Det är hemskt när barndomens illusioner krossas. När jag var liten var Stålmannen något av det coolaste som fanns (den vuxnare versionen av mig föredrar något mer nyanserade superhjältar) och Superman the Movie en legendarisk filmfest. När jag såg om den som vuxen var jag tvungen att inse att den faktiskt inte är bra.
Det är inte det att jag inte kan acceptera berättelsen. Jag är rätt bra på suspension of disbelief när jag vänder den kinden till och att den siste överlevande från en döende planet råkar vara till förväxling människolik men få superkrafter av vår gula sol vilket han dock inte märker förrän i tonåren är en baggis i sammanhanget.
Jag hittar inga fel på skådespelarna. Det här är rollen som gjorde Christopher Reeves karriär och det var han värd. När han är Stålmannen ser han ut som den nästintill gudomlige frälsaren från en annan värld och när han är Stålmannen som låtsas vara Clark Kent får han det att se ut som om Stålmannen faktiskt skulle kunna gömma sig bakom ett par glasögon, vilket alltid har varit den svaga punkten i Stålmannenmytologin. Gene Hackman gör vad han kan med rollen som Lex Luthor och Marlon Brando är lika monumental som vanligt.
Musiken är lika vacker som alltid när John Williams är inblandad. Musikproffs och purister tycker säkert att han är en simpel klåpare som mjölkar några enkla tricks för mer än de är värda, men så länge han får det att pirra i min ryggrad struntar jag i det.
Problemet ligger i historien. Den går alls inte ihop. Det spelar ingen roll var i filmen man kommer in, man hittar ändå något obegripligt. Från att Jor-El har varit död i tusentals år fast Krypton exploderade 1948 via att Stålmannens kapsel tog sig till Jorden från en annan galax på tre år, och att Lex Luthor är en jagad brottsling som till synes saknar resurser men ändå äger ett gigantiskt företag och på eget bevåg kan avfyra missiler, och att han trakasserar och hotar sina medarbetare men räknar med att de ska vara obrottsligt lojala utan någon som helst anledning, till att Luthor tydligen får veta hur kryptonit fungerar genom gudomlig inspiration.
Det finns inte mycket action, dialogen är ofta direkt pinsam ("can you read my mind...") och i en ökänd scen får Stålmannen tiden att gå baklänges genom att vända Jordens rotationsriktning. Ja, jag vet att fanboyförklaringen är att han använder sin tidsresekraft, men titta på filmen. Han får Jorden att snurra åt andra hållet, och sen stannar han den och får den att snurra rätt när han vill att tiden ska gå framåt igen. Om det var regissörens försök att visa att han reste genom tiden så var regissören en stor klant.
Jag är inte säker på vad det var jag såg i den här filmen när jag var liten. Var det bara att jag fick se Stålmannen röra sig och prata? Räcker det verkligen? Jag tycker att jag borde ha suttit gäspande under större delen av den, men jag minns den som fantastiskt fängslande.
Nej, tvåan är mycket bättre, trots slapstick och magiska bröstmärkeskrafter. Den här är bara ett förspel.
29/6: The Great Dictator (1940)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar