Bara en gång skulle jag vilja se en film där det finns en rationell, intelligent karaktär som argumenterar för en icke övernaturlig förklaring på vad det nu är för mysterier som råder, och den karaktären visar sig ha rätt. Det var så det var i Scooby Doo; i varenda avsnitt var det den onde fastighetsspekulanten som försökte få ett bra pris genom att klä ut sig till spöke och skrämma landägarna. Därför är Scooby Doo en av de bästa serierna man kan visa barn. De får spänning och monster och spöken och samtidigt får de lära sig att monster och spöken aldrig är monster och spöken, eftersom monster och spöken inte finns.
Tyvärr är Scooby Doo väldigt nära ett unikum. På TV och i filmer är det aldrig den vettige som har rätt, utan det är alltid de flummiga som föredrar vaga hypoteser om demoner och gastar och älvor framför solida teorier om sådant som faktiskt existerar. Det spelar ingen roll hur bra förklaringar en genomklipsk vetenskapsman har; han har ändå inte en chans mot den svarthåriga häxan eller inbillade trollkarlen.
Så även i The Reaping, trots att huvudpersonen Katherine Winter (Hilary Swank som har gjort så mycket bättre än detta) har tillbringat sin karriär med att undersöka påstådda övernaturliga händelser och förklara dem rationellt, på samma sätt som filmens rådgivare Joe Nickell gjort i verkligheten. Winter kallas tillsammans med sin kollega Ben (Idris Elba) staden Haven, vars flod blivit röd precis som Nilen blev under den första av Egyptens tio bibliska plågor.
Winter har naturligtvis en förklaring på det. Hon har förklaringar redo för alla tio plågorna, om nu resten också skulle dyka upp. I hennes frenetiska hävdanden av rationalitet anar vi dock en underton av något dolt, och givetvis har vi rätt: Winter är en före detta missionerande präst som lämnade kyrkan när hon på ett särdeles otäckt sätt förlorade sin familj. Då blev hon en klassiskt ilsken, bitter filmateist.
Förklaringar som hennes hör dock inte hemma i en film som The Reaping. Den berättar hellre om en satanistisk barnmördande sekt och diverse änglar och demoner som ingår i sektens mytologi. Det är inte svårt att gissa slutet på Winters personlighetsutveckling.
Så budskapet, sådant det är, är direkt motbjudande. Det betyder inte att The Reaping är en dålig film. Tittaren har aldrig tråkigt, Hilary Swank är lika bra som hon var i Million Dollar Baby och berättelsen som sådan har sin egen charm. Jag satt bara och hoppades och önskade och längtade efter att Winter skulle avslöja alltihop som en enda stor bluff medan jag bittert visste att det inte skulle ske.
28/6: Carrie (1976)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar