare blir de så mycket mer.

Det är situationen i vilken Casablanca utspelar sig. Politik, fara och kärlek möts i en komplex situation, briljant uppmålad av beskrivande scener och en perfekt tillrättalagd stämning. Varenda scen är konstfärdigt ihopsatt och ändå dyker favoritscen efter favoritscen upp i huvudet när jag nu försöker sammanfatta min kärlek till den här filmen.

När tyskarna sjunger den franskfientliga, tyskpatriotiska Die Wacht am Rhein och Laszlo får orkestern och folkmassan att tysta dem med La Marseillaise, den scen som gör att vi förstår Ilsas känslor för Laszlo. När det unga bulgariska paret försöker få ihop pengar till utresevisa. Ilsas korta samtal med major Strasser där hon med sitt "we all know what German guarantees have been worth in the past" belyser både sin egen smärta och den egentliga orsaken till att kloka män som Rick och Renault håller sitt ord.

Casablanca beskrivs kanske bäst som en tursam olycka. Ingen av de inblandade trodde att de höll på med ett mästerverk som någon sjuttio år senare skulle utnämna till den bästa film hen någonsin sett. De skyndade sig igenom produktionen, med ett manus som byggde på en aldrig uppsatt pjäs. Det fanns nog mer slump och improvisation bakom Casablanca än jag egentligen vill tänka på. Så hur blev resultatet så fantastiskt?

Det rör sig om en sammankomst av många olika faktorer. Skådespelarna hittade perfekta melodier för sina roller. Trots att Casablanca består av en blandning av komedi, romantik, tragedi, spänning och drama finns det inte ett ögonblick när en roll i Casablanca spelas med minsta missljud. Aktörerna får oss att skratta, gråta och hoppas precis när vi ska. Det är en ynnest att se proffs som Humphrey Bogart och Claude Rains utöva sin konst mot varandra, där varje stavelse faller perfekt på plats.

Manuset har, objektivt sett, en stor brist i det att man nästan måste se filmen två gånger för att uppskatta den. Men hade Casablanca varit lika älskad om den hade varit mer konventionell? Är det inte just det faktum att den blir bättre varje gång som gör att den fortfarande hyllas i dag?

Karaktärerna är perfekt placerade där de hör hemma. Handlingen rör sig runt den helgonlike Viktor Laszlo men det är de andra som vi dras till, till och med den amoraliske Renault. Första gången vet vi inte vilket slut vi hoppas på - och skådespelarna själva visste inte förrän i sista ögonblicket hur filmen skulle sluta - men andra gången vet vi att det bara finns ett möjligt slut, det perfekta som är det enda som många minns från Casablanca. Det är ett fantastiskt slut, men bara kronan på ett redan underbart verk.

Framför allt tror jag att Casablancas storhet hittas i det odödliga temat - kärlek och uppoffring - och i att filmen presterar en perfekt balans mellan komedi, romantik, intriger och drama. Det är omöjligt att välja en enda favoritfilm - och ännu omöjligare att skriva en rättvisande recension av en sådan film - men om jag måste välja så är det därför jag väljer Casablanca.

fredag 30 mars 2012

War Horse (2011) - 5/6


War Horse är historien om en häst, och det är faktiskt historien om en häst, inte historien om människan som älskade hästen. Det finns till att börja med inte bara en sådan människa i War Horse. Tvärtom verkar hästen ha en närmast magnetisk attraktionskraft; människa efter människa förälskar sig i den. Eller, snarare, honom.

Hästen börjar sitt liv i Devon i England. Han köps på auktion av en krigsveteran och bonde (Peter Mullan) som ger alldeles för mycket pengar bara för att bjuda över sin avskydde arrendator (David Thewlis). Hästen är snabb och stark och vacker men inte alls den arbetshäst som behövs på en bondgård. Pengarna han kostade försätter gården i ännu värre ekonomiskt trångmål än den var, och bondens hustru (Emily Watson) bannar sin man för dumheten. Men deras son (Jeremy Irvine) blir genast fäst vid hästen, precis som hans far blev, och svär att han ska ta hand om honom.

Det gör han. Han ger hästen namnet Joey och lyckas tämja honom, men alla är överens om att en häst som Joey aldrig kommer att kunna plöja, och om åkern inte plöjs förlorar familjen sin gård. Sonen är beslutsam. Han och Joey ska plöja åkern.

Detta är en Spielbergfilm och har alla dess kännetecken, så det är kanske inte så svårt att räkna ut hur det går med plöjningsförsöket som hela häradet dömer ut på förhand men ändå dyker upp för att se. Det spelar ingen roll; scenen fungerar bättre än man kunde hoppas. Men gården får nya problem, första världskriget bryter ut och familjen tvingas sälja Joey till armén.

Joey blir kavallerihäst men det är bara början på hans karriär som krigshäst. Vi får följa honom och se kriget genom hans ögon. För honom spelar det mindre roll om han tillhör engelsmän, tyskar eller fransmän. Han vet vilka som tycker om honom och vilka som betraktar honom som bara ännu ett djur. Han har tur, han har otrolig tur, för han stöter ständigt på människor som fastnar för honom och är beredda att slåss för honom. När det är dags för filmen att knyta ihop sker det genom så otroliga sammanträffanden att filmen inte bryr sig om att gå närmare in på dem.

Det är skamlöst emotionellt manipulativt, men det är också fantastiskt välgjort. War Horse är en av de filmer som det är svårt att njuta av fullt ut därför att man är upptagen med att vara imponerad av hur skickligt allt är gjort. Filmen innehåller känslomässiga ögonblick som lockar fram tårar, stunder av glädje, och magnifika actionsekvenser som matchar allt på Spielbergs meritlista. Filmens första krigsscen, när kavalleriet gör sitt anlopp, är lika kraftfull som något vi tidigare sett och när soldaterna korsar ingenmansland är det nästan i klass med Saving Private Ryans inledningsscener. Lika bra är det i början, med långa smäktande svepningar över landskapet i Devon, långsamma överglidningar som visar sambandet mellan gården och åkrarna runt den och sekvenser där Joey flyger fram genom terrängen som en ostoppbar vind.

Fjädern i War Horses hatt är ändå en sekvens där Joey ensam flyr genom ingenmansland medan kulorna regnar runt honom. Han hoppar över skyttegravar och springer genom taggtråden och det måste ha varit CGI ibland och förmodligen en animatronicshäst ibland men som Gud är mitt vittne har jag ingen aning om när det är någondera. Spielberg har alltid varit duktig på att regissera flytande actionsekvenser men här överträffar han sig själv och ger oss något vars like vi sällan sett.

War Horse må vara spritt språngande orealistisk och ogenerat hjärtnervsryckande, men det behöver inte vara dåliga egenskaper hos en film som försöker visa skönheten mitt i allt det fula., och det har inte funnits mycket som var fulare än första världskriget. Vi vet att sånt här inte händer i verkligheten, i alla fall inte de fina bitarna. Det är kanske inte så illa att ha en film som låter oss låtsas, en liten stund.

torsdag 29 mars 2012

Grease (1978) - 3/6


Grease startade som en parodi på de amerikanska femtiotalshistorier som kretsar kring jocks och greasers och tjejer med rosa kjolar, en sorts Gänget och jag med musik. När den väl nådde sin filmversion var det mesta av det parodiska bortsköljt och även om det finns humor här så tar filmen sitt koncept på allvar. Då konceptet är en musikalversion av ett idealiserat femtiotal är det svårt, särskilt om man envisas med att stoppa in den förut nämnda humorn just där den inte hör hemma. När man är arton är det inget roligt med att göra slut eller inte få hångla.

Danny Zuko (John Travolta) är skolans tuffing, en läderklädd, brylcremad hårding som är den självklare ledaren för det coola killgänget T-Birds. Han kommer tillbaka till skolan för att gå sista året efter en sommar då han träffade Sandy (Olivia Newton-John). Hans stora överraskning är att Sandys familj flyttat och nu går de på samma skola. Hans stora problem är att med Sandy var han inte alls den tuffing som han låtsas vara med grabbarna. Han måste spela oberörd och hård när han träffar henne för att behålla sitt anseende.

På andra sidan finns Rizzo (Stockard Channing, som var 34 när hon spelade tonåriga Rizzo) och hennes tjejgäng Pink Ladies. Frenchy (Didi Conn) vill ha med Sandy i gänget, men Rizzo tycker att hon är för oskuldsfull och pryd.

Det rådes det bot på. Efter diverse förvecklingar med en danstävling, en förlovningsring, ett bilrace och strider mot rivalgänget Scorpions förvandlar Sandy sig till en läderslampa medan Danny gör sig till jock. Sensmoralen är tydlig: för att vinna kärleken måste man ändra på precis allt man är. Det är ett vackert budskap.

Men det här är en musikal av den gamla ullen, och handlingen är bara där för som ursäkt för musiken. Och musiken är bra. Både John Travolta och Olivia Newton-John kan sjunga och dansa och det kan resten av rollistan också. Det är medryckande musiknummer vi får serverade, och då förlåter man att det brister lite på handlingsplanet.

Om man kan slappna av och hänga med och ha roligt, så är Grease riktigt bra. Om man funderar för mycket, så är den riktigt dålig. Vi kallar den okej.

onsdag 28 mars 2012

Ferris Bueller's Day Off (1986) - 2/6


Att den här filmen lyckats bli kult beror bara på nostalgi och önskedrömmar; den har få andra kvalitéer att erbjuda. Den hyllades på sin tid eftersom den, liksom The Graduate, lyckades pricka en zeitgeist som inte längre finns kvar. Jag hoppas i alla fall det, att vi har bättre saker för oss än att hylla Ferris Bueller (Matthew Broderick).

Han är en självgod, självsäker tonåring som en dag bestämmer sig för att skippa skolan och njuta av vårvädret i Chicago. Han bluffar sina föräldrar (Cindy Pickett och Lyman Ward) men hans syster Jeanie (Jennifer Grey) är inte lika lättlurad. Hon är dessutom rätt trött på att behöva se sin ohängde bror komma undan med allt han vill.

Jeanie har dock inte makten att göra något åt det, så Ferris får stanna hemma och tillkallar sin flickvän Sloane (Mia Sara) och sin bäste kompis Cameron (Alan Ruck) så de kan tillbringa dagen med att göra sånt som endast idioter gör när de skolkar, särskilt om de jagas av den nitiske Edward Rooney (Jeffrey Jones).

En rad endast löst sammankopplade scener följer, bland dem den berömda "Twist and Shout"-scenen där en skolkande, förföljd Ferris sjunger offentligt inför en folkmassa. Smart drag. Det här med att hålla låg profil är inte Ferris grej.

Ferris Bueller's Day Off är en enormt förutsägbar, misslyckat ytligt manipulativ komedi som är nästan helt befriad från skratt. Om man kopplar bort hjärnan och ignorerar styckena som försöker vara allvarliga ger den en stunds oförarglig underhållning, även om karaktärerna till och med då är irriterande och Jeanies personlighetskast förblir oförklarliga.

Ferris Bueller's Day Off tillhör samma strömning som producerade de mycket bättre Fletch och The Blues Brothers, åttiotalsfilmer som levde på bristande respekt. Skillnaden är att Fletch är en cool journalist och Blues Brothers är coola musiker medan Ferris är en osnuten snorunge. Samt att hans film saknar vettig handling.

tisdag 27 mars 2012

The Stepford Wives (1975) - 1/6


Filmversionen av The Stepford Wives blev mycket mer framgångsrik än någonsin den litterära förlagan signerad Ira Levin, och därför har Stepford blivit ett uttryck för något helt annat än det Levin beskrev. Filmen och boken delar nämligen bara koncept och yta; det psykologiska och kanske politiska budskapet har förvridits från bok till film.

Det började tydligen bra med ett manus från William Goldman. Enligt Goldman var hans manus troget boken men när regissören Bryan Forbes bestämde sig för att hans fru Nanette Newman skulle spela en av fruarna i Stepford medförde det kraftiga förändringar. Varför? Jo, för att Nanette Newman, vilka goda egenskaper hon än må ha, inte hade kunnat spela en av bokens Stepfordfruar.

Men låt oss ta det från början. Joanna Eberhart (Katharine Ross) flyttar tillsammans med sin man Walter (Peter Masterson) från New York till idyllen Stepford. Joanna är en modern frigjord kvinna och känner inte att hon passar in bland de hängivna hemmafruar som befolkar Stepford. Alla män är medlemmar av en mystisk herrklubb och Joannas granne Carol (ovan nämnda Nanette Newman) beter sig ibland så besynnerligt att Joanna börjar fatta misstankar.

Tillsammans med Bobbie (Paula Prentiss), som liksom Joanna är nykomling i Stepford, börjar Joanna göra efterforskningar och försöka rekrytera den lilla stadens kvinnor till en feministisk rörelse. Det visar sig hopplöst; de är bara intresserade av att städa. Till och med Bobbie och deras vän Charmaine (Tina Louise) faller och går med i den undergivna kvinnohorden. Joanna är ensam och upptäcker den fasansfulla sanningen: männen i Stepford ersätter sina kött-och-blod-hustrur med perfekta robotfruar.

Det låter dummare än det hade behövt bli. Man hade kunnat göra en bra film av det om bara inte Bryan Forbes och Nanette Newman hade kommit i vägen. I boken var Stepfordfruarna orimligt vackra, utmanande klädda, sexuellt tillgängliga, den infantila sexualitetens drömobjekt. I filmen är de i stället hemmafruar i långa klänningar och fåniga hattar, besatta av att utbyta recept, handla mat och städa.

Jag försöker att inte vara fördomsfull, inte ens mot mitt eget kön. Men let's face it, elva av tio heterosexuella män hade, om de fick chansen att skapa den perfekta hustrun, valt en konstant kåt Angelina Jolie i åtsmitande kläder framför en städningsfixerad Nanette Newman i fotsid klänning. The Stepford Wives blir därmed en skarp satir som missar målet, en film som visste vad den ville säga men sa det om fel sak. Jag tillbringade den med att undra vad i helvete som var så bra med Stepford och den sista - förment kusliga - scenen med robotarna i mataffären ser ut som en mans mardröm snarare än fantasi.

måndag 26 mars 2012

Lord of the Rings (2001/2002/2003) - 6/6


När Tolkiens legendariska ringsaga till slut skulle bli film på riktigt var fansens reaktion lätt att förutspå. En del hävdade naturligtvis (och hävdar fortfarande) att historien är ofilmbar. Andra trodde att det skulle kunna bli perfekt, men bara om just de fick styra och ställa precis som de ville; filmindustrin skulle förstås förstöra allt. Åter andra hickade till när namnet Peter Jackson nämndes, vilket i och för sig var förståeligt; trots The Frighteners och Heavenly Creatures var han i de kretsarna mest känd för slemmiga splatterfilmer som Braindead och Bad Taste. De som kände till Meet the Feebles tyckte nog inte att det var en merit heller.

Många av fansen sitter tio år senare kvar i den reaktionen och visar därigenom att de lider av samma defekt som så många fans: de förstår inte att filmer inte görs för förlagans fans. Man kan inte göra en X-Men-film som är perfekt för serietidningsälskarna, för de är inte tillräckligt många. Man måste göra en X-Men-film som drar masspublik och om det kräver en och annan liten ändring som stör hardcorefansen så är det värt det för alla. På samma sätt är Lord of the Rings den bästa filmversion av boken som vi kunde hoppas på, och mycket bättre än vi kunde vänta oss. Visst finns det några ändringar jag inte begriper hur jag än försöker. Det ändrar inte att Jackson och hans folk åstadkom ett mästerverk.

Liksom Tolkien betraktar jag böckerna som en bok och därmed också filmerna som en film, av samma anledning. De hänger sömlöst ihop; de två första filmerna har varsitt miniklimax men ingenting man ens skulle höja ögonbrynen över om man såg filmerna ihopklippta till en enhet. Det här är en enda lång historia som börjar och slutar i den lilla byn Hobsala.

Där lever hobbiten Bilbo (Ian Holm), som tvärtemot hobbitarnas traditioner gav sig ut på ett väldigt äventyr med dvärgar, trollkarlar, drakar, alver, jättespindlar, en varbjörn och ett mystiskt litet monster som kallades för Gollum. Från honom stal Bilbo en magisk ring; när han sätter den på fingret blir han osynlig. På sitt födelsedagskalas använder han ringen till att spela gästerna ett spratt, men en av gästerna är för skärpt för det: trollkarlen Gandalf (Ian McKellen). Han misstänker att ringen är mer än den först verkar.

Bilbo ger sig av för att bo hos alverna, hans släkting och skyddsling Frodo (Elijah Wood) får ta hand om ringen, och Gandalf reser iväg för att göra efterforskningar. Det han upptäcker är att Bilbos magiska ring är Den Enda, en ondskefull och oerhört kraftfull ring, smidd i Domedagsklyftans eldar av den mörke herren Sauron. Saurons tjänare, de kåpklädda odöda nazgûlerna, är på jakt efter ringen och Frodo måste fly tillsammans med sin vän och trädgårdsmästare Sam (Sean Astin).

Ett episkt äventyr tar vid. Tillsammans med människorna Aragorn (Viggo Mortensen) och Boromir (Sean Bean), alven Legolas (Orlando Bloom), dvärgen Gimli (John Rhys-Davies) och sina hobbitvänner Merry (Dominic Monaghan) och Pippin (Billy Boyd) måste Frodo och Sam färdas tvärs över Midgård för att nå landet Mordor, där skuggorna ruva, och kasta ringen i Domedagsklyftan. Om Sauron får tillbaka den kommer han att härska över världen.

Tolkien hade specifika styrkor och svagheter. Han var en genialisk språkkonstruktör och världbyggare. Hans omsorg om sin historias interna konsistens låg bortom det anala. Han skapade litteraturens främsta fiktiva värld, en parallell verklighet lika trovärdig som vår, om inte mer. Det är en fantastisk grund att bygga en episk film på. Problemet är att det som händer i Lord of the Rings bygger på en bakgrundshistoria som omöjligen kan förklaras i en film, och ibland blir man tvungen att bara kalla något för en balrog och hoppas att karaktärernas tydligt visade rädsla räcker; man har inte tid att förklara vad en balrog är. Bakgrunden måste levereras i småbitar, det absolut viktigaste och ingenting annat. Det fungerar, bättre än man kunde vänta sig.

Tolkiens svaghet låg i själva skrivandet. Sällan har en så framgångsrik bok varit i så skriande behov av en stenhård redigerare. Det är inte lika illa i det engelskspråkiga originalet som i den översättning av Åke Ohlmarks som de flesta svenska läsare är bekanta med, men för Tolkien var litterär skönhet alltid nummer två på prioriteringslistan. Det har gjort boken långsam och stel. Jag tyckte om den när jag läste den, men jag fick aldrig en uppfattning om den enorma kamp som pågick, hur världens öde hängde på en lös tråd, hur ond Sauron verkligen var.

Filmversionen fixar allt det där. Redan i den korta prologen där vi får höra historien om Sauron och ringarna kände jag det pirra i hjärtat när människor och alver samlades för en sista allians mot mörkret, och när vi fick se Hobsala för första gången hade jag två tankar: "han gjorde det tamigfan" och "det skulle kunna vara så här fint för alltid om Sauron bara inte var en så stor skit". När Elrond (Hugo Weaving) ser Sauron kliva in på slagfältet syns det i hans ögon hur stort detta är. Det är Sauron, en obevekligt ond halvgud, och Elrond slåss för sin världs överlevnad. När Aragorn stöter ett spjut i ett troll och fräser av vrede förstår vi varifrån vreden kommer: kan inte de här satans monstren bara sluta vara så elaka? Kan ni inte låta oss vara i fred? Det var känslor jag aldrig fick av boken.

Det återkommer om och om igen i filmen. Frodo är liten, rädd och långt hemifrån, men vägrar ge upp. Sam drivs vidare av sitt inre ljus och sin kärlek till Frodo. Aragorn har ett öde han fruktar, men till slut vågar han möta det. När de befinner sig i samma situation är det Frodo det är synd om, denne lille modige varelse som inte vet något om svärd och mörker, inte Aragorn som tillbringat ett liv med att döda orcher. Filmen tog Tolkiens historia och gjorde något bättre av den. Sammanlagt är extendedversionen nästan tolv timmar lång och den haltar inte för ett ögonblick, mycket just därför att den lyckas nyttja den emotionella potential som Tolkien skapade men inte använde.

Det kräver en säker regissörshand och skickliga skådespelare. Jag vågar säga att få av aktörerna i Lord of the Rings kommer att göra bättre prestationer i framtiden. John Rhys-Davies har det kanske svåraste uppdraget; han ska vara en hård luttrad krigare och comic relief på samma gång. Därför kopplar Gimli aldrig samman med mig lika mycket som de andra. De fyra hobbitarna, på plats för att vara publikens företrädare, lyckas oklanderligt med den uppgiften. Legolas ges onaturliga repliker men Orlando Bloom uttalar dem som om det är så han låter när han vaknar på morgonen. Aragorn utvecklas från smutsig vandrare till värdig konung.

Man kan inte tala om Lord of the Rings utan att prata om effekterna, signerade Weta Workshop som därmed gjorde sig till ett Industrial Light and Magic för 2000-talet. I Lord of the Rings fick vi för första gången se vad CGI verkligen kunde göra. Här smälter det samman med skådespelarna och ger oss gigantiska monster, väldiga arméer, fantastiska platser och sprakande magi. Här är CGI inte ett sätt att skära ner effektavdelningens budget utan ett sätt att skapa bilder som vi aldrig tidigare sett på film.

Som Gollum. Det lilla monster som ägde ringen före Bilbo dyker upp som en CGI-skapelse, och inte bara vilken CGI-skapelse som helst utan den bästa vi då hade sett. Gollum, som skapades med motion capture via skådespelaren Andy Serkis, är en naturtrogen varelse som knuffas, brottas, hoppar omkring, och i största allmänhet interagerar med skådespelare och miljö på ett sätt som ansågs omöjligt tills vi såg det. Tio år senare är han fortfarande imponerande och det lockar fram frågan varför. Varför, om Gollum kunde produceras redan 2002, ser vi fortfarande så mycket dålig CGI på film? Varför ser inte allt ut som Gollum? Varför har vi inte sett något bättre än Gollum?

Antagligen för att alla inte är lika bra som Weta Workshop, alla inte är lika dedikerade som Weta Workshop, och de flesta ser på CGI som just ett sätt att slippa animatronics och dyra handgjorda effekter, inte ett sätt att göra bättre effekter. Och när de förförs av CGI:s potential blir de i stället fixerade vid att göra så bisarra saker som möjligt så att CGI:n inte ska gå till spillo. Så icke i Lord of the Rings, även om ett visst grottroll kommer nära.

Jag har hittills sjungit filmens lov och det är den värd, men det måste nämnas att den har sina svagheter. En del av de ändringar som gjordes från bok till film är oförklarliga och de flesta av dem har hamnat i mittdelen. Ingen trodde någonsin att Aragorn verkligen dog när han trillade av klippan. Den sista delen har alldeles för många slut; jag förstår varför Peter Jackson ville avsluta på samma sätt som Tolkien gjorde men det borde ha sparats till extendedversionen. Jag såg den sista delen på bio med tre personer som aldrig läst boken, och vi hann inte mer än två steg förrän de undrade vad det där var för båt och jag suckade och försökte räkna ut hur jag skulle kunna förklara det utan att tråka ihjäl dem. Lord of the Rings har fel som kunde ha fixats.

Men när man sätter samman allt - regi, musik, skådespel, historia, effekter - blir det tydligt att Lord of the Rings är en briljant kreation, den bästa fantasyfilm som gjorts och en film som överskrider fantasygenren, ett av de största epos vi sett, en oförglömlig orgie i kärleksfull filmkonst, en mastodontfilm som tar ett halvt dygn att se och ändå aldrig flagnar. Den är mer än en värdig version av en obegränsat kultförklarad bok, den går bortom boken och karvar sig en egen plats i mästerverkens panteon.

Ja, jag ser fram emot Bilbo.

söndag 25 mars 2012

To Kill a Mockingbird (1962) - 5/6


To Kill a Mockingbird är en film om barn förklädd till ett socialt rättegångsdrama. Den behandlar isolering, rasism, justitiemord, fördomar och våld, men allting ses genom ögonen på barn. Inte filmbarn utan riktiga barn, som talar och tänker som barn, som springer överallt, som bevisar sitt mod genom att gå nära huset med stängda fönsterluckor där det sägs att en galen man hålls fången, som försöker hålla sig från bråk i skolan men ibland måste man när den där dummingen säger något extra dumt, som lyder när det passar dem och inte när de kan komma undan med det.

Barnen i fråga är sexåriga Scout (Mary Badham som i och med denna film blev den dittills yngsta nominerade för en Oscar), hennes tioårige bror Jem (Phillip Alford) och deras sjuårige kompis Dill (John Megna). Scout är en vild, viljestark tös av det slag som man förr hade kallat pojkflicka. Hon vill springa omkring med sin bror, leka sig smutsig, utmana ödet och visa sig modig inför världen. Hon hatar klänningar och i skolan hamnar hon hela tiden i slagsmål med dumma pojkar.

Scouts och Jems far är Atticus Finch (Gregory Peck), en genomhygglig och vis änkling och småstadsadvokat. Han tar betalt i nötter och grönsaker när hans klienter inte har några pengar, och eftersom filmen utspelar sig på det amerikanska trettiotalet händer det ofta. För hans barn är han mannen som har alla svar och kan förklara allting, till och med när han själv inte tror att han kan. Andra vuxna är ibland vänliga, ibland obegripliga, ibland otäcka, ibland neutrala varelser som bara flyter förbi i bakgrunden. Det är så det är att vara sex, ens föräldrar är allvetande och pålitliga medan andra vuxna är mer eller mindre besynnerliga.

Till att börja med rör Scouts, Jems och Dills liv sig till stor del runt det mystiska Radleyhuset. Det sägs att den våldsamme Boo Radley hålls fastkedjad där inne av sin far som vägrar ge honom vård. Barnen trissar och utmanar varandra. De är rädda, men det är den sortens rädsla som präglar en sund barndom, en rädsla som innehåller en naiv vetskap om att ingenting egentligen kan gå riktigt fel.

Den vetskapen ska snart utmanas. Tom Robinson (Brock Peters) är en svart man som anklagas för att ha våldtagit Mayella Ewell (Collin Wilcox), en vit kvinna. Hennes far Bob (James K Anderson) vill helst se honom lynchad och ångrar att han någonsin kontaktade polisen; han borde ha fixat det själv med sitt hagelgevär. Men även på förhand dömda män behöver en advokat, och Atticus Finch blir Tom Robinsons. Det gör att Bob Ewell och hans många vänner vänder sig mot Finch och, fega som de är, därför också mot hans barn.

Filmen släpper aldrig sin valda synvinkel. Vi ser det barnen ser, vi vet det barnen vet. Det är Scout som är vår kanal in i Maycomb, Alabama. Om vi förstår mer än hon gör är det som det ska vara; genom henne kan vi ändå behålla vår oskuldsfulla syn på världen. Ibland verkar hon vara ett steg före oss, men för det mesta sitter hon och tittar på medan vi hoppas att hon ska slippa förstå allt som pågår. Det kommer att komma en tid för det också.

Det var en välförtjänt Oscarnominering som Mary Badham fick, och hennes medstjärnor Alford och Megna är precis lika duktiga. De förstod, kanske instinktivt, att de inte var där för att låtsas utan för att vara. De blir några av de mest trovärdiga barn som synts på film, därför att de inte försöker vara barn, de tillåts bara vara barn.

För Gregory Peck var rollen som Atticus Finch en som definierade både hans karriär och hans liv. På hans begravning sa hans kollega och vän Brock Peters att det var en roll som lät Peck spela sig själv. Peck sa själv att han varje dag tänkte på vilken tur han hade som fick lov att spela Finch. Och Atticus Finch är en underbar karaktär, filmens centrum och ankare. Visst är han idealiserad, visst är han kanske för god för att vara en vit man i trettiotalets Alabama, men ingen sa att det var verkligheten vi såg. Det är Scouts minnen, och det var så här hon såg sin far. Om hon låter sin berättelse färgas av barndomens rosenskimrande glasögon är det ett lindrigt brott, och ett jag tror att vi alla är skyldiga till.

lördag 24 mars 2012

ATM (2012) - 2/6


Folket bakom ATM har lagt märke till att många framgångsrika skräckfilmer börjar med en situation som vi som tittare känner igen oss i, men de har inte förstått varför och de har verkligen inte förstått hur man tyglar den effekten. I det här fallet är situationen ett besök på en bankomat.

Bankomaten i fråga finns i en fristående kammare mitt på en ödslig parkeringsplats. Offren är tre arbetskamrater som vi fått träffa under den obligatoriska lära-känna-karaktärerna-så-vi-bryr-oss-när-de-dör-stunden, David (Brian Geraghty), Emily (Alice Eve) och Corey (Josh Peck). Emily har precis haft sin sista dag på jobbet och hon och David har äntligen tagit mod till sig och bjudit ut varandra, men den irriterande Corey har varit femte hjulet med sina behov av skjuts och mat. Innan de unga tu får vara ensamma måste de fixa pengar åt Corey så att han kan köpa något att äta. Därmed bankomaten.

När de är klara och vänder sig om står det en man ute på parkeringsplatsen. Detta är alltså twisten, när den välkända situationen förvrids till något otäckt. Och visst är det väl lite kusligt att han bara står där, men jag hade bara antagit att han väntade på att få använda bankomaten. Det är också Coreys inställning; plötsligt är han den vettige medan David och Emily vägrar gå ut.

Låt oss tänka igenom detta. Det står en man på en parkeringsplats. De är tre personer inne vid bankomaten. Varför skulle de bara låsa in sig och stanna? Vad är deras långsiktiga plan? Och om de nu tvunget vill bli rädda för mannen... tänk om det fanns någon form av apparat som kunde användas för att kommunicera på avstånd, som man kanske rentav kunde ha i fickan.

Nej, naturligtvis har ingen av de tre en fungerande mobiltelefon. Filmen ger oss anledningar till detta i stället för att bara låtsas som om mobiltelefonen aldrig uppfunnits, men hur visste skurken det? Kan du minnas när du sist var i ett rum med två andra och ingen av er tre hade en fungerande mobiltelefon? Det kan inte jag. Ändå har skurken - som redan under förtexterna etablerats som en flitigt planerande man - byggt hela sin plan på att så skulle vara fallet. Och det funkar.

Hur som helst dyker det upp en man med hund, skurken slår ihjäl honom, och äntligen finns det något att vara rädd för. Våld och elände följer i så utdragna sekvenser att det känns omöjligt att hela filmen bara varar en och en halv timme. Det som räddar ATM från att vara fullständigt värdelös är att den faktiskt blir bättre ju längre den går. Brian Geraghty är betydligt mer övertygande som sönderfallande halvpsykotiskt nervvrak än han är som vem-som-helst, upplösningen sker inte på det sätt jag väntade mig och jag uppskattar speglingen mellan början och slutet. Men är det nog för att rekommendera ATM för någon, över huvud taget? Nej.

fredag 23 mars 2012

Equilibrium (2002) - 4/6


Equilibriums grundidé är inte fullständigt originell och den filosofiska fråga den anser sig ställa har ställts många gånger tidigare. Samtidigt har väl ingen sett Christian Bale göra en dålig roll och vad som attraherade honom hos John Preston är ganska uppenbart.

Preston är en grammatonklerk, en av de övermänskligt vältränade superpoliser som håller ordning i det framtida samhället Libria. Det tredje världskriget har kommit och gått, men det lämnade efter sig två insikter. Den ena var att mänskligheten inte skulle överleva ett fjärde världskrig, och den andra var att det var mänskliga känslor som orsakat alla krig. Detta drogs till sin förlängning och känslor förbjöds helt och hållet.

I Libria tar alla prozium, en drog som eliminerar alla känslor. Preston och de andra grammatonklerkerna jagar känslobrottslingar, de som vägrar ta prozium, och när de hittar konstföremål bränner de dem som i Fahrenheit 451. I inledningsscenen får de tag på den äkta Mona Lisa och förstör den (jag antar att det är för tittarens skull som de bryr sig om att ta reda på huruvida det är originalet eller inte; det kan inte rimligen spela någon roll för dem).

Hur det än må vara med tavlans äkthet så är det den första av flera imponerande actionscener. Klerkerna utövar stridskonsten gun kata som bygger på att utifrån data från tiotusentals analyserade eldstrider förutsäga motståndarnas positioner och skottlinjer. Det är en intressant - men i verkligheten förmodligen orimlig - idé och leder till eldstridssekvenser som lyckas hitta något nytt i filmkonstens kanske mest uttjatade aspekt. Preston kan stå på ett ställe, ducka till synes slumpmässigt och skjuta utan att titta, och han vinner. Fånigt, ja, men det ser coolt ut och det förlåter mycket.

En historia som denna kan bara komma i rörelse på ett enda sätt, och visst blir Preston känslobrottsling. Det är här Christian Bale visar vad han kan, när han förvandlar Preston från robot till en gråtande, kännande, hjärtdunkande man. Preston får kontakt med motståndsrörelsen som har en knappt beskrivlig och helt ologisk plan och det slutar med att han måste bli hjälten som ska störta det onda Libria.

Trots Equilibriums filosofiska anspråk tar filmen nu den säkra vägen och det hela slutar i en visserligen underhållande actionfest. Det hade kunnat bli så mycket mer av den här historien och även om jag älskar de sista, aldrig uttalade avslöjandena om Librias toppar så är det en besvikelse att allt ska sluta med pistoleld och svärdshugg.

Frågan Equilibrium vill ställa är om det är värt det att eliminera känslor för att få fred. Det är det naturligtvis inte; utan känslor finns ingen lycka och utan lycka finns ingen mening med någonting, så då kan man lika gärna eliminera mänskligheten när man ändå är igång. Det är ingen särdeles avancerad fråga och det finns få som förespråkar den andra sidan, så Equilibrium känns som ett långt politiskt tal mot en motståndare som inte finns.

Men det den gör rätt gör den väldigt rätt. Den visuella biten är slående, Christian Bale är strålande och actionscenerna är underhållande till och med för en hjärna som suttit igenom oräkneliga timmar filmstrid. Om det räcker för dig ska du absolut se Equilibrium.

torsdag 22 mars 2012

Fahrenheit 451 (1966) - 5/6


I framtiden är böcker förbjudna på grund av de subversiva känslor och tankar de inspirerar. Brandkåren sysslar inte längre med att släcka bränder - alla hus är brandsäkra - utan med att leta reda på och bränna upp böcker. De flesta människor har inget intresse av att läsa; de är nöjda med de gigantiska TV-apparater som ständigt matar ut lätt underhållning och ibland låter tittarna själva delta. Vi får se det hända Linda Montag (Julie Christie); ibland stannar TV-programmet upp och någon av karaktärerna frågar henne vad hon tycker. Programmet fortsätter även om hon inte svarar fort nog, och hennes man Guy (Oskar Werner) säger luttrat att varenda kvinna som heter Linda just nu tror att det är hon som styr TV:n.

Guy är brandman, och på ett tåg träffar han den unga, sprudlande, filosofiska och ovanliga Clarisse (också Julie Christie), som frågar honom om han någonsin läser böckerna innan han bränner dem. Det gör han förstås inte - det är olagligt - men nu drabbas han av den nyfikenhet som de flesta brandmän förr eller senare anfäktas av. Vad är det i böckerna som gör att människor är beredda att begå brott och riskera livet för att få läsa dem? Hur kan det komma sig att brandkåren år efter år utrotar bokceller men det ändå finns fler att jaga? Vad kan det vara som de här människorna upplever och som Guy aldrig fått uppleva?

Guy börjar gömma undan böcker och läsa dem. Han blir djupt berörd och kan inte sluta. Fler böcker, mer läsande. Han till och med citerar böckerna bland Lindas vänner. Clarisse blir utsatt för en räd av brandkåren och Guy måste välja sida. Clarisse berättar för honom om bokfolket, en grupp människor som memorerat en bok var för att hålla litteraturen vid liv.

Ray Bradbury som skrev boken arbetar här med teman som han återkommer till under sin karriär. Censur, känslomord och överhetens rädsla för meningsfull konst är stående inslag i hans verk. Ibland blir de övertydliga - en av Lindas vänner börjar gråta av förtvivlan över sitt ytliga liv när hon hör Guy läsa ur en bok - men om Fahrenheit 451:s kritik mot skräpkulturen känns lättköpt och simpel är det för att vi nu lever i den värld han förutspådde och fruktade. Han skrev inte Fahrenheit 451 för att angripa censur, som är den vanliga tolkningen, utan för att angripa TV-mediet som han ansåg förminska och förkorta kultur och kunskap intill meningslöshet. Det temat finns kvar och utvecklas i filmversionen.

Julie Christie utstod mycket kritik när filmen kom men jag tycker att hon gör en fantastisk dubbelroll. Som Linda är hon en ytlig luftskalle som inte förmår tänka något annat än det hon okritiskt konsumerar från massmedia. Som Clarisse är hon en vild fritänkare, lite för vild och fri för att hålla sig trygg och dold i ett fientligt samhälle.

Oskar Werner är också bra som en man som vaknar upp intellektuellt och emotionellt (även om han varken har tillfälle eller anledning att matcha Christian Bale som motsvarigheten i Equilibrium), och Cyril Cusack som brandkårens kapten ger oss en veteran som redan vet allt och sett allt, och är intimt bekant med de där impulserna som varenda brandman får efter att ha bränt tillräckligt många böcker.

Det finns stora skillnader mellan bok och film och det är sällan jag föredrar en films version, men i det här fallet har filmen ett sorgligt, vackert slut med flera bottnar. Vid första anblick är det ett lyckligt slut, med lite eftertanke är det fruktansvärt tragiskt. Hjältarna har inte segrat, vad de än tror.

onsdag 21 mars 2012

Spice World (1997) - 2/6


Det är inte många filmer som lyckas med att både skruva ner förväntningarna och leverera besvikelse, men om Spice World inte har några andra meriter på listan så kan den i alla fall skryta med det. Jag förväntade mig naturligtvis ingenting av en film skapt för att ytterligare marknadsföra - och pressa pengar ur - ett mediokert artificiellt band som med en extremt lättviktig kvasifeministfilosofi riktade sig till tioåriga tuggummituggerskor, särskilt inte när filmens handling redan från början verkade obefintlig. Den skulle handla om veckan innan en konsert. Det var allt, och det lyckades på något sätt rättfärdiga taglinen "you say you want a revolution?", en fras som man inte med den bästa viljan i världen kan associera till Spice Girls. Jag väntade mig föga och fick föga, så hur kunde jag bli besviken?

Jo, för att Spice World även bevisar att om man bara kastar tillräckligt med pengar på något så kan det bli, tja, inte bra men i alla fall inte helt värdelöst. Det finns en och annan talangfull manusförfattare med i gänget bakom Spice World. Den innehåller några roliga repliker, en och annan festlig situation, och jag roas konsekvent av Roger Moores surrealistiske skivbolagschef som vet vad som kommer att sägas innan det sägs och har en tillkrånglad aforism redo för varje tillfälle. Det är roligt när Geri Halliwell får frågan om huruvida hon gillar killar och hon svarar "is the Pope Catholic?", vilket nästa dag blåses upp i tidningarna som att hon ifrågasatt påvens religion, vilket kräver en kardinals uttalande. Referensen flyger väl rakt förbi den tilltänkta målgruppens huvuden, men störs de av det? Naturligtvis inte, de märker det inte ens.

Det är det dystra med Spice World. Då och då glimmar det till av potential, som i sekvensen när några manusförfattare diskuterar handlingen i en film om Spice Girls samtidigt som vi ser deras förslag utspela sig i verkligheten. Men det avbryts för tidigt, görs för fegt, och försvinner i röran. Jag tror inte att Spice World hade spelat in en enda dollar mindre om den hade vågat ta ut sina svängar vid de här tillfällena, och då kanske någon som önskade något mer än att se Spice Girls på vita duken hade kunnat ta sig igenom filmen utan att gäspa.

Spice World bjuder även på några oavsiktliga skratt. När Spice Girls sjunger om hur bra det är att de är just fem för det hade inte funkat alls om de bara var fyra är det kul eftersom Geri Halliwell lämnade gruppen ungefär två minuter senare. Att en fullständigt fiktiv bakgrundshistoria där de fem sångerskorna växte upp tillsammans har konstruerats för filmen är värt ett flin eller två, liksom att en sjätte kompis (Naoko Mori) har lagts till bara för att ha en graviditetshistoria. Hon hade aldrig synts till förr och skulle aldrig synas till igen. Men de oavsiktliga skratten har faktiskt svårt att slå de avsiktliga, och den imponerande rollistan gör ett herkuliskt arbete. Tänk om dessa duktiga skådespelare hade tillåtits göra allt de kunde, då hade Spice World varit en riktigt bra film, med eller utan handling.

tisdag 20 mars 2012

Mutant Chronicles (2008) - 1/6


Varför man gör film av förlagor, vare sig det är böcker eller serietidningar eller musikaler eller spel, är lätt att förstå. Man får gratis marknadsföring och alla fansen kommer att se filmen även om de gnäller i oändlighet både före och efter. Varför filmen så ofta avviker från förlagan är också lätt att förstå. Det som fungerar i en bok fungerar inte alltid på film, och filmen måste anpassas efter massans smak.

Varför man gör en film av något obskyrt och sen inte behåller något av förlagan förutom namnen, det är svårare att förstå. Mutant Chronicles är en spelvärld som gett upphov till rollspel, figurspel och brädspel. Den är utarbetad, genomtänkt och genuint intressant, även om den på många sätt ser ut som en ripoff av den stora elefanten i branschen: Warhammer 40.000. Väldigt få utanför spelkretsar känner till Mutant Chronicles, och inte ens i de kretsarna är den vansinnigt välkänd eller populär. Det namnet drar inte in särskilt mycket klirr i kassan.

Så om man gör en film baserad på Mutant Chronicles måste det vara i förhoppning att dra in fansen. Det fungerar bara tills den förste har sett filmen och informerar de övriga om att den inte har något med spelen att göra. Karaktärerna har samma namn. Där slutar likheterna.

I stället för historien om fem megakorporationer - USA-baserade Capitol, Storbritannien-baserade Imperial, Japan-baserade Mishima, Tyskland/Ryssland-baserade Bauhaus och högteknologiska Cybertronic - som tillsammans med krigarprästerna Brotherhood slåss mot varandra och de fem mörka demonerna Algeroth, Semai, Muawijhe, Ilian och Demnogonis, får vi en historia om en besynnerlig maskin vars funktion är att mutera människor. Mutanterna blir viljelösa slavar som bara kan göra en enda sak: fånga fler offer till maskinen.

Maskinen har legat dold på Jorden i tusentals år men grävs av misstag upp och börjar genast skapa mutanter. Den måste förstöras, och det uppdraget faller på ett gäng soldater vars namn är tagna från spelet, men de liknar i övrigt inte sina förlagor alls. De har med sig en med maskinen jämngammal apparat som de antar är en bomb som ska förstöra maskinen.

Mutant Chronicles är en irriterande mörk film, och med det menar jag inte att den är psykologiskt mörk även om den slutar på ett väldigt deprimerande sätt; om jag inte tidigare undrat varför jag såg den hade jag börjat då. Jag menar att den är så full av skuggor och mörker att man sällan ser tydligt vad som pågår. Den kanske tänkta effekten att skapa skräck och fruktan lyser helt med sin frånvaro. Tillsammans med den knapphändigt förklarade handlingen gör det att vi inte förstår vad som händer, och ganska snart inte bryr oss.

måndag 19 mars 2012

Forever Young (1992) - 4/6


Mel Gibson innan han blev galen och Elijah Wood innan han blev Frodo möts i en historia som fungerar om man ignorerar ett par logiska luckor och försöker låta bli att märka det tillrättalagda, sockersöta slutet som anstränger sig för att vara oväntat hjärtevärmande men bara blir förutsägbart manipulativt.

Gibson spelar Daniel McCormick, en karlakarl till testpilot som 1939 förlorar sin fästmö Helen (Isabel Glasser) i en olycka. Förstörd av sorg går han med på att delta i ett experiment; han ska frysas ner i ett år. Genom märkliga omständigheter glöms han bort och ligger kvar i sin frystank till 1992, då två pojkar leker i den övergivna lagerlokal där McCormick hamnat. De vrider på tankens kontroller och plötsligt öppnas luckan. Pojkarna flyr undan den halvvakne McCormick.

I tron att det är 1940 letar han reda på militären för att avrapportera, men de har aldrig hört talas om honom eller om experimentet utan avfärdar honom som en galning. I sina försök att få rätsida på världen letar han upp Nat Cooper (Elijah Wood), en av de två pojkar som råkade väcka honom, och träffar hennes mor Claire (Jamie Lee Curtis). Hon dras naturligtvis till McCormick, med hans Mel Gibson-ansikte, trettiotals-gentlemanna-attityd och beskyddarinstinkt.

Nats far är förstås inte närvarande så att McCormick kan bli surrogatfadern som lär Nat att flyga och ger honom visa råd. Både Gibson och Wood är duktiga skådespelare och den elvaårige Wood hittar precis rätt not att spela för Nat; scenerna dem emellan är filmens bästa. De bygger en trovärdig relation och när Nat senare i filmen gör allt för att hjälpa McCormick köper vi det. Nat Cooper är en modig pojke.

Det dramatiska problemet tillhandahålls i att nedfrysningsprocessens föryngrande effekt inte är permanent; McCormick åldras bit för bit i attacker och fruktar att han inte kommer att leva länge till. Tillsammans med Nat och Claire börjar han rota i sitt förflutna. Vad hände med hans vän Finley (George Wendt) som ansvarade för nedfrysningsprojektet och borde ha vakat över McCormick?

Forever Young är en söt liten berättelse, ett bra sätt att fördriva en ledig stund på. Elijah Wood är en bra storögd pojke full av förundran och Mel Gibson är en bra vänlig mentor. Inget dumt sällskap, på det hela taget.

söndag 18 mars 2012

Flypaper (1997) - 1/6


Jag ska erkänna direkt: jag såg bara den här filmen för att jag hade hört att Lucy Liu hade en nakenscen i den. Det har hon, och hon är väldigt vacker. Upplevelsen störs dock något av att vi ser henne medan hon har sex med en ormfantast (James Wilder) medan hans husdjur krälar omkring runt dem och på dem - och biter dem. Det är ändå filmens höjdpunkt, dels på grund av fröken Liu och dels för att den är bisarr nog att lätta upp uttråkningen som annars är genomgående.

Flypaper är varken mer eller mindre än ett formidabelt misslyckat försök att kopiera Pulp Fiction, och som brukligt är kopierar den de allra mest ytliga lagren utan att ha skuggan av en aning om varför Pulp Fiction faktiskt fungerade. Den har de olika handlingstrådarna (Lius och Wilders är den mest påklistrade och har föga med de andra att göra) som flätas samman, den har de kriminella karaktärerna som för vardagliga samtal, den har våldet, och den har den svarta humorn som dock här stannar på försöksstadiet. Och alltihop är stendött, för det där är bara det man märker vid en kvick svepning med blicken. Skickligheten saknas. Det finns ingenting under.

Handlingsmässigt följer Flypaper, förutom Liu och Wilder, Joe (John C. McGinley innan han fick Scrubs-rollen som han väntat på i hela sin karriär), Joes bedragna fru Laura (Ileana Douglas), privatdetektiven hon lejer för att avslöja honom (Talisa Soto), brottslingen Bobby Ray (Craig Sheffer), Marvin (Robert Loggia) och hans skyddsling Natalie (Sadie Frost).

De här personerna sköter sitt, blir inblandade i varandras affärer, försöker hålla sig utanför eller försöker krångla sig in ännu mer, och nånstans vid sidan av har Lucy Liu sex i en bokstavlig ormgrop, vilket jag inte tänker sluta tjata om då det är det enda kvarhängande minnet från Flypaper. Sedan slutar Flypaper med ett gnyende, som om filmskaparna såg Pulp Fiction och bestämde sig för att det var coolt att inte ha en upplösning. Vilket förmodligen är precis vad som hände.

lördag 17 mars 2012

The Devil's Rejects (2005) - 6/6


Jag är inget fan av blodig, våldsam skräck. Jag antar att jag på ett grundläggande plan inte förstår tjusningen i att se övertydlig sadism för sadismens egen skull eller mord efter mord tills det bara finns ett tilltänkt offer kvar och hon lyckas segra eller komma undan. Jag uppskattar sådana inslag i filmer som American Psycho, men inte när de förefaller vara huvudpoängen med filmen. Därför har jag aldrig varit någon anhängare av filmserier som Halloween eller Friday the 13th, och verkligen inte den pågående tortyrvågen med titlar som Hostel och Saw.

Men jag vill alltid vidga mina vyer, så när jag luftade dessa åsikter i min recension av The Texas Chainsaw Massacre bad jag också om förslag på bra slasherfilmer. Jag fick två: House of 1000 Corpses och The Devil's Rejects. Eftersom jag på något sätt lyckades missa att den ena var uppföljare till den andra såg jag den senare först. Det blev en stor och väldigt positiv överraskning.

Visst innehåller The Devil's Rejects väldigt tydligt, sadistiskt våld, och inte alltid utfört av dem man väntar sig. Den är dock inte bara exploitativ utan våldet och tortyren har ett syfte förutom att kittla sociopatnerverna, och framför allt har filmen gott om konstnärligt värde som går utanför det blodiga. Den använder sig effektivt av tidsförändringar, musik, precisa repetitioner, innovativ bildmanipulation och ett karaktärsgalleri som har djup på båda sidor om god/ond-linjen... om den linjen ens existerar i den här filmen; en karaktär hävdar bestämt att så inte är fallet.

Därmed inte sagt att vi får några snyfthistorier serverade. Familjen Firefly, de misshandlande, torterande, mördande fullblodspsykopater som gett filmen namn, är onyanserat onda och vidriga människor. De ges ingen freudiansk ursäkt. Vi får aldrig veta hur mordcykeln en gång började, hur föräldrarna Firefly blev som de är; här finns ingen barndomssekvens med traumatiserande övergrepp. Trots detta är familjen mer än svarthjärtade sadister. De har motivation och personlighet, och vi får en chans att titta in i deras värld och fundera på hur det är att vara en av dem.

Filmen inleds mycket starkt med det som sheriff John Quincy Wydell (William Forsythe) kallar för en "total Alabama asskicking". Hans bror George (Tom Towles) dödades av familjen Firefly och nu är han ute efter hämnd. Han har spårat familjen till deras villa och omringat den med poliser. Familjen vaknar och de beväpnar sig allihop: mamman (Leslie Easterbrook) som kallar dottern Baby (Sheri Moon Zombie) för sin lilla ängel, och sönerna Otis B. Driftwood (Bill Moseley) och Rufus (Tyler Mane). En eldstrid följer; Baby och Otis lyckas fly genom en källare full av fångar som de ännu inte hunnit tortera ihjäl.

Redan i denna scen, och i den nästintill perfekta förtextsekvens som följer, visar regissören och manusförfattaren Rob Zombie att han är ute efter mer än att skapa ännu ett blodstänkande epos. Han visar oss båda sidor, han ger dem repliker som fastnar i våra huvuden, och han snickrar ihop sekvenser som drar in oss i filmen och håller oss kvar. Jag satt förvånad och tänkte "det här är faktiskt riktigt, riktigt bra". Herr Zombie är en skicklig filmskapare och trots ämnet har han med The Devil's Rejects skapat konst.

Baby och Otis kontaktar sin far Captain Spaulding (Sid Haig), ett clownsminkat monster som genast iscensätter familjens beredskapsplan. Han stjäl en bil medan Baby och Otis ockuperar ett motellrum och börjar jävlas med dess invånare. Vi får se precis hur vidriga och förstörda de här människorna är, utan att det någonsin degenererar till blod och våld för sakens skull.

Dessa kvarvarande spillror av familjen jagas av sheriff Wydell, som i det invaderade huset hittat bevis för sjuttiofem mord och högar med ledtrådar. Han upptäcker att familjemedlemmarnas namn alla tillhör karaktärer som Groucho Marx spelat på film och tillkallar filmkritikern Marty Walker (Robert Trebor) för att be om hjälp, vilket resulterar i filmens roligaste sekvens - och det finns faktiskt några sådana. Wydell ger oss också, via sina interaktioner med den tillfångatagna mamma Firefly, något ovanligt i de här filmernas värld. Vi får se en av skurkarna i fångenskap, besegrad och åtminstone fysiskt tyglad. Det brukar inte ske förrän cirka två sekunder innan hens död.

Filmens avslutningssekvens är ännu bättre än dess inledningsscen men jag kan inte säga mycket mer utan att avslöja slutet, vilket jag faktiskt inte vill då filmen som helhet är tämligen svårförutsägbar och mycket mindre formulaisk än man väntar sig av genren. The Devil's Rejects är ett mycket intressant stycke filmkonst; Rob Zombie har förfört mig genom att eliminera det klichéartade och genrens svagheter samtidigt som han inte tummat på sin forms integritet. Det låter som om jag beskriver ett mästerverk, och det är förstås att gå för långt. Men om du har minsta intresse för slasherfilm kommer du att tycka om The Devil's Rejects; om du liksom jag inte har det kommer du förmodligen att tycka om den ändå. På något bisarrt sätt tar den sig igenom allt psykopatiskt våld och blir underhållande.

fredag 16 mars 2012

Aeon Flux (2005) - 4/6


Ett artificiellt, dödligt virus slipper ut. Doktor Trevor Goodchild hittar ett botemedel, men det är för sent för 99% av mänskligheten. Överlevarna samlas i en enklav där de bygger staden Bregna, som fortfarande 400 år senare styrs av Goodchilds ättlingar. Bakom höga murar lever resterna av mänskligheten under ytligt idylliska omständigheter, men allt är inte perfekt i det strängt övervakade Bregna. Människor försvinner spårlöst och befolkningen plågas av besynnerliga mardrömmar.

Något är fel, och det har gett upphov till en rebellrörelse som kallar sig för monicaner. De kommunicerar med virtual reality-liknande telepati och sänder ut agenter för att utföra sabotage och lönnmord. Deras bästa agent är Aeon Flux (Charlize Theron), vars syster Una (Amelia Warner) dödades av regimen. Aeon får av rebelledaren Handler (Frances McDormand) det viktigaste uppdraget hittills. Tillsammans med kollegan Sithandra (Sophie Okonedo), som bytt ut sina fötter mot två extra händer, ska Aeon döda Bregnas ledare, Trevor Goodchild.

Bregna är en visuellt fascinerande plats som inte så lite påminner om The Village från sjuttiotals-TV-serien The Prisoner. Det är en vacker, lummig stad som förefaller vara ett högteknologiskt Utopia. Tekniken har få likheter med vår; ett övervakningscentrum visas som en reservoar med vatten i vars yta filmer reflekteras medan ljudet studsar mellan väggarna. En dator (vars skötare spelas av Steven Spielbergs favoritskådespelare Peter Postlethwaite) ger output via en röd gardin och tar röstkommandon. Det är inte en realistisk framtid som visas; snarare en framtid som ger oss nutidsmänniskor samma intryck som om vi hade färdats 400 år framåt i tiden. Tyvärr har effekterna inte följt med och vid flera tillfällen är tricksen så uppenbara att filmmagin förtas.

Bregna är också en plats med hemligheter, fler hemligheter dolda bakom fler bottnar än man först kan vänta sig. Både hjältar och skurkar döljer saker för varandra och till slut handlar det om tillit. Ingen har fullständig koll på vad det egentligen är som pågår och lojaliteterna skiftar. Aeon Flux är dessutom förvånande moraliskt tvetydig, med hjältar som inte håller med varandra om allt och ett par skurkar med förståelig motivation. För en gångs skull finns det en riktig anledning att rasera den till synes perfekta utopin; den ska inte bara krossas för att hjältarna vill det och för att den är "onaturlig" eller något lika vagt.

Aeon Flux bygger på en tecknad TV-serie som jag aldrig har sett och därför störs jag inte heller av att filmen tydligen ändrat på väldigt mycket från serien, vilket orsakat en och annan besk recension. Sedd på egna meriter är Aeon Flux betydligt bättre än jag väntade mig, en intressant och spännande liten berättelse som jag gärna följde till slut.

torsdag 15 mars 2012

The Lost Weekend (1945) - 6/6


Det är svårt för oss i dag att inse den kraft The Lost Weekend hade när den först kom 1945. Då var alkoholism - och även andra missbruk - något man sopade under mattan och höll tyst med. Alla drack lite, vissa drack mycket, en del drack väldigt väldigt mycket men det var en angelägenhet för dem själva och möjligen för den närmaste familjen. Man kunde tissla och tassla om det men verkligen inte prata om det öppet. Hur som helst kunde en riktig karl hantera spriten.

I The Lost Weekend behandlas alkoholism som det problem den är. Vi får se en suput, en vanlig man som sedan länge förlorat kontrollen över spriten. Hans liv kretsar kring den, vare sig han dricker just då eller inte. Han träffade sin flickvän på grund av spriten och på många sätt finns hon kvar på grund av spriten. Hans förhållande till sin bror färgas av spriten. Varje tanke han har rör spriten. När ska han få nästa sup? Hur ska han betala för den? Ska han bry sig om att dölja det? Hans liv är hans missbruk.

Alkoholisten är Don Birnam (Ray Milland), en misslyckad författare som när filmen börjar påstår sig ha varit spritfri i tio dagar. Han och hans bror Wick (Philip Terry) håller på att packa inför en helgsemester tillsammans. Hans flickvän Helen St. James (Jane Wyman) dyker upp för att säga hej då. Så fort Don är ensam plockar han fram en undangömd flaska och försöker få med den i packningen, men han upptäcks, ljuger sig ur situationen och tvingas se på när Wick tömmer flaskan i vasken.

Varken Wick eller Helen litar på Don. De har båda blivit brända, om och om igen. Wick har kastat sig på granat efter granat för sin brors skull. De vågar bara lämna honom ensam för att Wick är säker på att han tömt lägenheten på sprit, och för att Don inte har en dollar och inte en bartender i staden är beredd att ge honom mer kredit. Så fort Helen och Wick går inser vi att Don inte har en tanke på att sluta. Han letar igenom alla sina gömställen men Wick har varit där först. Till slut lurar han av städerskan hennes pengar och ger sig nöjt ut på stan för att handla sprit.

På sitt stamhak dricker han för mycket och lyckas inte ta sig tillbaka till lägenheten i tid. Wick har insett vad Don pysslar med och nu är hans kärlek slut. Han orkar inte mer. Han ger sig av på helgturen ensam och Don har bara Helen kvar i hela världen. Henne bryr han sig inte om. Han bryr sig bara om sin sprit.

Don tillbringar helgen med att omväxlande vara full och bakfull. När en bartender en tidig morgon frågar honom varför han ser så nere ut trots att han precis fått ett glas svarar han att det bara är njutning på kvällen, på morgonen är det medicin. "You can't cut it short. Get on the merry-go-round, you gotta ride it all the way. 'Round and 'round till that blasted music wears itself out and the thing dies down and clunks to a stop." Don berättar om hur söndagar är den värsta dagen, särskilt är man vaknar nio på morgonen och spritaffärerna är stängda och barerna inte öppnar förrän ett. Han fräser åt pantbutikerna som har stängt så att han inte kan få pengar till sprit.

Don sjunker djupare och djupare. Det är en deprimerande historia att betrakta, en smärtsamt realistisk och ärlig berättelse om Dons liv, ett liv där allt försvunnit utom spriten. Flaskan är det enda han lever för och det enda han kan se sig någonsin leva för. Något måste hända. Han måste bli fri eller dö, och han kan inte bli fri.

The Lost Weekend vann fyra Oscars, bland annat för bästa film och för Millands prestation som Don Birnam. Båda var välförtjänta även om vi aldrig kan se filmen som den sågs 1945. I dag har vi sett för många berättelser om män som Don Birnam och missbrukets realiteter är välkända även för dem som aldrig tagit en återställare. Men The Lost Weekend var bland de första, den tog en risk, och tack vare Milland och Wyman och regissören Billy Wilder blev den en film som fortfarande sjuttio år senare fungerar.

onsdag 14 mars 2012

Meet Joe Black (1998) - 4/6


Döden har tagit mänsklig form och går bland vanligt folk utan att de misstänker att han är något annat än en ovanligt snygg ung man i kostym. Så träffar han en äldre kvinna från Karibien och hon känner genast igen honom som det han är. Hon blir rädd. Han lugnar henne på perfekt kreol. När de träffas för andra gången är hon visare än han.

Tänk på detta. Varför känner hon igen honom? För att hon är ett par årtionden äldre än de flesta andra karaktärerna i filmen, och uråldrig magisk visdom var något som försvann de senaste fyrtio åren? Eller för att hon är från Karibien och där vet de saker som vi moderna människor glömt, som till exempel hur man känner igen Döden när han tar mänsklig form för, av allt att döma, första gången någonsin? Och tydligen vet de bättre än en varelse som har existerat sen innan den första livsformen pirrade av elektricitet i en varm lagun.

Det kan tyckas vara bara ännu ett utslag för den märkliga mänskliga tendensen att anta korrekthet och visdom hos allt som är något äldre och något längre bort än det vi är vana vid - det är svårt att bli profet i sitt hemland. Men det är typiskt för de besynnerligheter som gör Meet Joe Black så mycket sämre än den hade behövt vara. Den har lysande stunder, genialiska replikskiften och speglingar, en historia som andas löfte och potential. Den är tre timmar lång och känns knappt som två.

Men den vajar också fram och tillbaka, pendlar mellan briljans och misslyckande, mellan originalitet och värsta Hollywoodkliché, och mellan gravallvar och felklingande humor. Upplevelsen störs av dessa besynnerliga tankefel som gnager i hjärnan, där mötet med den karibiska kvinnan kanske är det värsta men verkligen inte det enda.

Susan Parrish (Claire Forlani) är en ung läkare. Hennes far Bill (Anthony Hopkins) är en oerhört rik mediemogul vars sextiofemårsfest planeras med neurotisk exakthet av Susans syster Allison (Marcia Gay Harden). Allisons man Quince (Jeffrey Tambor) och Susans pojkvän Drew (Jake Weber) sitter i styrelsen på Bills företag Parrish Communications och särskilt Drew är en ambitiös ung go-getter som kan föra bolaget in i 2000-talet. Till och med Bill har dock märkt att något saknas mellan Susan och Drew. Passion. Kärlek. Han råder henne att tänka efter noga och hålla sig öppen. Blixten kan slå ner.

Det gör den. På ett café stöter Susan på en snygg ung man (Brad Pitt). De har ett samtal under vilket han utan ansträngning tar sig rakt in i Susans hjärta. Det är en mycket varm och njutbar scen, en av få trovärdiga förälskelsescener på film. Kemin mellan Forlani och Pitt är påtaglig. När de skiljs åt är Susan berörd. Hon vet inte ens hans namn, och det ser ut som om hon inte kommer att få veta det heller för kort efteråt ser vi, men inte hon, att han blir överkörd av en bil.

Under tiden hör Bill röster, eller rättare sagt en röst - sin egen. Den vet saker den inte borde veta och den kan berätta sådant som Bill inte borde veta. Till slut får han svaret: det är Döden som talar till honom, Döden som har existerat för evigt och nu blivit uttråkad och börjat intressera sig som människor. Döden visar sig, i Brad Pitts gestalt. Han förklarar att han har kommit för att hämta Bill men kan tänka sig att vänta med det om Bill blir hans guide på Jorden. Bill anser sig inte ha mycket till val. Han presenterar Döden för sin familj som Joe Black.

Susan tror förstås att det är mannen hon träffade på caféet, men Döden har bara tagit hans kropp. Hon minns fortfarande värmen hon kände där, men den här Joe Black är en annan person. Kanske är det just det hon dras till, nu. Han är en blank duk på vilken hon kan projicera de känslor hon fick på caféet.

Det är värre med Drew och de andra i styrelsen. Joe Black är en oförklarad främling som plötsligt är deras styrelseordförandes ständige följeslagare och kanske rådgivare. Drew får dessutom se sin flickvän dras till honom. Han är förståeligt negativ till nykomlingen och trots att han är det närmaste filmen kommer en skurk kan jag inte låta bli att känna sympati för honom. Jag skulle också bli orolig om Brad Pitt dök upp bredvid min styrelseordförande och började charma min flickvän. Han är en av de få som reagerar rimligt och logiskt på Joes plötsliga närvaro.

Det finns så mycket i Meet Joe Black som jag tycker om och beundrar. Anthony Hopkins och Brad Pitt är två av de skådespelare som får mig att önska att det fanns ett bra svenskt ord för "watchable"; jag tröttnar aldrig på att se dem jobba. Pitt verkar ha tagit rollen som ett experiment: "jag undrar vad som händer om jag spelar någon som bär en människokropp som en kostym". Dessutom demonstrerar han än en gång att emedan Brad Pitt är sexig så är Brad Pitt med accent (kreol, här) brutalt sexig. Eller det kanske bara är jag.

Hopkins karaktär Bill Parrish är något så unikt som en god rik man i en film. Han är en self-made man som har pengar att gödsla med men ändå aldrig har glömt sin familj eller jobbat ihjäl sig. Han är etiskt principfast, vänlig och varm, och han har ett realistiskt sunt förhållande till sina döttrar. Han hemsöks inte av misstag i sitt förflutna eller av ansiktena hos dem han trampat ner för att nå sin ställning. Med en aktör som Hopkins kan han inte bli annat än underbar.

Claire Forlani ger sin roll en charmerande sårbarhet och en trovärdig svaghet för Joe Black, som berörde henne så. Deras kärlekshistoria fortlöper på ett vackert och mjukt sätt utan de normalt oundvikliga missförstånd som alltid ska dyka upp på film.

Marcia Gay Harden som systern som vet att hon inte är faderns favorit får en hjärteknipande fin scen tillsammans med Anthony Hopkins, där de talar med varandra som riktiga vuxna och inte som filmkaraktärer som måste skapa konflikt eftersom det står i manus. Sällan har vi sett ett så moget samtal mellan en förälder och ett vuxet barn. Systrarnas två män gör sina roller oklanderligt, även om jag kände mer sympati för Drew än det antagligen var tänkt. Quince, däremot, är heltigenom sympatisk och förståelig, och får sin egen vuxna, vackra scen med Bill Parrish. Drew och Quince är till att börja med tvetydiga och tillåts vara det innan de landar i sina roller.

Och bortsett från allt detta är det en vacker berättelse som ibland når filmkonstens riktigt höga toppar.

Men det finns också så mycket i Meet Joe Black som är dåligt. Den väcker gnagande fråga efter gnagande fråga. Hur fungerar Döden egentligen? Han talar tydligen alla människospråk men känner inte till uttrycket "death and taxes" (men däremot "pillar to post", som var nytt för mig). Han känner till människors intima hemligheter men inte att tjejen som hans kropps senaste ägare träffade på ett café kommer att vara på samma middag som han.

Är det Döden som dödar människor? Han kan uppenbarligen på eget bevåg skjuta upp Bills död. När Bill frågar vad som hände med den unge mannen vars kropp Döden tog, svarar han "I needed a body". Orsakade han bilolyckan? Om han styr över huruvida människor dör eller inte, kan han hålla dem vid liv när de är fulla med kulor eller just blivit kluvna av ett tåg, eller orsakar han alla mord, alla olyckor och alla hjärtattacker (som verkar vara det Bill kommer att drabbas av)? Är han allsmäktig, en gud?

Joe Black är totalt ovan vid människornas värld - han har aldrig kyssts eller känt smaken av jordnötssmör, och hans sexuella erfarenhet leder till något så ovanligt som en sexscen med fokus på mannens ansikte i stället för kvinnans. Detta är en varelse som funnits alltid, eller i alla fall så nära alltid att det inte är någon större skillnad. Filmen envisas dessutom med att göra humor av detta. Då och då beter sig Meet Joe Black som en "fisk på torra land"-komedi, vilket passar illa med de två andra trådarna: den smäktande kärlekshistorien och berättelsen om Drews företagsränker, och de passar inte särskilt väl med varandra till att börja med.

Slutet är onödigt utdraget och förefaller fortsätta för evigt. Det ska sägas farväl om och om igen och vi ska få insiktsfulla blickar och sorgsna infall, och fyrverkerier och tal och sånger, och så en twist på slutet så att vi lämnas med en varm känsla i magen. Det fungerade inte för mig.

Meet Joe Black visar tydligt att den hade chansen att bli en fantastisk film, men den lät sig distraheras och blev därmed rörig och märklig. En gnutta eftertanke och en flitig redigerare hade kanske kunnat rädda den och den är inte dålig nu, men den gjorde mig besviken, gång på gång. Det finns en tvåtimmarsversion som klippt bort det mesta om Parrishs företag och Drews onda planer; den låter som om den skulle kunna vara bättre.

tisdag 13 mars 2012

The Scorpion King (2002) - 3/6


The Mummy-trilogin är något av det bästa som producerats i sin genre på de senaste tjugo åren. Det är samma lyckliga äventyrslusta som i Raiders of the Lost Ark, ett sprudlande och ostoppbart störtlopp genom exotiska platser, igenkännliga karaktärer, farliga djur, skiftande transportmedel och besynnerliga strider, med magi och monster, onda skurkar och hjältar som är kanaljer med hjärtan av guld. Om filmerna i slutändan inte leder nånstans så gör det ingenting; vi skrattar och underhålls och det är allt vi begär.

The Scorpion King är en spinoff från The Mummy-trilogin men kommer inte i närheten av förlagornas värde. Den har glömt det absolut viktigaste med en fånig äventyrsfilm: man måste våga skratta åt sig själv, man måste ha distans till det man gör. Att dra torra skämt som bygger på att publiken är flera tusen år bort räcker bara inte.

The Scorpion King bygger på den andra delen i mumietrilogin, där en av skurkarna är en korsning mellan människa, skorpion och dålig CGI, försedd med en halvhygglig replik av The Rocks ansikte. Detta är skorpionkungen, som fanns i verkligheten men här kallas han så eftersom han möjligen använde en skorpion som symbol, inte för att han hade åtta ben och giftsvans.

I The Scorpion King visar det sig att han från början var den gode mannen Mathayus (Dwayne "The Rock" Johnson), en akkadisk lönnmördare (hur goda nu lönnmördare rimligen kan vara) som tillsammans med två halvbröder får i uppdrag att döda en ond trollkarl. Trollkarlen visar sig vara trollkvinnan Cassandra (Kelly Hu), lönnmördarna upptäcks, halvbröderna dör och Mathayus själv döms till avrättning medelst myror. Visst kommer han undan och sen är det äventyr och förvecklingar hela vägen till slutet som aldrig förklarar hur Mathayus blev den han var i The Mummy Returns. Inte för att det spelar någon större roll.

Filmen försöker efterlikna The Mummy-filmerna och på ytan gör den det. Den har bytt miljö från det tidiga 1900-talet till tusentals år före pyramiderna och det gör att det inte kan finnas flygplan och pistoler, men bortsett från det gör den sitt bästa för att se ut som mumiefilmerna gör. Det den saknar är andan, humorn, charmen.

The Rock gör däremot sitt bästa. Han kommer aldrig att bli en Oscarvinnande dramatiker, men han var bra i Southland Tales och njutbar i Race to Witch Mountain, och här är han den bästa satans akkadiske lönnmördare som han rimligen kan. Han vet vilken film han hamnat i och spelar så hårt han kan. En bättre aktör hade inte kunnat göra ett bättre jobb; däremot hade han förmodligen valt ett bättre manus.

måndag 12 mars 2012

Timecop (1994) - 1/6


Timecops början hör hemma i en betydligt bättre film. Den filmen hade inte heller varit något mästerverk, men den hade varit ett fint stycke underhållning som jag gärna hade sett om när den dök upp på TV.

Inledningsscenen utspelar sig på 1860-talet. En grupp sydstatssoldater transporterar guld när en man plötsligt står i vägen. Han påstår sig vara en vän till konfederationen men kräver också att de överlämnar guldet till honom, guld som han inte borde känna till att de har. När de försvarar sig drar han fram två maskinpistoler med lasersikten och mejar ner dem.

Mannen är en tidsresande brottsling och det är när han åkt tillbaka till sin nutid (1994) och försöker sälja sydstatsguldet som Time Enforcement Commission (TEC) bildas för att bekämpa tidsresebrott. Den unge senatorn Aaron McComb (Ron Silver; som brukligt är för skurkar i dåliga filmer är han det mest underhållande i Timecop) blir ansvarig och den snabbsparkande polisen Max Walker (Jean-Claude van Damme som ibland råkar vara med i hyggliga filmer men aldrig bidrar till att de blir hyggliga) blir TEC-agent.

Samma kväll drar sig Walker tillbaka till det gigantiska och bisarra kråkslott han delar med sin fru Melissa (Mia Sara). Inkräktare bryter sig in, Walker slåss, men Melissa dör. Resten av filmen tillbringar Walker med att bittra över att han inte får lov att använda tidsreseteknologin till att åka tillbaka och rädda henne.

Filmen gör ett hopp till 2004, och nu är Walker gammal i gården som tidsresande agent. Vi får ett smakprov av diverse tidsresebrott: att åka tillbaka till 1929 och blanka loss före kraschen, att köpa upp den obebyggda mark som en dag kommer att bli Beverly Hills. Det riktiga problemet är dock senator McCombs konspirationsmakeri; han använder tidsmaskiner för att samla pengar till sin presidentkampanj. Walker måste givetvis stoppa honom och givetvis rädda Melissa under tiden utan att någonsin bryta mot sina principer.

Timecop är en genomgående korkad film. Dess tidsreseversion går inte ihop; vi får aldrig veta hur någon vet att de är i den verkliga nutiden eller en som är förändrad och ändå vilar TEC:s auktoritet på just det faktum att de skyddar originaltidslinjen. Det påstås att om två versioner av samma person rör vid varandra upplöses de eftersom samma materia inte kan befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt och jag känner hur jag blev lite dummare bara av att skriva ner den meningen.

Det här är inte van Dammes sämsta film, däremot kanske hans dummaste. Den använder tidsresor, denna enormt invecklade hypotes, som en enkel MacGuffin och bryr sig inte om att fundera över vad det innebär. Den tar helt enkelt en bra idé och betraktar den som en ursäkt för van Damme att sparka röv. Vilket han, trots allt, är bra på.

söndag 11 mars 2012

Beneath the Darkness (2011) - 1/6


Jag undrar hur mycket bättre den här filmen hade varit utan den inledande scenen som etablerar Vaughn Ely (Dennis Quaid) som en psykopatisk mördare. Inte tillräckligt mycket bättre, antagligen, men då hade den i alla fall haft ett element av mysterium. Det hade varit intressantare att se Ely utan att veta precis vad han hade gjort, även om vi ändå förstått att det var något ganska hemskt.

Ely har bott hela sitt liv i en liten stad där alla känner honom. Numera är han dess begravningsentreprenör och sedan hans fru dog bor han ensam i ett kusligt kråkslott. Hans gräs klipps av tonårige Travis (Tony Oller) som en dag tycker sig se något spöklikt genom ett av Elys fönster. Tillsammans med sin kärlek Abby (Aimee Teegarden) och kompisarna Brian (Stephen Lunsford) och Danny (Devon Werkheiser) börjar han undersöka saken, men de upptäcker mer än de räknade med.

Beneath the Darkness är en träig torr film med karaktärer som envisas med att bete sig obegripligt, när de över huvud taget kan övertygas att göra något alls. Den ende i filmen som kan agera är Quaid och han har belastats med en fundamentalt obehaglig karaktär. Filmskurkar är förstås ofta obehagliga men på ett sätt som gör att man ändå vill se dem eller åtminstone inte irriteras av dem. Så fort Vaughn Ely syns önskar man att han försvann.

Den barmhärtigt korta löptiden fylls ut med lektionsscener där man diskuterar Shakespeare och Poe, som om det kunde göra filmen intelligentare att ha med en hög slumpade referenser till klassisk litteratur. Jag väntade mig att texternas innehåll kanske skulle reflekteras i handlingen men om filmskaparna trodde att de gjorde det så har de nog inte förstått varken Shakespeare eller Poe, vilket låter rimligare ju mer jag tänker på det.

lördag 10 mars 2012

To Be or Not to Be (1942) - 4/6


Jag måste ha sett Mel Brooks To Be or Not to Be tio eller femton gånger utan att veta att det var en remake. Det här är originalet, en film från 1942 som behandlade det pågående andra världskriget, tyskarnas ockupation av Polen och den nazistiska ideologin. Det låter modigt och det var det också. För oss ättlingar är det ovärderligt att se en film som denna eller Chaplins The Great Dictator; som ger oss en inblick i hur mycket de omgivande länderna faktiskt visste om vad som pågick i det nazityska riket och i hur de såg på Hitler själv. Han betraktades tydligen tidigt som sin tids djävul, och myten om hans vegetarianism måste ha fötts tidigt. Vad det nu säger om folk.

Handlingen är mycket snarlik i båda versionerna även om vissa karaktärer i den senare bytt namn och skiftats om. Här är det Jozef Tura (Jack Benny) som är den störste skådespelaren i Warszawa 1939, och hans fru Maria Tura (Carole Lombard som dog i en flygolycka innan filmen släpptes) som är en legendarisk aktris, beskriven som en institution. Teatern vill sätta upp en pjäs som driver med nazisterna och Hitler men regeringens censorer förbjuder det för att inte reta upp den tyske diktatorn. I stället fortsätter de spela Hamlet med Jozef i huvudrollen.

I publiken sitter en ung löjtnant och stridspilot, Stanislav Sobinski (Robert Stack). Han har på avstånd förälskat sig i Maria Tura och skickar anonymt väldiga blomsterbuketter. När han till slut tar mod till sig och bifogar sitt namn blir Maria förtjust och bjuder upp honom till sitt rum medan maken står på scen och läser Hamlets berömda monolog.

Kriget kommer, löjtnant Sobinski drar ut i strid, och teatern stängs. Polen faller för den tyska krigsmaskinen och Sobinski hamnar i England där han går med i RAF:s polska division. Det är i den rollen som han stöter på professor Siletski (Stanley Ridges), en motståndskämpe som råkar nämna att han snart ska åka till Warszawa. Sobinski blir misstänksam och det visar sig att han har rätt: den man som hans stridskamrater just gett namn och adress till sina familjemedlemmar är en nazistisk spion. Sobinski skickas till Warszawa av engelska underrättelsetjänsten, han kontaktar Maria Tura, och teaterfolket blir tvungna att använda alla sina färdigheter för att överleva och rädda polska motståndsrörelsen från undergång.

Det är en komplex handling med karaktärer som klär ut sig och ljuger friskt och kvickt. Ändå är den inte svår att följa - jag blev förvirrad vid ett tillfälle men det var jag snarare än filmen - utan gled väloljat på. Den är allvarligare än sin motsvarighet från 1983 - jag antar att det inte gick att driva lika mycket med nazisterna när de fortfarande var ett påtagligt hot mot världen - och levererar kanske något färre skratt. Men det är en bra historia, det här, skådespelet är pricksäkert och det finns en anledning till att Ernst Lubitsch är en legend bland regissörer. To Be or Not to Be flyter smidigt genom sin berättelse som aldrig blir så tillkrånglad att den inte reder ut sig efteråt.

fredag 9 mars 2012

Blue Velvet (1986) - 5/6


Även när David Lynchs karaktärer beter sig som helt normala människor - kommer tillbaka till sina hemstäder eftersom deras fäder blivit sjuka, flirtar med söta flickor eller sjunger Blue Velvet - finns det en odefinierbar men högst närvarande känsla av att något är fundamentalt fel. I Lynchs filmer finns inga normala människor, inga vanliga handlingar. Precis som man i en mardröm vet att något otäckt gömmer sig bakom garderobsdörren vet man att något pågår precis under ytan och om man bara kunde lyfta på locket skulle man stirra ner i en klump krälande maskar.

Denna obehagliga stämning är konstant närvarande i Blue Velvet. Filmen börjar som en oremarkabel historia om collegestudenten Jeffrey Beaumont (Kyle Maclachlan) vars far (Jack Harvey) drabbats av en stroke. Jeffrey åker hem till den lilla staden Lumberton för att hälsa på fadern och när han är på väg över ett fält stöter han på ett avhugget människoöra.

Vad skulle du göra i hans situation? Låta örat vara och kontakta polisen, kanske? Låta dem undersöka örat och platsen? Det är inte så Jeffrey jobbar. Han plockar upp örat, lägger det i en påse och knallar iväg till polisstationen där han ber att få tala med John Williams (George Dickerson), en vän till hans far. Han berättar att han hittat ett öra som han har med sig och Williams skäller inte ut honom för att han betett sig som ett pucko; han bara ber att få se örat. I Lynchs värld är detta helt normalt.

Williams har en dotter, Sandy (Laura Dern). Hon hör saker hemma hos sin far, saker om fallet med örat, saker som Jeffrey är intresserad av. Tillsammans börjar de undersöka saken och spåren leder till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) som har ett ärrat psyke, en störd sexualitet, och ett skadligt förhållande till den sociopatiske, gasknarkande Frank (Dennis Hopper). Frank håller Dorothys son som gisslan och använder det som påtrycksmedel för att Dorothy ska låta sig utnyttjas av honom.

Jeffrey och Dorothy skapar en relation, Jeffrey och Sandy en annan. Jeffrey rotar vidare i mysteriet och hittar perversioner, knark, brott och korruption. Under Lumbertons idylliska yta lurar en ruttnande sanning, belyst genom upprepad symbolik och Jeffreys nedglidning i den mörka verklighet han upptäcker.

Blue Velvet vägrar låta sig beskrivas enkelt. Det är lätt att hylla skådespelarprestationerna (Dennis Hoppers porträtt av den bindgalne, grymme, våldsamme, kallhjärtade Frank är svårt att glömma) eller Lynchs uppenbara skicklighet (långt innan Jeffrey förstår vad som pågår vet vi att det finns något mörkt och ruttet att upptäcka, utan att veta hur vi vet det) och tolkningarna av filmen är många och befinner sig längs hela skalan från det uppenbara till det obskyra. Det är svårare att förklara hur denna röra av sjuka människor och sjukare omständigheter lyckas bli ett konstverk som vägrar lämna hjärnan.

När Blue Velvet kom fick den blandad kritik; vissa älskade den och andra hatade den. Numera ses den allmänt som en klassiker, Lynchs bästa film och ett lysande exempel på bisarr neo-noir. Den är i alla fall egen, ingen kopia, och jag kan inte föreställa mig en filmtittare som inte reagerar på den. Man kanske störs eller chockas av den, man kanske dyrkar den från första stund, men den är omöjlig att förhålla sig neutral till.