Det sades en gång om Danny Kaye att han var en av de människor som fått för mycket av Gud. Han var en kvicktänkt, snabbpratande, vig, gudabenådad dansör, sångare, skådespelare och komiker. När han under inspelningen av The Court Jester för första gången plockade upp ett svärd för sin stridsscen med fäktmästaren Basil Rathbone blev Kaye för skicklig för snabbt och Rathbone fick ersättas av en stuntman som var bättre på att ducka.
Med en min och en blick kunde han locka fram skratt ur situationer som sedda utifrån innehöll lika mycket humor som en påse sten. Han hade gummiansikte, en röst som kunde göra allt från patter songs till stridsvrål och en kropp som lydde hans minsta vink samtidigt som han såg ut som en ofarlig liten lustigkurre. Det var den senare egenskapen som dikterade hans roller; Danny Kaye var aldrig hjälten som rider in på en vit springare eller den svarthjärtade skurken som skrattar iskallt medan han beordrar människors död. I stället var han den oskyldige och vilsne som hamnar i en situation som han inte borde kunna hantera men på något sätt går det ändå, med mer tur än vett.
The Court Jester är ett typiskt exempel. Här är han Hubert Hawkins, inofficiell narr och trubadur åt en laglös i Robin Hood-stil som kallar sig Black Fox (Edward Ashley). Filmen inleds med Hawkins sång-och-dans-nummer tillsammans med dvärgar där han presenterar både Black Fox och sig själv.
Black Fox band har räddat ett spädbarn som är den rättmätige arvingen till Englands tron undan den onde kung Roderick (Cecil Parker). Det blir Hawkins uppgift att tillsammans med Jean (Glynis Johns, senare mamman i Mary Poppins) föra barnet i säkerhet. De stöter dock på kungens nye hovnarr som de slår ner och vars identitet Hawkins stjäl. Nu är planen att han ska få tag på en nyckel till slottets bakdörr för att kunna släppa in Black Fox.
För att spela rollen som hovnarr måste Hawkins kunna prata flera språk (Danny Kaye visar i en hysterisk scen att han talar flytande blufftyska) och använda sina trubadurfärdigheter från tiden hos Black Fox. Intrigen - som brukligt är i komedier av det här slaget - krånglar och slingrar sig tills det förmodligen inte finns någon som vet allt som pågår, men ändå lyckas det lösa sig vackert i slutscenen.
Innan dess har vi fått se Danny Kaye spela en man som hypnotiserats till fäktmästare men med jämna mellanrum rycks ur hypnosen och sen stöts tillbaka igen, vi har sett två män frenetiskt upprepa en livsviktig och numera legendarisk harang som Danny Kaye fick höra från fans på gatan resten av sitt liv, och vi har skrattat och blivit underhållna hela vägen. Vi har hört fantastisk, specialkomponerad musik och njutit av Kayes musikalnummer. Han var ett mångsidigt geni och The Court Jester är en av hans bästa prestationer.
25/6: Cat People (1982)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar