Första gången jag såg The Usual Suspects hade den samma subtila effekt på mig som en hammare i magen, om en hammare i magen vore något positivt. Den blev en film jag rekommenderade för alla, såg om och om igen och utan att tveka placerade på listor över favoritfilmer. Efter att inte ha sett den på ett par år råkade jag befinna mig på en bensinmack där den såldes på DVD tillsammans med en bekant som nämnde att han aldrig sett den, så jag köpte den omedelbart så att vi vid tillfälle skulle kunna se den. Jag såg den kort därefter ensam och den var fortfarande lika bra som jag mindes.
Så döm om min förvåning när jag såg den igen, för kanske trettionde gången i mitt liv, och insåg att den faktiskt inte var bra. Intrigens skenbara komplexitet och det fascinerande mysteriet är bara illusioner. Historien leder ingenstans utom till besvikelse och tomhet, och i slutändan är filmen slöseri med tid.
Men den är ett magnifikt och väl genomfört slöseri med tid, vilket väl är orsaken till att den lurade inte bara mig utan så många andra också.
En nattlig massaker i Los Angeles hamn har efterlämnat två överlevande: en kriminell och svårt brännskadad ungrare samt bedragaren "Verbal" Kint (Kevin Spacey), som lyckats få åtalsimmunitet för det han själv gjorde under natten. Han dras ändå, mot sina protester, in till förhör med tullagenten Dave Kujan (Chazz Palminteri) och ur hans mun får vi höra bakgrundshistorien.
En lastbil har kapats och fem kriminellt belastade män grips misstänkta för brottet: Kint, expolisen Dean Keaton (Gabriel Byrne), kollegorna Fenster (Benicio del Toro) och McManus (Stephen Baldwin) samt Todd Hockney (Kevin Pollak). De ställs upp på rad för vittnesidentifiering och redan här är det uppenbart att något är skumt. Man ställer inte upp fem misstänkta som inte liknar varandra ett dugg; man ställer upp en misstänkt och några oskyldiga som liknar honom. När identifieringen är över hamnar de alla i samma cell, vilket även det måste vara ett brott mot praxis.
I cellen har de tillfälle att prata med varandra och de börjar trots flera interna antipatier planera brott tillsammans. När de säljer bytet från första stöten till en hälare (Peter Greene) ger denne dem ett nytt uppdrag som dock visar sig illa förberett. Hälaren förklarar att tipset kom från en advokat som heter Kobayashi men talar brittisk engelska och ser ut som Pete Postlethwaite. Han, i sin tur, arbetar för den legendariske, eventuellt helt mytologiske, Keyser Söze. Söze har ett jobb till de fem, och han accepterar inte ett nej.
När jag här försöker sammanfatta handlingen inser jag vad det är hos The Usual Suspects som snärjer tittaren. Intrigen är komplex, den känns intelligent, den besvarar frågor på vägen men ställer hela tiden nya för att hålla tittaren intresserad. Genom hoppen fram och tillbaka mellan bakgrundshistorien och Kujans och Kints mentala duell i förhörsrummet håller filmen sitt tempo och varje berättelse har sin egen charm. Kombinera det med skådespelarlistans gigantiska samling talang så är det inte svårt att förstå varför The Usual Suspects så ofta hyllas.
Det är den mest berömda scenen - den sista - som sviker filmen. Ja den är effektiv, ja den är ikonisk, ja den var en hammare i magen första gången jag såg den. Men den innebär att jag just slösat bort en timme och fyrtiofem minuter av mitt liv, och detta utan att med hjälp av ledtrådar lösa mysteriet själv.
Under de här omständigheterna är det nästan omöjligt att sätta betyg på The Usual Suspects. Den är trots allt fantastiskt välgjord och välspelad, och den gav mig ju 30+ väldigt njutbara filmupplevelser. Samtidigt var det en besvikelse att förlora en stjärna på min personliga filmhimmel och filmen är en enda lång story utan poäng. Det får bli en trea. Se den gärna, men genomskåda den helst.
21/6: The Reaping (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar