På sin tid var Caligula ett fenomen i klass med The Human Centipede fast betydligt mer mainstream. På den tiden kunde man inte knarka information på internet; om man ville veta vad som låg bakom alla de bisarra historierna måste man masa sig till bion och titta själv. Och det gjorde folk. De ställde sig i långa köer som ringlade sig runt kvarteren för att se en över två timmar lång film om romarriket. Det var inte för den historiska korrekthetens skull.
Skådespelarlistan skäms inte för sig: Malcolm McDowell, John Gielgud, Helen Mirren. Det ser inte ut som en osedvanligt vidrig porrfilm och åtminstone McDowell hävdade i efterhand att han inte förstått att det var det han deltog i, utan porrscenerna lades till i efterhand. Det kanske är sant för de grövsta av dem, men McDowell delar fullt tillräckligt många filmrutor med nakenhet för att han måste ha förstått att det inte var en presbyteriansk predikan han höll på att spela in.
Handlingen rör den berömt galne kejsar Caligulas liv från ungdom till död. Även i verkligheten verkar han ha hunnit med en hel del, men inte i närheten av så mycket som i filmen. Syskonincest, våldtäkt, mord, djursex, antydd pedofili, tortyr, total galenskap och den mest fantastiska anklagelsen av alla: att han skulle ha förvandlat sitt palats till en bordell där senatorernas hustrur sålde sex i en jättelik orgie.
Det är inte ont om äckliga sekvenser och det finns ingen anledning att gå in på dem i närmare detalj, men jag kan inte låta bli att nämna scenen då Caligula beordrar att en mans penis snörs av så att han inte kan urinera och att han sen tvingas dricka vin tills... hur som helst. Det är klart McDowell trodde att han befann sig i ett verk av mycket hög klass.
Trots allt detta, trots porr och våld och elände och de allra lägsta mänskliga drifterna, trots teknisk tafflighet, trots skådespelare som är duktiga i alla andra filmer men här verkar vara sömngångare så är Caligula inte det outspädda stycke skit den anklagats för att vara. Den höll min uppmärksamhet och inte bara genom att vara vidrig. Det finns mer där än fascination för det låga och mörka. Samma drifter som gör att man läser om Auschwitz och Fritzls källare gör att man börjar titta på Caligula, men det är något annat som gör att man fortsätter.
Jag önskar att jag visste vad det är.
18/6: The Court Jester (1956)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar