Det sägs att Stephen King knycklade ihop sitt manuskript till Carrie och kastade det i papperskorgen. Där hittade hans fru det och det var bara hennes påtryckningar som fick honom att ge det en chans till och försöka få det publicerat. Det lyckades, boken började sälja, och King hann knappt hosta innan han var en av världshistoriens mest framgångsrika författare, varenda ord han skrev publicerades och varenda historia han producerade blev till film.
Jag tycker om många av Stephen Kings böcker, och jag tycker att han är en riktigt skicklig skribent. Hans memoar On Writing var enormt intressant för en hoppfull ordsmed som jag. Däremot kan jag inte se i Carrie det hans fru såg där, så det är väl tur att jag aldrig var gift med Stephen King. För övrigt var han tydligen inte själv särskilt förtjust i den; han kallade huvudpersonen för en kvinnlig version av Eric Harris och Dylan Klebold.
Filmen följer boken hyggligt troget. Den börjar med den scen som en dag dök upp i Kings huvud och blev fröet till hela historien: Carrie White (Sissy Spacek) står i duschen efter skolgympan när hon upptäcker att hon blöder och får panik. De andra flickorna finner detta hysteriskt kul och börjar kasta tamponger på henne. Lärarinnan (Betty Buckley) avbryter det hela och tar in Carrie på sitt rum, där hon inser att Carrie inte vet vad menstruation är för något.
Denna även på sjuttiotalet remarkabla okunskap beror på Carries extremt religiösa mor (Piper Laurie) som när Carrie kommer hem predikar att menstruation är ett syndastraff och tvingar dottern att be oavbrutet. Carrie själv tänker mer på de märkliga saker som brukar hända när hon blir upprörd - cyklister som ramlar, föremål som flyger iväg, speglar som krossas. Hon har märkliga krafter, Carrie, och försöker ta reda på mer om dem.
Under tiden ångrar vissa sin grymma behandling av Carrie medan andra bara blir kallare. Carrie får en dejt till balen men bakom kulisserna pågår elaka planer. Om de styggare delarna av elevkåren hade vetat vad hon kan göra med sin hjärna hade de kanske låtit henne vara.
Det är ingen dålig historia, men den kommer ingenstans och slutar på ett sätt som bara kan betraktas som ett spektakulärt antiklimax. Vidare är det här en film där alla inblandade verkar ha tappat sin skådespelartalang. John Travolta, som spelar filmens bad boy, har gjort en och annan bra roll men här har han förvandlats till trä och de andra gör inte bättre ifrån sig. Repliker mals fram med en inlevelse som låter ännu mer låtsad än den är.
Personlighetsskiftena är hastiga och plötsliga. Carrie går orimligt fort från det rädda lilla fundamentalistiskt uppfostrade mobbingoffret till en självsäker ung kvinna som öppet vågar trotsa sin strikta moder. Varför kunde vi inte ha fått se en gradvis förändring hos henne? För att det är något av det svåraste som finns att skriva.
Man får i alla fall ge Carrie ett erkännande: den är den enda film jag sett där en kvinna klarar av att tala samtidigt som hon utför oralsex på en man.
5/7: Water for Elephants (2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar