Ett artificiellt, dödligt virus slipper ut. Doktor Trevor Goodchild hittar ett botemedel, men det är för sent för 99% av mänskligheten. Överlevarna samlas i en enklav där de bygger staden Bregna, som fortfarande 400 år senare styrs av Goodchilds ättlingar. Bakom höga murar lever resterna av mänskligheten under ytligt idylliska omständigheter, men allt är inte perfekt i det strängt övervakade Bregna. Människor försvinner spårlöst och befolkningen plågas av besynnerliga mardrömmar.
Något är fel, och det har gett upphov till en rebellrörelse som kallar sig för monicaner. De kommunicerar med virtual reality-liknande telepati och sänder ut agenter för att utföra sabotage och lönnmord. Deras bästa agent är Aeon Flux (Charlize Theron), vars syster Una (Amelia Warner) dödades av regimen. Aeon får av rebelledaren Handler (Frances McDormand) det viktigaste uppdraget hittills. Tillsammans med kollegan Sithandra (Sophie Okonedo), som bytt ut sina fötter mot två extra händer, ska Aeon döda Bregnas ledare, Trevor Goodchild.
Bregna är en visuellt fascinerande plats som inte så lite påminner om The Village från sjuttiotals-TV-serien The Prisoner. Det är en vacker, lummig stad som förefaller vara ett högteknologiskt Utopia. Tekniken har få likheter med vår; ett övervakningscentrum visas som en reservoar med vatten i vars yta filmer reflekteras medan ljudet studsar mellan väggarna. En dator (vars skötare spelas av Steven Spielbergs favoritskådespelare Peter Postlethwaite) ger output via en röd gardin och tar röstkommandon. Det är inte en realistisk framtid som visas; snarare en framtid som ger oss nutidsmänniskor samma intryck som om vi hade färdats 400 år framåt i tiden. Tyvärr har effekterna inte följt med och vid flera tillfällen är tricksen så uppenbara att filmmagin förtas.
Bregna är också en plats med hemligheter, fler hemligheter dolda bakom fler bottnar än man först kan vänta sig. Både hjältar och skurkar döljer saker för varandra och till slut handlar det om tillit. Ingen har fullständig koll på vad det egentligen är som pågår och lojaliteterna skiftar. Aeon Flux är dessutom förvånande moraliskt tvetydig, med hjältar som inte håller med varandra om allt och ett par skurkar med förståelig motivation. För en gångs skull finns det en riktig anledning att rasera den till synes perfekta utopin; den ska inte bara krossas för att hjältarna vill det och för att den är "onaturlig" eller något lika vagt.
Aeon Flux bygger på en tecknad TV-serie som jag aldrig har sett och därför störs jag inte heller av att filmen tydligen ändrat på väldigt mycket från serien, vilket orsakat en och annan besk recension. Sedd på egna meriter är Aeon Flux betydligt bättre än jag väntade mig, en intressant och spännande liten berättelse som jag gärna följde till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar