Det påstås ofta att det var en chock för hela världen när Tyskland föll 1945 och nazisternas brott blottades för mänskligheten. Det var det kanske, för många, och framför allt för de soldater som själva behövde gå in i koncentrationslägren, men att något ondskefullt pågick där var uppenbart långt tidigare.
Det syns tydligt i The Great Dictator, förmodligen den store Charlie Chaplins viktigaste film och hans första riktiga talfilm. Den släpptes 1940, fortfarande i början av kriget, och det vi får se av förföljelse och trakasserier av judar visar att det här var allmän kännedom redan då. Folket i allmänhet kanske inte kunde föreställa sig koncentrationslägren, men de kan inte ha haft en ljus bild av hur det var innanför de nazityska gränserna.
Charlie Chaplin spelar två roller i The Great Dictator. Dels är han en version av sin klassiske vagabondkaraktär, här en judisk frisör och krigsveteran som har legat i koma i tjugo år och därmed helt missat de politiska förändringarna i hemlandet Tomanien. Chaplins andra roll, diktatorn Adenoid Hynkel (inga poäng för att gissa hans verkliga motsvarighet), har tagit över landet och förföljer hänsynslöst dess judiska befolkning.
Hynkel är en sanslöst festlig karaktär. Jag har sett Hitler beskrivas som någon som vi i dag ser som en ondskefull pajas, en skrikig clown i fånig scoutuniform, men som på sin egen tid var en man att ta på allvar. Det var han naturligtvis, han var en hänsynslös stormaktsdiktator, men samtidigt tror jag att det redan då gick att se det löjliga i honom. Hynkel destillerar och koncentrerar all humor man kan få ur en överdrivet självupptagen fjant. Han talar en briljant form av blufftyska som är rolig redan innan översättaren ger sin version. Han anstränger sig för att verka större och viktigare än han är, och misslyckas ständigt. Han tror på sin egen förträfflighet och halvgudomlighet. Han driver landet som en kompensationsindustri.
Under tiden råkar Chaplins namnlöse frisör illa ut då han precis släppts ut från sjukhuset och inte har en aning om att Tomanien är ett mycket annorlunda land nu för tiden. Han försvarar sig mot soldaters antisemitiska trakasserier och hamnar i slapstick-strid som resultat.
Att frisören och Hynkel är fysiska kopior av varandra spelar allt större roll i historien och det slutar naturligtvis med att frisören helt misstas för Hynkel. Den sista scenen låter honom i Hynkels uniform hålla ett långt prodemokratiskt tal där han förutspår alla diktaturers undergång.
Som med alla Chaplins filmer är det svårt att förklara det roliga i The Great Dictator då det ligger lika mycket i Chaplins rörelser och minspel som i det som händer. Samtidigt innehåller The Great Dictator mycket verbal humor, som i Hynkels första tal och översättarens tolkning av det. Om filmen har en brist så är det de väldigt tvära kasten mellan att skratta och att plågas av scenerna där judar misshandlas och trakasseras, men den hade kanske inte kunnat fungera som enbart en skrattfest hur bra den än var på att med humorn förinta nazismen.
Chaplin sa själv att han inte hade kunnat göra filmen om han hade vetat exakt hur långt nazisternas ondska sträckte sig, men jag skulle hävda att ju ondare de var, desto viktigare var en film som The Great Dictator. Skratt kan störta tyranner.
Hitler förbjöd filmen osedd, men kände sig tydligen tvungen att se den i alla fall och skickade efter ett exemplar. Han såg den två gånger. Chaplin sa "I'd give anything to know what he thought of it". Jag med, Charlie.
6/7: Clean, Shaven (1994)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar