måndag 26 mars 2012

Lord of the Rings (2001/2002/2003) - 6/6


När Tolkiens legendariska ringsaga till slut skulle bli film på riktigt var fansens reaktion lätt att förutspå. En del hävdade naturligtvis (och hävdar fortfarande) att historien är ofilmbar. Andra trodde att det skulle kunna bli perfekt, men bara om just de fick styra och ställa precis som de ville; filmindustrin skulle förstås förstöra allt. Åter andra hickade till när namnet Peter Jackson nämndes, vilket i och för sig var förståeligt; trots The Frighteners och Heavenly Creatures var han i de kretsarna mest känd för slemmiga splatterfilmer som Braindead och Bad Taste. De som kände till Meet the Feebles tyckte nog inte att det var en merit heller.

Många av fansen sitter tio år senare kvar i den reaktionen och visar därigenom att de lider av samma defekt som så många fans: de förstår inte att filmer inte görs för förlagans fans. Man kan inte göra en X-Men-film som är perfekt för serietidningsälskarna, för de är inte tillräckligt många. Man måste göra en X-Men-film som drar masspublik och om det kräver en och annan liten ändring som stör hardcorefansen så är det värt det för alla. På samma sätt är Lord of the Rings den bästa filmversion av boken som vi kunde hoppas på, och mycket bättre än vi kunde vänta oss. Visst finns det några ändringar jag inte begriper hur jag än försöker. Det ändrar inte att Jackson och hans folk åstadkom ett mästerverk.

Liksom Tolkien betraktar jag böckerna som en bok och därmed också filmerna som en film, av samma anledning. De hänger sömlöst ihop; de två första filmerna har varsitt miniklimax men ingenting man ens skulle höja ögonbrynen över om man såg filmerna ihopklippta till en enhet. Det här är en enda lång historia som börjar och slutar i den lilla byn Hobsala.

Där lever hobbiten Bilbo (Ian Holm), som tvärtemot hobbitarnas traditioner gav sig ut på ett väldigt äventyr med dvärgar, trollkarlar, drakar, alver, jättespindlar, en varbjörn och ett mystiskt litet monster som kallades för Gollum. Från honom stal Bilbo en magisk ring; när han sätter den på fingret blir han osynlig. På sitt födelsedagskalas använder han ringen till att spela gästerna ett spratt, men en av gästerna är för skärpt för det: trollkarlen Gandalf (Ian McKellen). Han misstänker att ringen är mer än den först verkar.

Bilbo ger sig av för att bo hos alverna, hans släkting och skyddsling Frodo (Elijah Wood) får ta hand om ringen, och Gandalf reser iväg för att göra efterforskningar. Det han upptäcker är att Bilbos magiska ring är Den Enda, en ondskefull och oerhört kraftfull ring, smidd i Domedagsklyftans eldar av den mörke herren Sauron. Saurons tjänare, de kåpklädda odöda nazgûlerna, är på jakt efter ringen och Frodo måste fly tillsammans med sin vän och trädgårdsmästare Sam (Sean Astin).

Ett episkt äventyr tar vid. Tillsammans med människorna Aragorn (Viggo Mortensen) och Boromir (Sean Bean), alven Legolas (Orlando Bloom), dvärgen Gimli (John Rhys-Davies) och sina hobbitvänner Merry (Dominic Monaghan) och Pippin (Billy Boyd) måste Frodo och Sam färdas tvärs över Midgård för att nå landet Mordor, där skuggorna ruva, och kasta ringen i Domedagsklyftan. Om Sauron får tillbaka den kommer han att härska över världen.

Tolkien hade specifika styrkor och svagheter. Han var en genialisk språkkonstruktör och världbyggare. Hans omsorg om sin historias interna konsistens låg bortom det anala. Han skapade litteraturens främsta fiktiva värld, en parallell verklighet lika trovärdig som vår, om inte mer. Det är en fantastisk grund att bygga en episk film på. Problemet är att det som händer i Lord of the Rings bygger på en bakgrundshistoria som omöjligen kan förklaras i en film, och ibland blir man tvungen att bara kalla något för en balrog och hoppas att karaktärernas tydligt visade rädsla räcker; man har inte tid att förklara vad en balrog är. Bakgrunden måste levereras i småbitar, det absolut viktigaste och ingenting annat. Det fungerar, bättre än man kunde vänta sig.

Tolkiens svaghet låg i själva skrivandet. Sällan har en så framgångsrik bok varit i så skriande behov av en stenhård redigerare. Det är inte lika illa i det engelskspråkiga originalet som i den översättning av Åke Ohlmarks som de flesta svenska läsare är bekanta med, men för Tolkien var litterär skönhet alltid nummer två på prioriteringslistan. Det har gjort boken långsam och stel. Jag tyckte om den när jag läste den, men jag fick aldrig en uppfattning om den enorma kamp som pågick, hur världens öde hängde på en lös tråd, hur ond Sauron verkligen var.

Filmversionen fixar allt det där. Redan i den korta prologen där vi får höra historien om Sauron och ringarna kände jag det pirra i hjärtat när människor och alver samlades för en sista allians mot mörkret, och när vi fick se Hobsala för första gången hade jag två tankar: "han gjorde det tamigfan" och "det skulle kunna vara så här fint för alltid om Sauron bara inte var en så stor skit". När Elrond (Hugo Weaving) ser Sauron kliva in på slagfältet syns det i hans ögon hur stort detta är. Det är Sauron, en obevekligt ond halvgud, och Elrond slåss för sin världs överlevnad. När Aragorn stöter ett spjut i ett troll och fräser av vrede förstår vi varifrån vreden kommer: kan inte de här satans monstren bara sluta vara så elaka? Kan ni inte låta oss vara i fred? Det var känslor jag aldrig fick av boken.

Det återkommer om och om igen i filmen. Frodo är liten, rädd och långt hemifrån, men vägrar ge upp. Sam drivs vidare av sitt inre ljus och sin kärlek till Frodo. Aragorn har ett öde han fruktar, men till slut vågar han möta det. När de befinner sig i samma situation är det Frodo det är synd om, denne lille modige varelse som inte vet något om svärd och mörker, inte Aragorn som tillbringat ett liv med att döda orcher. Filmen tog Tolkiens historia och gjorde något bättre av den. Sammanlagt är extendedversionen nästan tolv timmar lång och den haltar inte för ett ögonblick, mycket just därför att den lyckas nyttja den emotionella potential som Tolkien skapade men inte använde.

Det kräver en säker regissörshand och skickliga skådespelare. Jag vågar säga att få av aktörerna i Lord of the Rings kommer att göra bättre prestationer i framtiden. John Rhys-Davies har det kanske svåraste uppdraget; han ska vara en hård luttrad krigare och comic relief på samma gång. Därför kopplar Gimli aldrig samman med mig lika mycket som de andra. De fyra hobbitarna, på plats för att vara publikens företrädare, lyckas oklanderligt med den uppgiften. Legolas ges onaturliga repliker men Orlando Bloom uttalar dem som om det är så han låter när han vaknar på morgonen. Aragorn utvecklas från smutsig vandrare till värdig konung.

Man kan inte tala om Lord of the Rings utan att prata om effekterna, signerade Weta Workshop som därmed gjorde sig till ett Industrial Light and Magic för 2000-talet. I Lord of the Rings fick vi för första gången se vad CGI verkligen kunde göra. Här smälter det samman med skådespelarna och ger oss gigantiska monster, väldiga arméer, fantastiska platser och sprakande magi. Här är CGI inte ett sätt att skära ner effektavdelningens budget utan ett sätt att skapa bilder som vi aldrig tidigare sett på film.

Som Gollum. Det lilla monster som ägde ringen före Bilbo dyker upp som en CGI-skapelse, och inte bara vilken CGI-skapelse som helst utan den bästa vi då hade sett. Gollum, som skapades med motion capture via skådespelaren Andy Serkis, är en naturtrogen varelse som knuffas, brottas, hoppar omkring, och i största allmänhet interagerar med skådespelare och miljö på ett sätt som ansågs omöjligt tills vi såg det. Tio år senare är han fortfarande imponerande och det lockar fram frågan varför. Varför, om Gollum kunde produceras redan 2002, ser vi fortfarande så mycket dålig CGI på film? Varför ser inte allt ut som Gollum? Varför har vi inte sett något bättre än Gollum?

Antagligen för att alla inte är lika bra som Weta Workshop, alla inte är lika dedikerade som Weta Workshop, och de flesta ser på CGI som just ett sätt att slippa animatronics och dyra handgjorda effekter, inte ett sätt att göra bättre effekter. Och när de förförs av CGI:s potential blir de i stället fixerade vid att göra så bisarra saker som möjligt så att CGI:n inte ska gå till spillo. Så icke i Lord of the Rings, även om ett visst grottroll kommer nära.

Jag har hittills sjungit filmens lov och det är den värd, men det måste nämnas att den har sina svagheter. En del av de ändringar som gjordes från bok till film är oförklarliga och de flesta av dem har hamnat i mittdelen. Ingen trodde någonsin att Aragorn verkligen dog när han trillade av klippan. Den sista delen har alldeles för många slut; jag förstår varför Peter Jackson ville avsluta på samma sätt som Tolkien gjorde men det borde ha sparats till extendedversionen. Jag såg den sista delen på bio med tre personer som aldrig läst boken, och vi hann inte mer än två steg förrän de undrade vad det där var för båt och jag suckade och försökte räkna ut hur jag skulle kunna förklara det utan att tråka ihjäl dem. Lord of the Rings har fel som kunde ha fixats.

Men när man sätter samman allt - regi, musik, skådespel, historia, effekter - blir det tydligt att Lord of the Rings är en briljant kreation, den bästa fantasyfilm som gjorts och en film som överskrider fantasygenren, ett av de största epos vi sett, en oförglömlig orgie i kärleksfull filmkonst, en mastodontfilm som tar ett halvt dygn att se och ändå aldrig flagnar. Den är mer än en värdig version av en obegränsat kultförklarad bok, den går bortom boken och karvar sig en egen plats i mästerverkens panteon.

Ja, jag ser fram emot Bilbo.

2 kommentarer:

Björn B sa...

Bra recension. Jag håller med i det du säger, filmen/erna är liksom det alla andra fantasyfilmer vill vara men aldrig kommer lyckas med. Ska dock erkänna att jag endast läst Sagan om ringen en gång och det var på svenska för ca 17 år sedan. Filmerna har ju nu tagit över för mig och blivit storyn på något sätt.
Jag ser även fram emot the Hobbit, men det är väl inte Peter Jacksom som regiserar den?

Patrik sa...

Jodå, efter några om och ett och annat men så är det Peter Jackson som regisserar.