Vissa filmer får nästan omedelbart ett okränkbart rykte och sedan är det svårt att ändra den allmänna uppfattningen om dem. När Saving Private Ryan släpptes på bio spreds vilda historier om krigsveteraner som bröt ihop i tårar när de såg Dagen D-scenerna. Realismen och brutaliteten gjorde att scenerna hyllades som den bästa avbildningen av krig som fångats på film.
Den delen av Saving Private Ryan är också fantastisk. Vi följer med de amerikanska soldaterna när de lämnar sina båtar och rusar upp på stranden, rakt in bland flygande kulor och briserande minor. Tyskarna sitter bakom skydd med kulsprutor och elden regnar ner över amerikanerna som desperat försöker bygga sig ett brohuvud.
Blodet skvätter. Lemmar slits av. Människor slaktas och förvandlas till blöt, blodig sand framför våra ögon. Steven Spielberg skonar oss inte; han visar oss allt i plågsam detalj. Kamerorna befinner sig så nära intill soldaterna att vi känner doften av deras rädsla. Om det finns en film som kan förmedla upplevelsen av att vara i krig så är det denna.
Men när den första halvtimmen har tagit slut och filmens egentliga handling tar vid, stannar det omedelbart av. Kapten John H. Miller (Tom Hanks) leder ett improviserat förband (inklusive en malplacerat vacker skådespelarprestation från Barry Pepper som djupt kristen krypskytt) för att hitta menige Ryan (Matt Damon), vars stackars mor förlorat tre av fyra söner och därför ska slippa förlora den fjärde också.
Varför basera handlingen på en vida spridd myt? Hur kan det mest effektiva sättet att få ut Ryan vara att skicka sju soldater till att marschera tvärsöver krigets Frankrike? Är det tänkt att vi ska se slutet som gott trots det blodiga resultatet? Och varför göra en nästan tre timmar lång film när större delen av den utgörs av kortare stycken som knappt för handlingen framåt?
Spielberg har säkert länge känt att han är skyldig världen något. I sina äventyrsfilmer har han dragit nytta av krig och nazism och med filmer som Schindler's List och Saving Private Ryan betalar han tillbaka. Schindler's List var också överskattad men gav oss i alla fall ett känsligt porträtt av trettio- och fyrtiotalets plågade Europa. Saving Private Ryan inleds som den ultimata krigsfilmen men degenererar snabbt till en grå gröt. Barry Pepper förblir dock fängslande hela vägen till slutet.
19/6: The Ipcress File (1965)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar