War Horse är historien om en häst, och det är faktiskt historien om en häst, inte historien om människan som älskade hästen. Det finns till att börja med inte bara en sådan människa i War Horse. Tvärtom verkar hästen ha en närmast magnetisk attraktionskraft; människa efter människa förälskar sig i den. Eller, snarare, honom.
Hästen börjar sitt liv i Devon i England. Han köps på auktion av en krigsveteran och bonde (Peter Mullan) som ger alldeles för mycket pengar bara för att bjuda över sin avskydde arrendator (David Thewlis). Hästen är snabb och stark och vacker men inte alls den arbetshäst som behövs på en bondgård. Pengarna han kostade försätter gården i ännu värre ekonomiskt trångmål än den var, och bondens hustru (Emily Watson) bannar sin man för dumheten. Men deras son (Jeremy Irvine) blir genast fäst vid hästen, precis som hans far blev, och svär att han ska ta hand om honom.
Det gör han. Han ger hästen namnet Joey och lyckas tämja honom, men alla är överens om att en häst som Joey aldrig kommer att kunna plöja, och om åkern inte plöjs förlorar familjen sin gård. Sonen är beslutsam. Han och Joey ska plöja åkern.
Detta är en Spielbergfilm och har alla dess kännetecken, så det är kanske inte så svårt att räkna ut hur det går med plöjningsförsöket som hela häradet dömer ut på förhand men ändå dyker upp för att se. Det spelar ingen roll; scenen fungerar bättre än man kunde hoppas. Men gården får nya problem, första världskriget bryter ut och familjen tvingas sälja Joey till armén.
Joey blir kavallerihäst men det är bara början på hans karriär som krigshäst. Vi får följa honom och se kriget genom hans ögon. För honom spelar det mindre roll om han tillhör engelsmän, tyskar eller fransmän. Han vet vilka som tycker om honom och vilka som betraktar honom som bara ännu ett djur. Han har tur, han har otrolig tur, för han stöter ständigt på människor som fastnar för honom och är beredda att slåss för honom. När det är dags för filmen att knyta ihop sker det genom så otroliga sammanträffanden att filmen inte bryr sig om att gå närmare in på dem.
Det är skamlöst emotionellt manipulativt, men det är också fantastiskt välgjort. War Horse är en av de filmer som det är svårt att njuta av fullt ut därför att man är upptagen med att vara imponerad av hur skickligt allt är gjort. Filmen innehåller känslomässiga ögonblick som lockar fram tårar, stunder av glädje, och magnifika actionsekvenser som matchar allt på Spielbergs meritlista. Filmens första krigsscen, när kavalleriet gör sitt anlopp, är lika kraftfull som något vi tidigare sett och när soldaterna korsar ingenmansland är det nästan i klass med Saving Private Ryans inledningsscener. Lika bra är det i början, med långa smäktande svepningar över landskapet i Devon, långsamma överglidningar som visar sambandet mellan gården och åkrarna runt den och sekvenser där Joey flyger fram genom terrängen som en ostoppbar vind.
Fjädern i War Horses hatt är ändå en sekvens där Joey ensam flyr genom ingenmansland medan kulorna regnar runt honom. Han hoppar över skyttegravar och springer genom taggtråden och det måste ha varit CGI ibland och förmodligen en animatronicshäst ibland men som Gud är mitt vittne har jag ingen aning om när det är någondera. Spielberg har alltid varit duktig på att regissera flytande actionsekvenser men här överträffar han sig själv och ger oss något vars like vi sällan sett.
War Horse må vara spritt språngande orealistisk och ogenerat hjärtnervsryckande, men det behöver inte vara dåliga egenskaper hos en film som försöker visa skönheten mitt i allt det fula., och det har inte funnits mycket som var fulare än första världskriget. Vi vet att sånt här inte händer i verkligheten, i alla fall inte de fina bitarna. Det är kanske inte så illa att ha en film som låter oss låtsas, en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar