Att den här filmen lyckats bli kult beror bara på nostalgi och önskedrömmar; den har få andra kvalitéer att erbjuda. Den hyllades på sin tid eftersom den, liksom The Graduate, lyckades pricka en zeitgeist som inte längre finns kvar. Jag hoppas i alla fall det, att vi har bättre saker för oss än att hylla Ferris Bueller (Matthew Broderick).
Han är en självgod, självsäker tonåring som en dag bestämmer sig för att skippa skolan och njuta av vårvädret i Chicago. Han bluffar sina föräldrar (Cindy Pickett och Lyman Ward) men hans syster Jeanie (Jennifer Grey) är inte lika lättlurad. Hon är dessutom rätt trött på att behöva se sin ohängde bror komma undan med allt han vill.
Jeanie har dock inte makten att göra något åt det, så Ferris får stanna hemma och tillkallar sin flickvän Sloane (Mia Sara) och sin bäste kompis Cameron (Alan Ruck) så de kan tillbringa dagen med att göra sånt som endast idioter gör när de skolkar, särskilt om de jagas av den nitiske Edward Rooney (Jeffrey Jones).
En rad endast löst sammankopplade scener följer, bland dem den berömda "Twist and Shout"-scenen där en skolkande, förföljd Ferris sjunger offentligt inför en folkmassa. Smart drag. Det här med att hålla låg profil är inte Ferris grej.
Ferris Bueller's Day Off är en enormt förutsägbar, misslyckat ytligt manipulativ komedi som är nästan helt befriad från skratt. Om man kopplar bort hjärnan och ignorerar styckena som försöker vara allvarliga ger den en stunds oförarglig underhållning, även om karaktärerna till och med då är irriterande och Jeanies personlighetskast förblir oförklarliga.
Ferris Bueller's Day Off tillhör samma strömning som producerade de mycket bättre Fletch och The Blues Brothers, åttiotalsfilmer som levde på bristande respekt. Skillnaden är att Fletch är en cool journalist och Blues Brothers är coola musiker medan Ferris är en osnuten snorunge. Samt att hans film saknar vettig handling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar