Frank Allen spelas av Ryan Reynolds, som i rätt sorts skägg både ser ut och pratar som Jason Lee; det tog mig en god stund att acceptera att det faktiskt inte var scientologen som har sex med Shannen Doherty i en hiss i Mallrats. Allen är effektiviseringskonsult och lever som han lär. Varje morgon skriver han listor över vad han ska göra den dagen och han lämnar sitt hus enligt schemat, exakt på minuten.
Såna karaktärer har bara ett möjligt öde på film. Naturligtvis leder en rad missöden och misstag till att Allens liv vänds upp och ner. I stället för listorna börjar han skriva upp möjliga handlingar på papperslappar och lottar fram vilken han ska utföra, vilket bland annat leder till att han springer naken över isen på en hockeymatch.
Det är inte bara Allens liv som gått i kras. Han har en fru (Emily Mortimer), en dotter (Matreya Fedor) och en bäste vän (Stuart Townsend som hade rollen som Aragorn innan den akut blev Viggo Mortensens). Allens vridna tillvaro påverkar dem också och filmen uppnår sina bästa ögonblick och all sin känslomässiga intensitet i utbytena dem emellan, särskilt i en nattlig scen där Allen och vännen pratar på en hängbro.
Chaos Theory är en trevlig liten historia som har både charm och ett och annat roligt ögonblick, men den gör ett klassiskt misstag som begåtts av oändliga rader oerfarna historieberättare: den går inte långt nog. Varken Allens anala kontrollbehov eller hans senare kaosknarkande är tillräckligt extremt för att underhålla på egna meriter. Visst, han skriver listor och visst, han lottar fram handlingar, men det hade kunnat bli så mycket mer. Luke Rhineharts The Dice Man drev ett liknande koncept oändligt mycket längre och har därför i flera omgångar varit kultförklarad.
Chaos Theory vet inte om den är en komedi, ett drama eller en studie av en karaktär som kastas mellan ytterligheter. Det hade gått att kombinera men slutade i stället som ingetdera.
30/6: The Golden Child (1986)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar