Jag föddes samma år som den första Star Wars-filmen kom ut. Jag växte upp mitt i den kulturcyklon som serien släppte lös och sög i mig alltihop med förtjusning. När jag till slut fick se den första filmen - den gick på TV och jag hade säkert tjatat mig till att få vara uppe - visste jag redan namnen på alla karaktärerna, hade lekt med plastfigurer stöpta i deras avbild och det jag inte visste om handlingen förstod jag förmodligen inte av att se filmen heller. I korthet har jag varit Star Wars-nörd så länge jag kan minnas. Jag kommer aldrig att recensera någon av de första tre filmerna för det är helt omöjligt för mig att se rationellt på dem. Jag skulle reflexmässigt ge dem femmor på ren barnslig berusningsnostalgi.
När den andra trilogin skulle komma inväntade jag den med försiktig optimism. Då hade jag hunnit fylla tjugo och insett att mina känslor för originaltrilogin till stor del berodde på barndomsmagi och att de faktiskt inte var de bästa filmer som någonsin gjorts, oavsett vad mitt hjärta hade att säga om saken. Nu skulle jag äntligen få se nya Star Wars-filmer. Jag måste vara beredd på att bli besviken. De kunde omöjligt leva upp till originalfilmerna.
Det gjorde de förstås inte heller och jag vet ingen som tycker det. Däremot blev jag positivt överraskad av den första, The Phantom Menace. Visst, CGI:n såg inte alls Star Wars-ig ut. Visst, storyn hade ändrats på märkliga sätt som förändrade innebörden i repliker i originaltrilogin. Visst undrade jag vad Qui-Gon Jinn hade i filmen att göra, hur bra Liam Neeson än var. Men jag gick inte besviken därifrån. Det man flummigt kan kalla för Star Wars själ, hjärta och känsla hade faktiskt överlevt.
Den tredje filmen, Revenge of the Sith, är på sätt och vis ett misslyckande då den kunde ha blivit så otroligt mycket bättre och var så nära att vara fantastisk men hölls tillbaka av ett fegt manus. Samtidigt är den bäst av de tre nya filmerna och det första jag gjorde när jag kom hem från bion var att se den första Star Wars-filmen medan Revenge of the Sith fortfarande var färsk i huvudet. Det måste vara ett gott betyg.
Så jag är helt enkelt skamlöst förälskad i Star Wars, oavsett vad som har hänt med George Lucas på sista tiden. Därför kan det vara intressant att titta på den enda av de sex filmerna som jag verkligen inte tycker om: Attack of the Clones. Vad är det som går så fel i den här filmen?
Först och främst ligger problemet i att manuset är så träigt och torrt. I Star Wars är man kvick i tal och tanke. Prinsessan Leia förolämpar både skurkarna som håller henne fången och hjältarna som kommer för att rädda henne. Darth Vader andas ut sina hotfulla repliker. Obi-Wan Kenobi packar tusen år av visdom i varenda ord. Till och med i The Phantom Menace fungerade det; trots en handling som parodierades som byråkratisk kommittédiskussion var snacket nästan lika rappt som förr.
I Attack of the Clones utgörs replikerna av informationsdumpningar, torra förhör och ett och annat misslyckat försök till att provocera fram känslor. Star Wars har aldrig varit poesi - Harrison Ford ska vid ett tillfälle ha sagt till Lucas att "George, you can write this shit, but you can't say it" - men det har alltid varit underhållande. Här följer vi handlingen genom att karaktärerna informerar oss om vad handlingen är.
Det är särskilt tydligt i kärleksscenerna mellan Anakin (Hayden Christensen) och Padmé (Natalie Portman). Portman har många gånger visat att hon kan agera och Christensen skulle säkert kunna klara sig bra han också, men de måste få något att jobba med. Ingen förälskad yngling har någonsin fått hångla genom att gnälla över sanden på hans hemplanet. Till och med de ordlösa sekvenserna är plågsamma snarare än lekfulla och romantiska.
George Lucas har helt enkelt ingen aning om hur man skriver en kärleksscen. I den första trilogin lyckades han genom att låta Han Solo (Harrison Ford) och Leia (Carrie Fisher) säga mer med ögon och uttryck än med ord. Här försökte han med orden och det gick som det gick.
Miljöerna och de fantastiska omöjliga varelserna har alltid varit en stor del av Star Wars. Även om CGI:n förstörde lite av magin i The Phantom Menace så var visionerna i alla fall storslagna, innovativa och imponerande. Inget i Attack of the Clones fastnar i minnet. Det finns en arena, och en planet där de tillverkar kloner, och en flygande lönnmördarrobot, men inget i närheten av Mos Eisley från A New Hope, Cloud City från The Empire Strikes Back eller i princip hela Return of the Jedi.
Det värsta av alltihop är ändå försöken till humor. Star Wars har som sagt aldrig varit poesi; det har aldrig varit stor komik heller, men tittaren har alltid funnit tillfälle att skratta eller åtminstone småle. Jag har suttit i en biosalong med ett par hundra andra fans som också hade sett filmen sjuttio gånger innan och vi skrattade på samma ställe allihop. I Attack of the Clones består humorn av extremt dåliga ordvitsar levererade av en gyllene robot som tydligen inte har något bättre för sig än att av misstag spotta ut repliker som inte är roliga.
Det enda jag egentligen vill minnas av Attack of the Clones är Yodas stridsscen. En sjuttio centimeter hög varelse slåss med ljussabel mot den nästan två meter långe Dooku (Christopher Lee). Det här är en scen som inte hade kunnat göras före CGI:n och den delade fansen i två läger. Jag tillhör lägret som älskade scenen. Det är precis så en pytteliten Jedimästare skulle slåss när han blev tvungen.
Bortsett från det kan jag bara rekommendera Attack of the Clones för att resten av hexalogin är något man bör ha sett, om inte annat för att förstå alla kulturella referenser till en nästan trettiofem år gammal film som aldrig verkar dö.
15/6: D.E.B.S. (2004)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar