Varför man gör film av förlagor, vare sig det är böcker eller serietidningar eller musikaler eller spel, är lätt att förstå. Man får gratis marknadsföring och alla fansen kommer att se filmen även om de gnäller i oändlighet både före och efter. Varför filmen så ofta avviker från förlagan är också lätt att förstå. Det som fungerar i en bok fungerar inte alltid på film, och filmen måste anpassas efter massans smak.
Varför man gör en film av något obskyrt och sen inte behåller något av förlagan förutom namnen, det är svårare att förstå. Mutant Chronicles är en spelvärld som gett upphov till rollspel, figurspel och brädspel. Den är utarbetad, genomtänkt och genuint intressant, även om den på många sätt ser ut som en ripoff av den stora elefanten i branschen: Warhammer 40.000. Väldigt få utanför spelkretsar känner till Mutant Chronicles, och inte ens i de kretsarna är den vansinnigt välkänd eller populär. Det namnet drar inte in särskilt mycket klirr i kassan.
Så om man gör en film baserad på Mutant Chronicles måste det vara i förhoppning att dra in fansen. Det fungerar bara tills den förste har sett filmen och informerar de övriga om att den inte har något med spelen att göra. Karaktärerna har samma namn. Där slutar likheterna.
I stället för historien om fem megakorporationer - USA-baserade Capitol, Storbritannien-baserade Imperial, Japan-baserade Mishima, Tyskland/Ryssland-baserade Bauhaus och högteknologiska Cybertronic - som tillsammans med krigarprästerna Brotherhood slåss mot varandra och de fem mörka demonerna Algeroth, Semai, Muawijhe, Ilian och Demnogonis, får vi en historia om en besynnerlig maskin vars funktion är att mutera människor. Mutanterna blir viljelösa slavar som bara kan göra en enda sak: fånga fler offer till maskinen.
Maskinen har legat dold på Jorden i tusentals år men grävs av misstag upp och börjar genast skapa mutanter. Den måste förstöras, och det uppdraget faller på ett gäng soldater vars namn är tagna från spelet, men de liknar i övrigt inte sina förlagor alls. De har med sig en med maskinen jämngammal apparat som de antar är en bomb som ska förstöra maskinen.
Mutant Chronicles är en irriterande mörk film, och med det menar jag inte att den är psykologiskt mörk även om den slutar på ett väldigt deprimerande sätt; om jag inte tidigare undrat varför jag såg den hade jag börjat då. Jag menar att den är så full av skuggor och mörker att man sällan ser tydligt vad som pågår. Den kanske tänkta effekten att skapa skräck och fruktan lyser helt med sin frånvaro. Tillsammans med den knapphändigt förklarade handlingen gör det att vi inte förstår vad som händer, och ganska snart inte bryr oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar