Att se The Ipcress File känns som att transporteras tillbaka till en tid när brittiska spioner inte flög med jetpack utan smugglade mikrofilm och hade hemliga möten medan de matade ankorna i St James's Park. Därför är det udda att få veta att filmen faktiskt gjordes som lite av en motreaktion på de enormt framgångsrika Bondfilmerna som redan då var spionstandarden. Harry Palmer (Michael Caine) har i alla fall väldigt lite gemensamt med Bond och befinner sig mycket närmare verkligheten än någon av herrarna Connery, Lazenby, Moore, Dalton, Brosnan eller Craig.
Filmen inleds med att en vetenskapsman (vi vet att han är en vetenskapsman eftersom han tilltalas med "Doctor" och läser tidningen New Scientist) sätter sig på ett tåg, men när hans chaufför upptäcker att doktorn glömt sin kamera och springer dit för att lämna den är det en annan man som sitter på samma tågsäte. Chauffören hittas mördad och vetenskapsmannen är försvunnen.
Jobbet att hitta honom faller på major Dalby (Nigel Green). Chauffören var en av hans män och har nu ersatts av Harry Palmer som förflyttats till hans avdelning från överste Ross (Guy Doleman). Palmer är uppstudsig, oförskämd och svårkontrollerbar men kompetent och skicklig. Han blir den ende av Dalbys män som hittar någon vettig information alls. Till slut får de tillbaka doktorn, men han är inte sig själv längre och mystiken tätnar.
Det är en märklig värld Palmer och hans kollegor rör sig i. Män har efternamn och kvinnor har förnamn. Orimligt stora delar av London befinner sig inom synhåll från Trafalgar Square. Folk pratar i bokstavskombinationer och slänger TX-82 och L-107 omkring sig som om det var rea på alfabetet. Någon kläckte den bra idén att skicka in en svart hemlig agent i det förmodligen vitaste rummet i Europa.
The Ipcress File har kallats för den ultimata spionthrillern och om den är det så är spionthrillern en dödfödd genre, men det betyder inte att det är något fel på The Ipcress File. Den är en smula trögstartad men det gör ingenting eftersom det hittills aldrig har varit tråkigt att titta på när Michael Caine gör precis vad som helst, och när historien väl sätter igång på riktigt är den både överraskande och medryckande. Palmer kan inte lita på någon och även om tittaren får veta vem som är lojal och vem som är förrädisk innan Palmer själv så är det spännande när han med pistol i handen måste ta beslutet.
Innan dess har han varit med om en hel del elände av ett slag som jag trodde uppfanns särskilt för filmen, men det visade sig vara en riktig procedur som jag innerligt hoppas inte existerar längre. Det är väl bara att vänta femtio år och se vad som förlorat sin hemligstämpling.
26/6: Swing it, magistern! (1940)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar