Jag ska erkänna direkt: jag såg bara den här filmen för att jag hade hört att Lucy Liu hade en nakenscen i den. Det har hon, och hon är väldigt vacker. Upplevelsen störs dock något av att vi ser henne medan hon har sex med en ormfantast (James Wilder) medan hans husdjur krälar omkring runt dem och på dem - och biter dem. Det är ändå filmens höjdpunkt, dels på grund av fröken Liu och dels för att den är bisarr nog att lätta upp uttråkningen som annars är genomgående.
Flypaper är varken mer eller mindre än ett formidabelt misslyckat försök att kopiera Pulp Fiction, och som brukligt är kopierar den de allra mest ytliga lagren utan att ha skuggan av en aning om varför Pulp Fiction faktiskt fungerade. Den har de olika handlingstrådarna (Lius och Wilders är den mest påklistrade och har föga med de andra att göra) som flätas samman, den har de kriminella karaktärerna som för vardagliga samtal, den har våldet, och den har den svarta humorn som dock här stannar på försöksstadiet. Och alltihop är stendött, för det där är bara det man märker vid en kvick svepning med blicken. Skickligheten saknas. Det finns ingenting under.
Handlingsmässigt följer Flypaper, förutom Liu och Wilder, Joe (John C. McGinley innan han fick Scrubs-rollen som han väntat på i hela sin karriär), Joes bedragna fru Laura (Ileana Douglas), privatdetektiven hon lejer för att avslöja honom (Talisa Soto), brottslingen Bobby Ray (Craig Sheffer), Marvin (Robert Loggia) och hans skyddsling Natalie (Sadie Frost).
De här personerna sköter sitt, blir inblandade i varandras affärer, försöker hålla sig utanför eller försöker krångla sig in ännu mer, och nånstans vid sidan av har Lucy Liu sex i en bokstavlig ormgrop, vilket jag inte tänker sluta tjata om då det är det enda kvarhängande minnet från Flypaper. Sedan slutar Flypaper med ett gnyende, som om filmskaparna såg Pulp Fiction och bestämde sig för att det var coolt att inte ha en upplösning. Vilket förmodligen är precis vad som hände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar