Döden har tagit mänsklig form och går bland vanligt folk utan att de misstänker att han är något annat än en ovanligt snygg ung man i kostym. Så träffar han en äldre kvinna från Karibien och hon känner genast igen honom som det han är. Hon blir rädd. Han lugnar henne på perfekt kreol. När de träffas för andra gången är hon visare än han.
Tänk på detta. Varför känner hon igen honom? För att hon är ett par årtionden äldre än de flesta andra karaktärerna i filmen, och uråldrig magisk visdom var något som försvann de senaste fyrtio åren? Eller för att hon är från Karibien och där vet de saker som vi moderna människor glömt, som till exempel hur man känner igen Döden när han tar mänsklig form för, av allt att döma, första gången någonsin? Och tydligen vet de bättre än en varelse som har existerat sen innan den första livsformen pirrade av elektricitet i en varm lagun.
Det kan tyckas vara bara ännu ett utslag för den märkliga mänskliga tendensen att anta korrekthet och visdom hos allt som är något äldre och något längre bort än det vi är vana vid - det är svårt att bli profet i sitt hemland. Men det är typiskt för de besynnerligheter som gör Meet Joe Black så mycket sämre än den hade behövt vara. Den har lysande stunder, genialiska replikskiften och speglingar, en historia som andas löfte och potential. Den är tre timmar lång och känns knappt som två.
Men den vajar också fram och tillbaka, pendlar mellan briljans och misslyckande, mellan originalitet och värsta Hollywoodkliché, och mellan gravallvar och felklingande humor. Upplevelsen störs av dessa besynnerliga tankefel som gnager i hjärnan, där mötet med den karibiska kvinnan kanske är det värsta men verkligen inte det enda.
Susan Parrish (Claire Forlani) är en ung läkare. Hennes far Bill (Anthony Hopkins) är en oerhört rik mediemogul vars sextiofemårsfest planeras med neurotisk exakthet av Susans syster Allison (Marcia Gay Harden). Allisons man Quince (Jeffrey Tambor) och Susans pojkvän Drew (Jake Weber) sitter i styrelsen på Bills företag Parrish Communications och särskilt Drew är en ambitiös ung go-getter som kan föra bolaget in i 2000-talet. Till och med Bill har dock märkt att något saknas mellan Susan och Drew. Passion. Kärlek. Han råder henne att tänka efter noga och hålla sig öppen. Blixten kan slå ner.
Det gör den. På ett café stöter Susan på en snygg ung man (Brad Pitt). De har ett samtal under vilket han utan ansträngning tar sig rakt in i Susans hjärta. Det är en mycket varm och njutbar scen, en av få trovärdiga förälskelsescener på film. Kemin mellan Forlani och Pitt är påtaglig. När de skiljs åt är Susan berörd. Hon vet inte ens hans namn, och det ser ut som om hon inte kommer att få veta det heller för kort efteråt ser vi, men inte hon, att han blir överkörd av en bil.
Under tiden hör Bill röster, eller rättare sagt en röst - sin egen. Den vet saker den inte borde veta och den kan berätta sådant som Bill inte borde veta. Till slut får han svaret: det är Döden som talar till honom, Döden som har existerat för evigt och nu blivit uttråkad och börjat intressera sig som människor. Döden visar sig, i Brad Pitts gestalt. Han förklarar att han har kommit för att hämta Bill men kan tänka sig att vänta med det om Bill blir hans guide på Jorden. Bill anser sig inte ha mycket till val. Han presenterar Döden för sin familj som Joe Black.
Susan tror förstås att det är mannen hon träffade på caféet, men Döden har bara tagit hans kropp. Hon minns fortfarande värmen hon kände där, men den här Joe Black är en annan person. Kanske är det just det hon dras till, nu. Han är en blank duk på vilken hon kan projicera de känslor hon fick på caféet.
Det är värre med Drew och de andra i styrelsen. Joe Black är en oförklarad främling som plötsligt är deras styrelseordförandes ständige följeslagare och kanske rådgivare. Drew får dessutom se sin flickvän dras till honom. Han är förståeligt negativ till nykomlingen och trots att han är det närmaste filmen kommer en skurk kan jag inte låta bli att känna sympati för honom. Jag skulle också bli orolig om Brad Pitt dök upp bredvid min styrelseordförande och började charma min flickvän. Han är en av de få som reagerar rimligt och logiskt på Joes plötsliga närvaro.
Det finns så mycket i Meet Joe Black som jag tycker om och beundrar. Anthony Hopkins och Brad Pitt är två av de skådespelare som får mig att önska att det fanns ett bra svenskt ord för "watchable"; jag tröttnar aldrig på att se dem jobba. Pitt verkar ha tagit rollen som ett experiment: "jag undrar vad som händer om jag spelar någon som bär en människokropp som en kostym". Dessutom demonstrerar han än en gång att emedan Brad Pitt är sexig så är Brad Pitt med accent (kreol, här) brutalt sexig. Eller det kanske bara är jag.
Hopkins karaktär Bill Parrish är något så unikt som en god rik man i en film. Han är en self-made man som har pengar att gödsla med men ändå aldrig har glömt sin familj eller jobbat ihjäl sig. Han är etiskt principfast, vänlig och varm, och han har ett realistiskt sunt förhållande till sina döttrar. Han hemsöks inte av misstag i sitt förflutna eller av ansiktena hos dem han trampat ner för att nå sin ställning. Med en aktör som Hopkins kan han inte bli annat än underbar.
Claire Forlani ger sin roll en charmerande sårbarhet och en trovärdig svaghet för Joe Black, som berörde henne så. Deras kärlekshistoria fortlöper på ett vackert och mjukt sätt utan de normalt oundvikliga missförstånd som alltid ska dyka upp på film.
Marcia Gay Harden som systern som vet att hon inte är faderns favorit får en hjärteknipande fin scen tillsammans med Anthony Hopkins, där de talar med varandra som riktiga vuxna och inte som filmkaraktärer som måste skapa konflikt eftersom det står i manus. Sällan har vi sett ett så moget samtal mellan en förälder och ett vuxet barn. Systrarnas två män gör sina roller oklanderligt, även om jag kände mer sympati för Drew än det antagligen var tänkt. Quince, däremot, är heltigenom sympatisk och förståelig, och får sin egen vuxna, vackra scen med Bill Parrish. Drew och Quince är till att börja med tvetydiga och tillåts vara det innan de landar i sina roller.
Och bortsett från allt detta är det en vacker berättelse som ibland når filmkonstens riktigt höga toppar.
Men det finns också så mycket i Meet Joe Black som är dåligt. Den väcker gnagande fråga efter gnagande fråga. Hur fungerar Döden egentligen? Han talar tydligen alla människospråk men känner inte till uttrycket "death and taxes" (men däremot "pillar to post", som var nytt för mig). Han känner till människors intima hemligheter men inte att tjejen som hans kropps senaste ägare träffade på ett café kommer att vara på samma middag som han.
Är det Döden som dödar människor? Han kan uppenbarligen på eget bevåg skjuta upp Bills död. När Bill frågar vad som hände med den unge mannen vars kropp Döden tog, svarar han "I needed a body". Orsakade han bilolyckan? Om han styr över huruvida människor dör eller inte, kan han hålla dem vid liv när de är fulla med kulor eller just blivit kluvna av ett tåg, eller orsakar han alla mord, alla olyckor och alla hjärtattacker (som verkar vara det Bill kommer att drabbas av)? Är han allsmäktig, en gud?
Joe Black är totalt ovan vid människornas värld - han har aldrig kyssts eller känt smaken av jordnötssmör, och hans sexuella erfarenhet leder till något så ovanligt som en sexscen med fokus på mannens ansikte i stället för kvinnans. Detta är en varelse som funnits alltid, eller i alla fall så nära alltid att det inte är någon större skillnad. Filmen envisas dessutom med att göra humor av detta. Då och då beter sig Meet Joe Black som en "fisk på torra land"-komedi, vilket passar illa med de två andra trådarna: den smäktande kärlekshistorien och berättelsen om Drews företagsränker, och de passar inte särskilt väl med varandra till att börja med.
Slutet är onödigt utdraget och förefaller fortsätta för evigt. Det ska sägas farväl om och om igen och vi ska få insiktsfulla blickar och sorgsna infall, och fyrverkerier och tal och sånger, och så en twist på slutet så att vi lämnas med en varm känsla i magen. Det fungerade inte för mig.
Meet Joe Black visar tydligt att den hade chansen att bli en fantastisk film, men den lät sig distraheras och blev därmed rörig och märklig. En gnutta eftertanke och en flitig redigerare hade kanske kunnat rädda den och den är inte dålig nu, men den gjorde mig besviken, gång på gång. Det finns en tvåtimmarsversion som klippt bort det mesta om Parrishs företag och Drews onda planer; den låter som om den skulle kunna vara bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar