Ett av mina starkaste minnen från att vara pojke är hur märkligt inkonsekvent de vuxna reagerade på våld. Man fick inte slåss, men man fick inte skvallra. När två pojkar slogs och det var något oviktigt som blåste förbi på fem minuter, då exploderade universum och en enad vuxenvärld skulle gå till botten med något som vi aldrig hade brytt oss om, men det organiserade systematiska våld som dagligen pågick var det aldrig någon som ens märkte.
Carnage börjar med en våldshandling mellan två pojkar. Vi får aldrig säkert veta om det handlar om den första eller andra sorten, men med tanke på de vuxnas reaktion kan vi utgå från att det är den första. De två pojkarnas föräldrar, Penelope (Jodie Foster) och Michael Longstreet (John C. Reilly) och Nancy (Kate Winslet) och Alan Cowan (Christoph Waltz), träffas hemma hos familjen Longstreet för att tala om det inträffade. Till att börja med är de nästan patologiskt artiga, rationella och civiliserade. De är överens om att unge Zachary Cowan (Elvis Polanski) gjorde fel när han slog Ethan Longstreet (Eliot Berger) med en trädgren och därmed slog sönder två av Ethans tänder. Paret Cowan försvarar honom inte som många andra föräldrar kanske hade gjort.
Michael Longstreet är i järnbranschen och Alan Cowan är advokat med en ständigt avbrytande mobiltelefon. Penelope Longstreet vurmar för Afrika och sociala orättvisor medan Nancy Cowan verkar hålla sig upptagen med hem och familj. Som de själva påpekar hade de i ett annat sammanhang kunnat bli vänner. Nu går de i stället igenom en relations utveckling till sammanbrott på mindre än nittio minuter. Konflikter föds och flammar. Deras söners bråk är bara katalysatorn; de pratar om jobb och äktenskap, politik och moral, världsproblem och magproblem. Den noggrant upprätthållna fasaden av civilisation slits gradvis bort, mycket på grund av att de vägrar låta det ske, vägrar sluta vara artiga, men så kommer något man inte kan ignorera.
Det är fyra tonsäkra skådespelarinsatser som får Carnage att fungera så pass bra som den gör. Filmer som denna handlar om skådespelarna, här fyra människor som gnids mot varandra i en djupt onaturlig social situation. De fyra rollerna är perfekt fyllda och alla fyra skådespelarna levererar oklanderligt. Om det inte räcker till det mästerverk det känns som Carnage borde bli så är det för att skådespelarna inte kan bära upp hela verket ensamma; de måste backas upp av en historia och Carnage tar helt enkelt inte vägen någonstans.
Det betyder inte att vi inte uppskattar resan. Genom hamstrar, smulpaj, kräkningar, whisky, cigarrer och den evigt ringande mobiltelefonen följer vi fascinerade dessa världssymbolers kamp. Allianserna skiftar; ibland är det paren mot varandra, ibland män mot kvinnor, och ibland korsar sig lojaliteten så att herr Cowan och fru Longstreet några korta ögonblick slår sig samman mot fru Cowan och herr Longstreet. Reaktioner och känslor styr, inte intellektet, trots att det är fyra intelligenta människor som säkert gärna vill tro att de drivs av sina rationella sidor.
Det finns inga fel att finna i den tekniska sidan. Vad man än kan tycka om Roman Polanski som person så kan han i alla fall regissera. Carnage innehåller bara två kontinuitetsbrott och deras funktion är att avskilja prologen (då Zachary slår Ethan) och epilogen (då de två pojkarna och en hamster finner sin egen lösning) från huvudberättelsen som utspelar sig i realtid. Polanskis kameror följer de fyra människorna, ibland på nära håll och ibland i så vid vinkel att paret Longstreets vardagsrum förefaller ha förvandlats till en idrottsarena.
Under en timme och tjugo minuter ser vi en symbolisk civilisationsundergång, och om det bara ledde till en slutsats bortom att världen suger så hade Carnage kunnat vara underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar