En del filmer åldras som fina viner och blir bara mer njutbara med tiden när deras goda sidor framstår som mer och mer unika i ett hav av explosioner och CGI. Andra håller sig och förblir lika imponerande i dag som när de först släpptes för tjugo eller trettio eller femtio eller åttio år sedan. En del tappar med tiden men man kan uppskatta dem för det de var när de kom.
Och så finns den andra sorten. Filmerna som inte åldras väl. Dit hör WarGames.
1983 kände vi till att datorer skötte stora delar av ruljangsen i världen även om vi inte förstod några detaljer. Vi var vagt medvetna om att de kommunicerade med varandra via telefonlinjer och att det var möjligt för unga genier att bryta sig in i dem hemma från pojkrummet. Däremot såg vi inte till datorer särskilt ofta, om de förekom i vår vardag var det som spelmaskiner och tanken på att koppla upp sig till en annan dator var fjärran och lite obegriplig. Vad var det tänkt att man skulle göra sen?
I den miljön var WarGames den coolaste filmen någonsin. Huvudpersonen, spelad av Matthew Broderick, är ett tonårsgeni som kan bryta sig in i skoldatorer och ändra betyg både åt sig själv och åt sitt toksöta span (Ally Sheedy) som naturligtvis faller för hans knepiga charm och datorfärdigheter.
Med tekniker som till och med en amatör som jag känner igen som primitiva och ineffektiva söker han efter datorer att leka med - bland dem en bankdator - och hittar en som inte identifierar sig alls. Detta gör honom så nyfiken att han med bisarr lätthet bryter sig in i den och hittar en lista över spel. I början är det schack, damspel och liknande, men i slutet på listan återfinns Global Thermonuclear War, vilket ådrar sig hans intresse. För sent visar det sig vara mer än ett spel och plötsligt befinner han sig mitt i ett spirande tredje världskrig.
Mitt i åttiotalets datorparanoia var WarGames en effektiv thriller som fick lysande recensioner. I dag är den en - om än smått underhållande - relik från en annan tid. Datorer sköter mer i dag än de någonsin har gjort, de flesta av oss tillbringar åtskilliga timmar om dagen framför en dator som är ihopkopplad med ett oöverskådligt antal andra datorer, och än har inga missiler flugit, inga katastrofer inträffat, inga länder exploderat. Inte ens Y2K visade sig vara något, när allt kom omkring.
Dessutom bygger WarGames intrig på att ett erkänt datorgeni skulle a) använda sin sons omodifierade förnamn som topphemligt kritiskt lösenord samt b) gömma en krigssimulering med kontakt med militära datorsystem i en lista över datorspel. På sin tid må den ha fört hackerkulturen in i mainstream och orsakat en massiv nyrekryteringsspik i medlemskapet på bulletin boards, men i dag skrattar en genomsnittlig tolvåring åt den. Hans föräldrar är kanske fortfarande rädda, dock.
Tydligen gjordes det en uppföljare 2008. Den kan omöjligt vara bra, men jag känner likväl att jag måste se den.
4/7: Adaptation (2002)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar