tisdag 31 januari 2012

Saxofonhallicken (1987) - 2/6


På den lilla småstadens stadshotell är det dansafton. Dit kommer två frånskilda kvinnor (den enas dotter passar den andras barn men smyger i hemlighet dit sin pojkvän), en handelsresande och mannen han träffar över bordet de delar, den tyske kökschefen och den kvinnliga kocken som undrar om han är bög, en otrogen man och hans bedragna hustru, mustaschprydda män på raggarstråt, portieren som ser allt och hör allt och inte säger något, och naturligtvis sångerskan och hennes band.

I bandet ingår titelns saxofonhallick som till sångerskans förtret envisas med att om och om igen spela La Petite Fleur eftersom det är den enda låt som han anser att en av de två frånskilda kvinnorna är kapabel att dansa till och han vill att hon ska få ihop det med den handelsresande - för att öka nativiteten i kommunen, sägs det.

Saxofonhallicken tar alla dessa karaktärer och gör - såvitt jag kan utröna - ingenting med dem. Här finns föga drama, föga utveckling, väldigt lite av det man normalt sett väntar sig av en berättelse. Det är knappt en berättelse, det är bara ett litet stycke vardagsliv. Det är inget fel i att försöka reflektera det allmänna och vardagliga snarare än rymdhjältar och superpoliser, men det finns en anledning till att dokusåpor inte görs genom att ställa upp kameror i närheten av vanligt folk. Det rör sig om manipulerad verklighet; annars vore det outhärdligt tråkigt. I verkligheten hade The Truman Show inte slagit.

Saxofonhallicken må inte vara outhärdlig, men den är tråkig. Jag känner inte med någon av karaktärerna, jag bryr mig inte om vad som händer med dem och filmen ger mig inte någon anledning.

måndag 30 januari 2012

The Libertine (2004) - 3/6


Om jag måste välja en skådespelare som den störste nu levande och verksamme, så blir det Johnny Depp. Jag har aldrig sett honom göra en dålig roll och han kan krypa under skinnet på bisarra karaktärer som ingen annan. Jack Sparrow var hans skapelse och filmer som What's Eating Gilbert Grape, Benny & Joon, Ed Wood, Edward Scissorhands och Blow hade varit så mycket sämre utan hans förtrollande närvaro. I bra filmer är han fantastisk, i oremarkabla filmer är han fantastisk, och i dåliga filmer är han det enda som gör det värt att fortsätta titta.

Inte för att det finns särskilt många dåliga filmer med Johnny Depp. Antingen lärde han sig tidigt att identifiera ett dåligt manus - en färdighet som undflyr eller ignoreras av många erfarnare i gebitet - eller så är han bra nog att få filmen att lysa nästan lika starkt som han lyser själv.

Den enda film som verkar immun mot honom är The Libertine, och till och med den måste kämpa hårt för att omintetgöra Depps talang. Depp spelar John Wilmot, den andre earlen av Rochester, en historisk person som på 1600-talet var känd för att helt sakna moral. Kvinnor, sprit, alla former av hedonistisk njutning gick för honom före gängse seder.

Vi presenteras för Rochester i en fängslande inledningsscen där Depp ger kameran sin värsta sängkammarblick medan han med uppkäftig honungsröst berättar om sin karaktärs liv med sex, alkohol och skamlös respektlöshet. Han förolämpar publiken, utmanar oss att tänka oss in i hans liv, så mycket hetare än våra egna. Han kryper in i våra hjärnor och hävdar självsäkert att han kommer att vara kvar där länge. Vi kommer att avsky honom, men vi kommer att undra. Hur var det att vara han?

Sedan får vi se Rochester i en vagn tillsammans med sin hustru, Elizabeth (Rosamund Pike). Han får henne att berätta om hans enlevering av henne medan han börjar förföra henne, trots hennes halvhjärtade protester. Han är verkligen titelns libertin, en man som sätter njutning och normrivning högre än allting annat.

Här hade The Libertine mig som i en liten ask. Jag ville se mer av Depp som denne förföriske, fördärvade man. Det är en roll som skriven för Depp, där han hade kunnat antyda virvlar av känslor och tankar som Rochester aldrig hade låtit komma till ytan eftersom de hade förstört bilden av den perfekte libertinen.

I stället byter filmen ämne och medan Rochester är med hela vägen så handlar filmen om hans förhållanden till kung Charles II (John Malkovich) och till den unga skådespelerskan Elizabeth Barry (Samantha Morton) som han agerar mecenat för. Den liderlige mannen från inledningsscenerna är inte sig lik längre, men han återkommer i en slutscen där hans sanna inre blottläggs. Jag önskar att det kunde ha skett under filmen i stället.

The Libertine är unik i det att det är en film med Johnny Depp där någon annan än han levererar den bästa repliken. Som Rochesters hustru är Rosamund Pike en lidande men älskande kvinna som med en plågsamt stark känsloyttring sätter ord på både hennes lidande och hennes kärlek. Tänk vad Pike och Depp hade kunnat göra med The Libertine om de hade tillåtits att bara vara sina karaktärer.

söndag 29 januari 2012

Happy Feet (2006) - 5/6


Det är inte många animerade filmer som är kapabla att sno Oscarn från Pixar, men Happy Feet gjorde just det. Visst, Pixars bidrag det året var Cars, deras minst kritiskt framgångsrika film (och en av få Pixar-filmer jag inte sett) och Happy Feet hade väl inte kunnat slå Up eller WALL-E, men det är ändå en sällsynt bedrift, och inte en oförtjänt.

Happy Feet är mer av en renodlad barnfilm och har mindre vuxenbonus, även om det blir ordentligt otäckt också ibland. Den höll likväl kvar min uppmärksamhet, fick mig att bry mig om de här fåniga små figurerna, och avslutade så härligt att jag blir glad bara jag tänker på det.

Historien utspelar sig i Antarktis. Kejsarpingvinerna samlas för att dela upp sig i par och skaffa ägg. De hittar en partner genom att sjunga. Honan sjunger sin hjärtsång, hanen sjunger sin hjärtsång, och så upptäcker de att de passar ihop och snart är ägget på väg. Det är en stark tradition av religiös karaktär - utan hjärtsång är man inte pingvin alls, säger de gamla.

Norma Jean (Nicole Kidman) sjunger Princes Kiss och avfärdar friare efter friare innan hon äntligen får höra Memphis (Hugh Jackman) sjunga Heartbreak Hotel. De näbbpussas i en hjärtformad glänta av pingviner, och har funnit kärleken. De får ett ägg, som Memphis tar hand om medan Norma Jean tultar iväg till vattnet för att fiska. Tyvärr tappar han ägget som rullar iväg i snön, men han rusar ifatt, lyfter upp det och värmer det intill sin kropp. Det gör att deras son Mumble (Elijah Wood) kläcks lite annorlunda.

Han kan inte sjunga, till att börja med, vilket är ett fruktansvärt handikapp i kejsarpingvinernas konservativa, sångbaserade samhälle. I stället föredrar han att röra fötterna och dansa. Steppa, för att vara exakt. Han är snabbfotad och taktkänslig, men det faller inte i god jord hos de äldre. Han bryter mot traditionerna, det går inte att lära honom sjunga, och han vägrar stå stilla. Han kommer kanske aldrig att få sin älskade Gloria (Brittany Murphy), som sjunger så vackert att hjärtat går i bitar.

Under sina ensamma vandringar stöter han på en rovfågel (Anthony LaPaglia) som har en märklig sak runt benet. Vi känner igen det som en ringmärkning, men fågeln själv hävdar att han fick den här han fördes bort av rymdvarelser. Senare träffar Mumble på fem kvickkäftade, spansktalande Adeliepingviner, ledda av Ramon (Robin Williams), och deras kultur finner han mer välkomnande. De tycker i alla fall om dans även om stepp är nytt för dem. Men de älskar det. De har även en guru, klipphopparpingvinen Lovelace (Robin Williams), som själv stött på rymdvarelserna. Mumble börjar tro att de mystiska varelserna kan vara lösningen både på hans problem och på fiskbristen som drabbat kejsarpingvinerna, enligt de äldre på grund av att de brutit med traditionen.

Det är förstås omöjligt att göra en film om intelligenta, talande djur och inte hamna i någon form av moralisk fälla. March of the Penguins bjöd oss att se pingvinerna som huvudpersonerna som vi skulle känna sympati med, medan de pingvinätande sälarna var onda och fiskarna som pingvinerna åt inte skulle ses med några känslor alls. Det är samma sak här: Mumble och hans vänner kan äta hur mycket fisk de vill, men när späckhuggare och sjöleoparder ger sig på pingvinerna är de fasansfulla monster. En annan film hade kanske handlat om sälar, och då hade pingvinerna varit de ansiktslösa vandrande maträtterna.

Ändå är det här en vacker liten historia som aldrig faller ner i klichéer och sockersöt svulstighet. Den berättas med en glimt i ögat som ungarna missar och de vuxna njuter av, och den visar oss en intressant bild av oss själva, sedda ur pingvinernas synvinkel. Mumble har sina egna teorier om vad det är som händer i slutscenerna, men vi vet precis vad det är, och kanske tar vi med oss det därifrån.

lördag 28 januari 2012

Sunshine Cleaning (2008) - 3/6


Den här filmen vill vara en svart komedi och borde ha varit en svart komedi. Den försöker till och med låtsas att den är en svart komedi, men lyckas med konststycket att samtidigt vara för allvarlig och för ljus. Dess ämne passar illa för någondera.

Rose Lorkowski (Amy Adams) är en kvinna med problem. Hon är ensamstående mor till sjuåriga Oscar (Jason Spevack), vars far är hennes high school-pojkvän Mac (Steve Zahn). De ligger fortfarande med varandra trots att han numera är gift med Heather (Amy Redford) och har bildat familj med henne. Roses syster Norah (Emily Blunt) är en fuckup som bor hos deras far Joe (Alan Arkin) som går från hopplös affärsidé till hopplös affärsidé och lovar Oscar sånt han inte kan hålla. Själv arbetar Rose med att städa hus åt kvinnor som lever det liv hon önskar sig: de är gifta, välbärgade, framgångsrika mödrar.

Från Mac, som är polis, får Rose tipset att börja arbeta med brottsplatsstädning. Tillsammans med Norah ger sig Rose in i branschen; de kommer till platser där människor dött och städar upp allt blod och betydligt obehagligare saker. De vet ingenting om det men hoppas på lätta pengar. Den enarmade Winston (Clifton Collins Jr), som driver en städbutik, lär dem grunderna och lyckas injicera lite vett i deras kaotiska liv.

Det är en mörk historia som hade fungerat med ett visst avståndstagande. I stället behandlas den piggt och soligt, som om Roses problem bara är småbesvär och det faktiskt är kul att släpa nedbajsade madrasser till containern. Samtidigt är det uppenbart att de här människorna lever i förtvivlans skuggor, men det förstår vi trots det vi får se, inte på grund av det. Det är som att lyssna på en munter visa om massmord; dissonans uppstår och effekten blir skarp och obehaglig.

fredag 27 januari 2012

Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011) - 4/6


Den första Sherlock Holmes var en intressant titt på karaktären och gick betydligt närmare de litterära rötterna än den Holmes vi är vana att se. Här var han en fysiskt aktiv och kraftfull man som inte tvekade inför slagsmål och dessutom en halvautistisk excentriker som höll hjärnan i schack med kokain när han inte hade något fall att sysselsätta sig med. I böckerna och i Robert Downey Jr:s tappning var Holmes briljant inom väldigt smala områden, totalt okunnig på andra, och i konstant behov av doktor Watson (Jude Law) för att kunna fortsätta fungera i världen. Det blev en väldigt underhållande film, smartare än de flesta actionfilmer och mycket noggrant ihopsatt, även om den till syvende och sidst levde helt och hållet på Downeys prestation.

Uppföljaren spinner vidare på samma teman men lyckas inte dra dem längre. Det mesta vi ser såg vi redan i den första delen och det som är nytt är extra inskjutna actionscener och stora kanoner som inte riktigt passar in. Det är som om folket bakom Sherlock Holmes inte visste hur de skulle följa upp den första filmen och därför satsade på att göra allting större, med en riktig Bondskurkplan och vilda eldstrider med automatvapen och sprängämnen.

Men Sherlock Holmes: A Game of Shadows är verkligen ingen dålig film. Tvärtom är den väldigt god underhållning för stunden och några av de tidigare nämnda actionscenerna är både medryckande och imponerande; en scen där hjältarna flyr genom en tät skog, förföljda av soldater, är särskilt välgjord och spännande. För en gångs skull används tidsnedsaktning i Matrix-stil på ett effektivt och underhållande sätt.

Jag är också orimligt förtjust i den sista konfrontationen mellan Holmes och ärkeskurken professor James Moriarty (Jared Harris), en strid som först utspelar sig på ett symboliskt schackbräde - medan deras respektive underhuggare utmanar varandra - och sedan i deras hjärnor och kroppar på ett sätt som planterades redan i den första filmens inledningsscen. Detta är min Holmes.

Men nu går jag handlingen i förväg. Dr Watson ska gifta sig med sin Mary Morstan (Kelly Reilly), vilket Holmes är bestämd motståndare till. Han lever ensam och driver hyresvärden mrs Hudson (Geraldine James) till vansinne. Samtidigt dyker Irene Adler (Rachel McAdams) upp och har mystiska mellanhavanden med professor Moriarty, medan bomber exploderar runt om i Europa och skylls på anarkistgrupper. En ledtråd leder Holmes till den knivglada spådamen madame Simza (Noomi Rapace), som angrips av en lönnmördare och försvinner så fort hon kan. Sherlocks bror Mycroft (Stephen Fry) dyker upp som en flottig fikus och hjälper sin bror, bland annat genom extremt högt uppsatta kontakter i brittiska regeringen.

Men spelar intrigen så vansinnigt stor roll egentligen? Sherlock Holmes: A Game of Shadows är genomgående underhållande och ger oss ett par scener som höjer sig över det vanliga, men är en besvikelse på det viset att den hade alla möjligheter att överstiga sin föregångare och inte tog dem. Jag skulle gärna se en tredje del i serien men betvivlar att det kommer.

torsdag 26 januari 2012

A Few Good Men (1992) - 5/6


A Few Good Men ser ut som ett sedvanligt rättegångsdrama, befolkat av kända skådespelare på båda sidor av skranket och upplagt för ett dramatiskt avslöjande i slutscenerna, men är i stället på många plan en genuint originell film. Den har en skurk (den konsekvent briljante Jack Nicholson) som får hålla sin föreläsning om varför han gör det han gör och det är inte bara ursäkter, det blir inte emotsagt, och det hänger ihop. Vi må inte tycka om överste Nathan R Jessup, men vi måste respektera att han tror på varenda ord han säger och det är inte lätt att avfärda honom. Den har två snygga singelhjältar av motsatt kön (Tom Cruise och Demi Moore) som ändå inte börjar hångla med varandra. Och den har en hjälte (Cruise igen) som berättar sin mästarplan i förväg, och trots det fungerar den.

Det är annars en gammal filmregel att planer vi inte känner till i förväg går av som på räls, oavsett vilken millisekundprecision de kräver, medan planer vi får förklarade för oss går åt helvete vid första bästa tillfälle. Jag förvånades i inledningsscenen i Sherlock Holmes, där Robert Downey Jr:s Holmes planerar hur han ska oskadliggöra en skurk, och sen faktiskt gör det. Samma sak händer, på en betydligt mer cerebral nivå, i A Few Good Men. Den tar flera dramaturgiska risker och det är fantastiskt att den avgår med segern.

Cruises hjälte är Daniel Kaffee, en ung och oerfaren men ambitiös advokat i amerikanska flottans rättskår. Han får hand om ett fall där en marinsoldat på Guantanamo Bay-basen, William Santiago (Michael DeLorenzo), dött efter att ha misshandlats av två soldatkamrater, Harold Dawson (Wolfgang Bodison) och Louden Downey (James Marshall). Tillsammans med Joanne Galloway (Moore) och Sam Weinberg (Kevin Pollak) börjar han undersöka fallet och får veta att Santiago var en oomtyckt soldat, tydligen illa lämpad för marinkåren, och att han hade sökt förflyttning innan han dog.

Dawson är marinsoldat ut i fingerspetsarna, uppfylld av kårens hederskodex, och Downey är en enfaldig man - när domen kommer förstår han den inte - och gör som han blir tillsagd. Advokaterna börjar misstänka att incidenten inte var deras egen idé utan söker skyldiga bland deras officerare. Det är en imponerande samling skådespelartalang med Kiefer Sutherland som löjtnant Kendrick, J.T. Walsh som överstelöjtnant Markinson och naturligtvis den magnifike Jack Nicholson som överste Jessup.

Den slutgiltiga konfrontationen mellan Cruises Kaffee och Nicholsons Jessup har en förtjänt klassikerstatus. Den må ha sina orealistiska aspekter men den ger oss en fängslande bild av kampen mellan två olika kulturer, båda övertygade om att de inte bara har rätt utan är direkt nödvändiga för civilisationens fortlevnad.

Innan dess har vi fått se den sortens drama som inspirerar recensenten att citera vartannat replikskifte. A Few Good Men är full av smidiga konversationer mellan intressanta karaktärer som kan befinna sig på samma sida trots att de förkroppsligar olika livsåskådningar. A Few Good Men är inte svartvit och jag är inte ens säker på att den är grå.

onsdag 25 januari 2012

The Help (2011) - 4/6


Ju mer jag tänker på den här filmen, desto mindre tycker jag om den. Det är en välgjord berättelse om ett stort ämne men jag kan inte skaka av mig känslan av att den själv är ett exempel på det den handlar om. The Help påstår sig vara historien om svarta hushållerskors upplevelser i sextiotalets USA, men är egentligen historien om en vit kvinna som skriver om dem. De jure-rasismen må vara över men de facto-rasismen finns kvar och vi får fortfarande bara filmer om svarta om synvinkelkaraktären är vit.

Därmed inte sagt att The Help är en dålig film. Det är den verkligen inte. Den är genomgående kompetent gjord, skådespelarna skapar en förgången värld med ärlighet och känslighet, och manuset är skickligt strukturerat för att involvera oss känslomässigt i handlingen. Men filmen låter också alltid bli att verkligen närma sig sitt ämne; visst får vi en aning om hur det är att leva som förtryckt andra klassens medborgare bland bortskämda människor som ser sin överordning som självklar och gudagiven, men smärtan det måste orsaka når oss aldrig.

Handlingen utspelar sig i Jackson, Mississippi, i början av sextiotalet. Här är alla vita välbärgade och arbetsgivare åt svarta kvinnor som städar, lagar mat och uppfostrar vita barn. Aibileen Clark (Viola Davis) och Minny Jackson (Octavia Spencer), den bästa kocken i Mississippi, är två av dessa hushållerskor. Aibileen arbetar för Elizabeth Leefolt (Ahna O'Reilly) och Minny för Hilly Holbrook (Bryce Dallas Howard) som försöker driva igenom ett lagförslag som ska kräva skilda toaletter för vita och svarta. "They have different diseases than we do", förklarar hon.

Eugenie "Skeeter" Phelan (Emma Stone) är den hyggliga vita kvinnan, en av dessa karaktärer som lyckas vara mycket mer upplyst och modern än sin omgivning. Hon har studerat i Oxford (i Mississippi, inte i England) och kommer nu tillbaka till Jackson med skrivardrömmar. Hon finner till sin förskräckelse att familjens egen gamla tjänarinna Constantine (Cicely Tyson), som uppfostrade Skeeter, är försvunnen. Enligt Skeeters mor Charlotte (Allison Janney) slutade Constantine spontant och reste till Chicago för att umgås med sin familj, men Skeeter tror inte på det. Constantine var hennes vän under hela barndomen; den gamla kvinnan hade hört av sig innan hon försvann.

Skeeter finner att hon inte passar in bland sina gamla vänner. För dem är det självklart att man ska gifta sig och skaffa barn; ett eventuellt jobb är bara till för att snärja en karl. Skeeter vill skriva, hon vill vara journalist och författare, och män befinner sig så långt ner på hennes prioriteringslista att modern undrar om hon är lesbisk. Det finns ett botemedel nu, förklarar modern. En sorts te som hon läst om.

Skeeters första tidningsjobb blir att skriva en städningsspalt och hon ber Aibileen om hjälp. Medan Skeeter umgås med den hårt arbetande kvinnan får hon en idé: att skriva en bok om de svarta tjänarnas historier, ur deras synvinkel. Det har aldrig gjorts förut. Hon lyckas övertyga Aibileen, den smarta och viljestarka Minny dras med, och de tre kvinnorna befinner sig i en social virvelvind som de inte kunde förutse.

I utkanterna finns också en socialt utstött vit kvinna, Celia Foote (Jessica Chastain), och vi får se flera subplots om Skeeters kärlekshistoria, hemsk behandling av hushållerskan Yule May Davis (Aunjanue Ellis) och Skeeters mors utveckling under sin dotters inflytande. Just den senare kommer väldigt plötsligt och inte riktigt trovärdigt, som en feelgoodpåklistring för att det ska ordna sig för dem vi tycker om.

Viola Davis, som i Doubt gav oss filmhistoriens kanske bästa åttaminutersroll, är precis lika bra här men får ändå se sig utspelad av Octavia Spencer, en skådespelerska som lika gärna hade kunnat vara hitforslad med tidsmaskin från Jim Crows era. Hon bär konstant en svårbeskrivlig min som ger oss mer information än en tiominutersmonolog, och kan berätta mer med ett ögonbryn och en kvävd fnysning än de flesta skådespelare kan med ett helt manus. Emma Stone gör den första vuxna roll jag sett henne i och kan kryssa av en seger, och Bryce Dallas Howard är precis den vidrige översittare som filmen behöver.

The Help är en kraftfull och välgjord film, men den saknar mod. Den vet vad den vill göra, men den vill inte det tillräckligt för att spränga gränserna och bli ett mästerverk. I stället får vi en märkligt tillrättalagd historia, lagom tillfixad för att inte skrämma den vita publiken, och blir ett tydligt tecken på att Jim Crow inte är död.

tisdag 24 januari 2012

Duck Soup (1933) - 6/6


Det lilla landet Freedonia är ekonomiskt utblottat och tigger den rika änkan Mrs Teasdale (Margaret Dumont) om ett lån. Hon har redan lånat ut alldeles för mycket och går bara med på ännu ett lån om Rufus T. Firefly utses till Freedonias ledare. Problemet är att herr Firefly spelas av Groucho Marx och alltså är en snabbpratande, oförskämd clown vars enda livsmål är att roa sig själv genom att irritera alla andra. Chico och Harpo dyker upp som två spioner för Fireflys fiender och den mindre kände Zeppo syns som den "normale" av de fyra, den vars blotta närvaro är lika bisarr som Chicos gatutricks, Harpos stumma upptåg eller Grouchos ostoppbara svada.

Eftersom det rör sig om bröderna Marx är handlingen irrelevant. Den är bara där för att ge dem möjlighet att bränna av sina vaudevillerutiner och normalt skulle jag spy etter över den sortens alibiintrig men ingen av de fyra bröderna gör minsta sken av att de är där för att göra något annat än vara så roliga som möjligt, och eftersom de lyckas så fungerar det.

När jag ser på film ensam skrattar jag sällan högt. Skratt är något socialt; det är därför studiopubliken alltid skrattar mycket mer än TV-tittaren hemma i soffan, särskilt om han tittar ensam. Duck Soup fick mig att skratta, om och om igen. Åt Grouchos besynnerliga skämt, levererade med hans noggrant konstruerade stil som lyckas låta förberedd och spontant improviserad samtidigt, och hans skicklighet när det gäller flödande patter songs. Åt radarparet Chico och Harpo som gör en liknande bedrift med sina kvicka fingrar; deras komik är fysisk och sysslar med att utse ett stackars offer - ibland den andre brodern - och plåga henom med upptåg som krävt hängiven inövning men ändå ser äkta ut på film.

Trots Grouchos fantastiska munläder - det är en man jag hade gett mycket för att få träffa - och den underbara scen där Chico och Harpo bråkar med en gatuförsäljare (Edgar Kennedy, brödernas stadige straight man) och låter tre hattar byta plats i ett trolleritrick som bara är roligt för att vi ser det som händer innan Kennedys karaktär har en aning, är Duck Soups roligaste scen en som varken involverar flyhänthet eller snabbt levererade ordvitsar utan den berömda och ofta imiterade spegelscenen.

Chico är utklädd till Groucho (och i nattsärk, nattmössa och påsminkad mustasch är han så lik Groucho att det inte går att skilja dem åt), har smugit sig in i Mrs Teasdales hem, och råkat krossa en spegel. När Groucho själv dyker upp ställer sig Chico på spegelns plats och låtsas vara Grouchos spegelbild. Det som följer är lika briljant som det är bisarrt, en scen som snabbt skapar sin egen logik och ordlöst lyckas förklara den för oss så att vi är med på skämtet. Reglerna är att Groucho vet - eller i alla fall starkt misstänker - att det inte är någon spegelbild utan en utklädd man, men han kan inte bara hugga tag i honom och bevisa det utan måste först avslöja honom genom att få honom att göra ett misstag. Reglerna följs så hårt att Groucho och Chico till och med kan byta plats utan att Groucho tillåter sig att avsluta spelet. Till slut är det en lek som de båda är fast beslutna att vinna. Hur länge de övade för den scenen vågar jag inte tänka på.

Komedi är i allmänhet svårt att skriva om och bröderna Marx komedi är ännu svårare. Så mycket hänger på hur replikerna levereras, hur stämningen byggs upp, och framför allt hur bröderna ger intryck av att ha kommit undan med något. Duck Soups kärna ligger i att alla tar den på allvar utom bröderna själva, som tar chansen att driva med allt och alla, och i motsättningen mellan deras clowneri och alla andras seriositet uppstår rågarv. Egentligen borde man inte titta så nära på det. Att analysera ett lyckat skämt är som att dissekera en groda: man lär sig inte mycket, och grodan dör. Duck Soup är ett mycket lyckat skämt.

Bonus: Håll ögonen öppna precis i början av "We're Going To War"; där är en man som är så lik Saddam Hussein att jag numera är övertygad om att karlen hade tidsreseteknologi.

måndag 23 januari 2012

Johnny English Reborn (2011) - 1/6


Har vi inte sett alla Bondparodier vi rimligen kan tänkas vilja ha? Det kommer ändå med största sannolikhet aldrig dyka upp en bättre än Austin Powers-serien, som lyckades med det omöjliga och pressade tre roliga filmer ur ett koncept som borde ha varit dött och till och med utan att tredje filmen blev sämre än den första. Det finns inte mycket kvar att göra med gadgets och bilar och dödsfällor och superskurkar med megalomana planer och tokheta beväpnade kvinnor; till och med den faktiska Bondserien har lagt av med mycket av det där och gjort om sig själv.

I detta klimat kommer alltså uppföljaren till Johnny English, en film som levererade några små skratt men för det mesta föll platt. Den fortsätter på samma besynnerliga tema med en huvudperson som inte ens är en kompetent Bondparodi; Austin Powers var i alla fall trots sina idiosynkrasier bra på sitt jobb medan vi bara kan undra hur det kom sig att Johnny English blev agent till att börja med. Han är nämligen en fullständig idiot och klant, och humorn ska bygga på inkongruensen mellan hans inkompetens och hans tjänst. Det är inte vidare kul.

Liksom i den första filmen spelas Johnny English av Rowan Atkinson, som ensam räddar Johnny English Reborn från att fullständigt misslyckas. Atkinson är en genuint begåvad komiker som kan leverera under de svåraste omständigheter, och här är omständigheterna ganska svåra. Fjättrad av ett svagt manus kämpar han för att vara rolig, och då och då lyckas han.

Johnny English har lämnat spionbranschen efter ett horribelt misslyckande i Moçambique, en katastrof så ökänd att händelsen bara kallas för "Moçambique". I stället befinner han sig i Tibet och lär sig en esoterisk, parodisk stridskonst under gurun Ting Wang (Togo Igawa). Han kallas tillbaka till MI-7, numera sponsrade av Toshiba, och får ett nytt uppdrag av Pegasus (Gillian Anderson). Den kinesiske premiärministern hotas av en grupp lönnmördare och det är Englishs jobb att stoppa dem. Till hjälp har han den betydligt smartare yngre agenten Tucker (Daniel Kaluuya).

Englishs och Tuckers efterforskningar för dem runt om i världen och de hittar den hemliga organisationen Vortex, som har tre nycklar som leder till ett hemligt vapen. Det låter som ett datorspelsupplägg och det är ungefär vad det är; English och hans fiender jagar de tre nycklarna som om de vore svaret på alla mänsklighetens frågor. I kulisserna finns ständigt en mystisk äldre asiatisk kvinna (Pik-Sen Lim), en av Vortex mördare; hon dödar med gevär och motorsågar inbyggda i de dammsugare hon använder i sin förklädnad som städerska.

Johnny English Reborn rör vid de flesta baser som man bör i en agentparodi, men de har redan rörts vid en massa gånger. Vi lever inte längre i en tid när Connery/Moore-versionerna av Bond tas på någon form av allvar alls, och det Johnny English Reborn vill skämta om har vi redan själva tänkt hundratals gånger. Atkinsons talang räcker inte för att höja filmen över dessa handikapp, och resultatet blir något som ibland är roligt men för det mesta bara sprattlar som en döende fisk.

söndag 22 januari 2012

Little Man (2006) - 1/6


Det här är en film för idioter, för människor som tycker att det är så roligt att se en hund kissa en dvärg i ansiktet att de är beredda att ha överseende med att det bara är en på tjugo som kan se skillnad på en bebis och ovan nämnda dvärg - och inte ens han är säker. Det här är en film där vuxna spelar amerikansk fotboll med barn som knappt kan gå, där ett av dessa barn kan hålla en lång harang med en vuxen mans röst utan att en annan vuxen tycker att det är värt att rapportera, där tre i övrigt vettiga människor kan se en dvärg med vuxna könsorgan, operationsärr och tatuering och inte fundera på om det kanske faktiskt är en dvärg och inte en bebis. Inte ens när den avverkar flera månaders mental utveckling på en helg och börjar prata som barn bara gör i dåliga filmer gjorda av människor som aldrig pratat med ett barn.

Dvärgen i fråga är Calvin Simms, en yrkesbrottsling som just kommit ut ur fängelset och spelas av Marlon Wayans som har gjort en enda bra prestation i en enda bra film - Requiem for a Dream - men envisas med att slänga bort sin potential på humorlösa komedier. Han är förstås inte dvärg själv; illusionen skapas med CGI som är förvånansvärt bra men inte bra nog. Nu hade väl filmen inte kunnat räddas av att Tony Cox spelade huvudrollen i stället och om han hade tillfrågats misstänker jag att han hade tackat nej. Inte nödvändigtvis för att Little Man är stötande för just dvärgar. Den är stötande för alla.

Calvin Simms möts utanför fängelseportarna av sin partner Percy P (Tracy Morgan). De planerar en diamantstöld och lyckas, men Calvin blir tvungen att gömma diamanten i en väska och väskan visar sig tillhöra Vanessa Edwards (Kerry Washington) som tar hem den till huset hon delar med sin man Darryl Edwards (Shawn Wayans) och sin far (John Witherspoon).

De två superskurkarna Calvin och Percy kommer fram till att det absolut enklaste sättet att komma åt diamanten är att Calvin klär ut sig till bebis och lämnas utanför parets dörr. De tar in honom och försöker ringa socialen men eftersom det är stängt under helgen så har de inget annat val än att ta hand om pojkstackarn. Darryl är förtjust i tanken då han vill ha barn men Vanessa är mindre begeistrad och hennes far är direkt fientlig. Han är den ende som ser en dvärg och inte tänker "det där, det är helt uppenbart en bebis".

Gangstern mr Walken (Chazz Palminteri som undrar hur han lyckades gå från The Usual Suspects till Little Man) är också ute efter diamanten och börjar sätta press på Percy P medan Calvin lever barnliv hos paret Edwards, vilket huvudsakligen är en ursäkt för att visa skrattfria skämt om bröst, amning, avföring, urin, diarré och andra trogna vapen i Wayans-arsenalen. Jag minns en enda rolig scen - när Calvin stjäl den misstänksamme gamle mannens frukost. Det är ingen slump att den scenen var helt avföringsfri.

Skratten är obefintliga, handlingen förolämpande korkad och full av hål, och slutet patetiskt orimligt. Jag skulle vilja säga något lagom överlägset om dumma amerikaner som producerar och konsumerar den här sortens träck men sanningen är att om Little Man hade tvingats förlita sig på sina amerikanska intäkter hade den gått med förlust. I stället gjorde den en fin vinst och bröderna Wayans får fortsätta göra film.

lördag 21 januari 2012

Gigli (2003) - 3/6


En del filmer märks som fullständigt värdelösa och kan sen inte ta sig upp ur det hålet. I många fall är det välförtjänt - klicka "betyg 1/5" till vänster för några exempel - men sen finns det en annan kategori filmer vars uselhetsstämpel är mer svårbegriplig. Filmer som Waterworld (inget mästerverk men inte dålig), Howard the Duck (småskojig underhållning), Ishtar (riktigt kul) och dagens ämne: Gigli.

2003 var Ben Afflecks romans med Jennifer Lopez hett rubrikmaterial. De tokshoppade offentligt, syntes på varenda tidningsomslag och deras eventuella äktenskaps- och barnplaner var föremål för ivrig spekulation från skvallerjournalister och människor vars liv är så tomma att de läser det skvallerjournalister producerar. Jag antar att det var all denna press som på något sätt slog över på Gigli, för någon annan förklaring kan jag inte hitta.

Därmed inte sagt att Gigli är en bra film. Det är den inte. Men den är inte dålig heller. Den är okej. En av många okejfilmer som flödar ut ur drömfabriken varje år, och väldigt få av dem hamnar på IMDb:s bottom 100. Där väntar man sig att hitta Manos the Hands of Fate och The Room, inte den här tretton-på-dussinet-filmen.

Den besynnerliga titeln refererar till huvudpersonens efternamn. Larry Gigli (Ben Affleck) är en gangster som pysslar med beordrad utpressning, misshandel och andra obehagligheter. När bossen Starkman (Al Pacino) riskerar fängelse blir det Giglis jobb att hålla honom ute, genom att kidnappa åklagarens utvecklingsstörde bror Brian (Justin Bartha).

Han har fått hem Brian när det ringer på dörren och Ricki (Jennifer Lopez), en i Giglis ögon tokigt het kvinna, står utanför. Hon visar sig snabbt vara förstärkning, ditskickad för att se till så att Gigli inte klantar bort det. Även om hon verkar kunna ta hand om sig själv i ett slagsmål förefaller hon ännu mindre lämpad som hyrgangster än Gigli, men hans största problem är att hon är lesbisk.

Filmen fortsätter med att de två börjar tycka om Brian och varandra, och Ben Affleck försöker göra en Chasing Amy, denna gång med mer framgång (för hans penis, inte för filmen). Vi får några bra scener, några dåliga scener, en del förvånande originalitet, inte särskilt imponerande prestationer från de två stjärnorna och så en upplösning där allting fixar sig på ett förhoppningsvis rörande sätt.

Så rullar eftertexterna och jag undrar varför massan, både kritiker och lekmän, valde den här filmen att förpassa till soporna och kallas för allsköns frånstötande epitet. Jag såg Gigli en gång för att se om den var så dålig som den påstods, jag kommer aldrig att känna någon större lust att se den igen, men den fick mig inte att kräkas heller. Den är okej.

fredag 20 januari 2012

Ben-Hur (1959) - 6/6


Vi befinner oss i det av Rom ockuperade Jerusalem. Romaren Messala (Stephen Boyd), som växte upp i Jerusalem, återkommer nu dit och förverkligar pojkdrömmen att föra befäl över Jerusalems garnison. Som liten var han vän och andlig broder med den judiske prinsen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), som är den förste som kommer för att besöka honom. Messala verkar respektera folket han kommit för att övervaka. "It was his country before it was ours", säger han till vakten som ska släppa in Ben-Hur. "Remember that."

Det blir ett kärleksfullt återseende med barndomsminnen och gratulationer. De här två männen har förblivit vänner under de år som de var åtskilda och nu äntligen kan de vara bröder igen. Ingen av dem vill att Ben-Hurs respekterade ställning hos sitt folk och Messalas roll som upprätthållare av pax romana ska driva in några kilar mellan dem, men det är precis vad som händer.

De flesta handlingar kan beskrivas med en kort mening eller två. Man beskriver filmens setup och sen är det något, mer eller mindre definierat, som resten av historien går ut på. Trots alla fantastiska sekvenser i Lord of the Rings är handlingen ändå att Frodo försöker föra ringen till Domedagsklyftan. Två män söker efter en kvinna som kidnappats av indianer. En gammal kåkfarare försöker ta reda på vad som hänt med hans dotter. En man försöker överleva och behålla sin individualitet i fängelse.

Så kan man inte beskriva Ben-Hur. Den flyter från plats till plats och följer sin huvudpersons färd genom livet. Judah Ben-Hur drabbas och hyllas, förlorar och triumferar, lyckas och misslyckas. Han är slav och herre. Vi bryr oss om hans livsöde från de första minuterna till de sista och däremellan får vi se lojalitet, förräderi, broderskap, tradition, vänskap och svek. Därför vill jag inte heller beskriva handlingen närmare. Om du har nog med tur för att inte veta något om den, upplev den så som filmskaparna ville, genom att se den utvecklas framför dig.

Ben-Hur är en vacker film, både praktiskt och metaforiskt. Den behandlar enorma skeenden och små människors känslor med samma skicklighet. Den är tre och en halv timme lång och känns ändå varken hoptryckt eller utsträckt. Handlingen rör sig framåt med jämn och lämplig hastighet och filmen ger intryck av att helt enkelt råkat få just den längd som den fick. Det behövdes inte mer och jag ville inte göra ett enda klipp.

Den mest berömda scenen - vagnloppet - är precis lika enastående som sitt rykte. Ben-Hur är i det unika formatet 2,76:1 och det är i vagnloppsscenen som det används fullt ut. Jag kan tänka mig att resten av filmen kan misshandlas ner till TV-format eller vanlig widescreen av någon för evigt fördömd pan-and-scan-häxdoktor, men minsta försök att klippa i vagnloppsscenen skulle förstöra den. Plötsligt skulle vi bara se Ben-Hurs ansikte och inte hans hästar eller vagnarna han tävlar mot. Det är ett fantastiskt skådespel som demonstrerar filmkonstens enorma potential. Jag önskar att jag hade fått tillfälle att se den på bio, med en gigantisk duk som placerar mig på gruset bland snurrande trähjul och galopperande hingstar.

torsdag 19 januari 2012

Bringing Out the Dead (1999) - 4/6


Frank Pierce (Nicolas Cage) är en överarbetad, sönderstressad, utbränd, deprimerad ambulansförare som jagas av det förflutnas spöken. Han tycker sig se en ung kvinna som dog i hans vård och han har känt sig förvandlas från en räddare till en funktionär, någon som bara försöker ta sig igenom dag efter dag. Han kommer för sent till jobbet och klagar hos chefen som hade lovat att sparka honom om han kom för sent en gång till, men nu vägrar. Av någon anledning stannar Pierce ändå.

Bringing Out the Dead följer Pierce under tre hårda skift där han arbetar tillsammans med tre olika arbetskamrater. Den matglade och distraherade Larry spelas av John Goodman, den belåtne och religiöse Marcus spelas av Ving Rhames (en av få icke-tuffing-roller jag sett honom göra) och den våldsamme Tom spelas av Tom Sizemore. Alla tre lyckas hitta en mening och en anledning att fortsätta, vilket Pierce inte klarar av.

Pierce har nått en punkt där han antingen måste förändra sitt liv och sitt synsätt i grunden, eller bryta samman fullständigt - och som så många före honom märker han att ingen berättar för en hur man gör för att bryta samman fullständigt, och om man gör det betyder det inte slutet på någonting.

Bringing Out the Dead är en stämningsfull film som släpper in oss i Frank Pierces hjärna på samma sätt som regissören Martin Scorseses GoodFellas gjorde med gangstrarna i New York. Pierce är djupt skadad och på gränsen till någonting som han inte lyckas definiera. Scorsese visar oss världen ur hans synvinkel och när han slutligen finner det där han jagat så byter filmen karaktär. Scorsese är expert på det här; hans skicklighet ligger i att genom kameraarbetet visa oss karaktärernas känslor och sinnesstämning.

När jag nu skriver om Bringing Out the Dead börjar jag tycka bättre om den än jag gjorde medan jag såg den. Liksom Dogtooth (inte för att de två filmerna i övrigt delar särskilt mycket) är det en film som hamrar på medvetandet medan man tittar men vinner på att ligga och lagra sig i minnet. Jag måste nog se om den här filmen, se om den har det jag tycker mig känna nu men helt missade första gången.

onsdag 18 januari 2012

Time Bandits (1981) - 4/6


Efter att Terry Gilliam skapade surrealistiska tecknade filmer åt Monty Python och innan han blev den genialiske regissören bakom filmer som Brazil, 12 Monkeys, Fear and Loathing in Las Vegas, Tideland och The Imaginarium of Doctor Parnassus, gjorde han Time Bandits.

Det är en märklig film, men det är få av Gilliams filmer som man inte kan säga samma sak om. Time Bandits reflekterar dock en yngre Gilliam, där vägen mellan tanke och handling verkar ha varit kortare och resultatet är betydligt mindre slipat och mer surrealistiskt än i hans senare verk.

Elvaårige Kevin (Craig Warnock) är som vanligt ensam och läser historieböcker när en riddare till häst plötsligt spränger in i hans sovrum. Riddaren rider iväg och rummet är som vanligt igen. Nästa kväll ligger Kevin spänt och väntar på vad som ska hända, men i stället för en riddare dyker sex dvärgar upp. De kan färdas på magiska sätt och förföljs av ett svävande ansikte. Kevin följer efter dem när de flyr och befinner sig plötsligt väldigt långt hemifrån.

Det visar sig att det svävande ansiktet tillhör Supreme Being (Ralph Richardson), universums skapare och dvärgarnas arbetsgivare. De sattes efter ett misstag att reparera hål i rumtiden men i stället stal de kartan till hålen och använder den till att resa runt och stjäla.

Bortsett från Supreme Being övervakas de av Evil (David Warner, vars telefonnummer måste vara listat under "äldre brittisk skurk" i varenda filmmakares filofax), Supreme Beings fiende. Han vill ha kartan för sina egna onda syften.

Kevin och dvärgarna åker runt till olika tider och platser, både riktiga och påhittade. De får träffa Robin Hood (John Cleese gör sin bästa brittisk-adelsfjant-imitation; manuset ska ha bett honom spela rollen som Duke of Kent), se Sean Connery döda en varelse med tjurkranium som huvud, och besöka Titanic innan Evil får tag på dem.

Här börjar filmen rasa samman i en matrjosjkadocka av möjliga drömsekvenser och hallucinationer. Kevin tror att han har drömt, men så får han se Sean Connery, och något har överlevt från drömmen, och var är han egentligen, och vi är inte mycket klokare när filmen är slut.

Det som saknas i Time Bandits är en tydlig röd tråd - David Warners blängande blick och superskurkmonologer räcker inte - och även om slutet inte är fullt lika mycket av en deus ex machina som det först verkar så är det långt ifrån tillfredsställande. Resan dit består av hastiga kast mellan i och för sig väldigt välproducerade kostymsekvenser och tittaren har bara att hänga med.

Jag kommer dock aldrig att sluta roas av ögonblicket när Kevin frågar Supreme Being - Gud - varför det måste finnas ondska i världen och får svaret "I think it has something to do with free will".

tisdag 17 januari 2012

Shallow Hal (2001) - 2/6


Samuel Taylor Coleridge kallade det för "willing suspension of disbelief"; människans förmåga och villighet att acceptera det osannolika och (hellre) det omöjliga för att tillåta sig underhållas. Vi accepterar zombiepirater, ljussablar och superhjältar så länge historien hänger ihop och håller de löften den lovar. Om det finns magi så finns magi och det är okej, men om magi inte finns så får det inte plötsligt dyka upp utan förklaring. Något annat kan eventuellt fungera som ivägslängd humor.

Shallow Hal bryter den regeln. Livscoachen - eller vad man nu ska kalla honom - Tony Robbins spelar sig själv, men här kan han hypnotisera den patologiskt ytlige Hal (Jack Black) så att han tänder på kvinnors insida i stället för deras utsida. Problemet är att det yttrar sig som något som bara kan beskrivas som magi, utan att Tony Robbins någonsin beskrivs som magiker. Tvärtom påstås han föreställa verklighetens Tony Robbins.

När Hal hypnotiserats så kan han omedelbart se hur vackra människor är på insidan, men han tror att han bara ser vackra människor. Alltså: en ful god kvinna ser vacker ut för honom, och han tror att hon är vacker, men hans kompisar står och gapar och undrar varför han är så tänd på den fulingen. Detta trick klarar han av på avstånd och jag undrar varför Tony Robbins inte arbetar för rättssystemet; hans telepatiska talanger hade varit användbara.

Hal träffar Rosemary (Gwyneth Paltrow) som egentligen ser ut som Gwyneth Paltrow i fatsuit men i Hals ögon ser ut som Gwyneth Paltrow. Han blir förälskad i henne, hon är först misstänksam för vem kan väl vara attraherad av henne men han övertygar henne och de inleder en romans. Här finns det faktiskt några roliga ögonblick som bygger på klyftan mellan Rosemarys verkliga storlek och Hals bild av henne, men sekvenserna ställer också frågor om exakt hur Robbins hypnos fungerar. När Rosemary har kläder på sig ser Hal dem som små men när hon tar av sig dem försvinner trolleriet och de blir enorma.

Innan han träffade Tony Robbins sysslade Hal med att dejta vackra kvinnor. Hur lyckas en vanlig man som ser ut som Jack Black med det? Han har manusförfattaren på sin sida, så klart. Den osannolikheten är långt ifrån det värsta med Shallow Hal. Värre är Hals bakgrundshistoria. När han var liten satt han vid sin fars dödsbädd och den gamle yrade att "young hot women" var meningen med livet, och att Hal aldrig skulle bli förälskad; det var misstaget fadern hade gjort med Hals mor. Sen dör fadern och lille Hal är traumatiserad. Han förtränger alltihop och det yttrar sig som besatthet med fysisk skönhet. Hur mörk får en komedi bli, egentligen, samtidigt som den låtsas vara ljus och pigg?

måndag 16 januari 2012

Mortal Kombat (1995) - 1/6


Det finns en ond parallellvärld som kallas Outworld. Den styrs av monstret Shao Khan (Frank Welker) och hans hovtrollkarl Shang Tsung (Cary-Hiroyuki Tagawa). De vill erövra alla andra världar och Jorden står för närvarande överst på önskelistan. Som tur är instiftade de äldre gudarna en regel för att minska interdimensionella erövringskrig, tydligen ett stort problem förr i tiden. Outworld utmanar varje värld på en kampsportsturnering som kallas Mortal Kombat; om Outworlds kämpar vinner tio turneringar på raken (en per generation) får de invadera.

Jorden ligger 0-9 i Mortal Kombat och har problem. Dess främste förkämpe Liu Kang (Robin Shou) tror inte på legenderna om Outworld och Mortal Kombat. Han tror verkligen inte på att Lord Raiden (Christopher Lambert) är den åskgud han utger sig för att vara utan ser honom som en bluffmakare och bedragare.

Det enda som får honom att ge sig av till den ö där Shang Tsung arrangerar Mortal Kombat är hans önskan att hämnas sin bror som föll för Shang Tsungs hand. Med sig har han Hollywood-kungfustjärnan Johnny Cage (Linden Ashby), som lider av att ingen tror att hans konster på film är på riktigt, och elitsoldaten Sonya Blade (Bridgette Wilson).

På Shang Tsungs ö slåss de mot reptilmonster och magiska ninjor medan Liu Kang vänslas med Shang Tsungs adoptivdotter, prinsessan Kitana (Talisa Soto). Outworlds ess i rockärmen är den fyrarmade Goro (Kevin Michael Richardson), som tydligen inte kan förlora. Varje gång han vinner absorberar Shang Tsung hans fiendes själ och blir ännu starkare. Det ser mörkt ut för Jorden.

Datorspelet Mortal Kombat var visuellt väldigt coolt, och det har förts vidare till filmen. Skådespelarna är duktiga på att sparkas, slåss och göra akrobatiska tricks, men de är desto sämre på att faktiskt skådespela och det mediokra manuset ger dem inte mycket att jobba med. Mortal Kombat lider av syndromet som gör mainstreamporr så fundamentalt oerotisk. Där är sexscenerna klart avskilda från resten. Vi ser lite dialog och sen passeras en tydlig gräns, ny musik spelas, och sexscenen börjar. Den avslutas, musiken slutar, och så är det dags för ny dialog. Sex och handling får aldrig samexistera. Likadant är det i Mortal Kombat, fast striden tar knullandets plats. Karaktärerna pratar och poserar, och sen bränns det igång med dålig technomusik medan det hoppas och sparkas, och så slutar musiken och det är dags att prata och posera igen.

Det rycker mig ur illusionen och får mig att sluta bry mig. Stridsscenerna är viktiga för handlingen och själva poängen med filmen men får inte smälta samman med den. Sekvenser där ingen slåss är bara transportsträcka, ett slags alibi för att ursäkta fler hoppsparkande demoner och extradimensionella samurajmonster. Mortal Kombat hade tjänat på att jobba lite mer på mellanspelen, och kanske på att injicera lite humor i den här bisarra historien om utomjordiska demonninjor.

söndag 15 januari 2012

Den fördömde - Andra kriminalfallet (2011) - 5/6


Rolf Lassgård är tillbaka som professor Sebastian Bergman, briljant psykolog, skitstövel och kvinnokarl. Han försöker lappa ihop sitt liv, bland annat genom att besöka en terapeut och förfölja den vuxna dotter som bara känner honom som skitstöveln Sebastian Bergman. Som en del i sitt självfixningsprojekt vill han jobba med polisen igen, men han har slut på tjänster att kassera in från gamle kompisen Torkel Höglund (Tomas Laustiola).

Hans räddning kommer när det visar sig att mannen som Höglund och de andra på Rikskrim jagar är en seriemördare. Då behövs Bergman och han får en kort genomgång av vad det är de slåss mot. En man som tydligen väljer kvinnor på måfå. Han klär dem i nattlinne, binder dem, lägger dem på mage, våldtar dem och mördar dem.

Det hela påminner väldigt mycket om tillvägagångssättet hos Edward Hinde (Niklas Falk), en seriemördare som Bergman fick fast femton år tidigare, skrev två böcker om, och blev berömd på. Hinde sitter fortfarande inspärrad men har han inspirerat någon? Bergman upptäcker en koppling mellan sig själv och morden, och inser att det är värre än så. Han börjar misstänka att Lecter-wannaben Hinde har planerat alltihop, just för att komma åt sin nemesis Bergman.

Medan den första delen var en deckarhistoria där poängen var att hitta mördaren så får man i andra delen rätt tidigt veta vem mördaren är. Det handlar inte om "vem gjorde det?" utan om "vad är det som pågår?", ett mycket intressantare mysterium. Bergman och Vanja Lithner (Moa Silén) brottas med Hinde för att få ur honom ledtrådar och det hela riskerar att förvandlas till en Silence of the Lambs-kopia, men det händer faktiskt aldrig.

Den fördömde - Andra kriminalfallet berättar i stället sin historia på ett uppfriskande klichéfritt och svårförutsägbart sätt och blir medlem i den lilla "uppföljare som är bättre än originalet"-klubben. Om det nu räknas med miniserier; jag har inte kollat reglerna på ett tag. Den bygger ut sina karaktärer, har en bättre och mer engagerande handling, släpper på formeln och resultatet blir riktigt bra.

lördag 14 januari 2012

The Devil's Tomb (2009) - 1/6


Det finns i alla fall en bra sak att säga om The Devil's Tomb: för en gångs skull är det inte den svarte killen som dör först. Det beror på att den svarte killen råkar vara Oscarvinnare och det förmodade stora dragplåstret, även om hans karriär pekat rakt nedåt sen han plockade hem den gyllene statyetten.

Jag pratar förstås om Cuba Gooding Jr. som vann en Oscar för den överskattade Jerry Maguire, följde upp med en bättre insats i den underskattade As Good as It Gets, och sen gick via den platta Men of Honor och sågade Pearl Harbor till att göra filmer med titlar som Snow Dogs och Daddy Day Camp. Direkt-till-DVD-filmen The Devil's Tomb är ett av de senare exemplen på hans karriärs tillstånd. Det är en film som gör sitt bästa för att verka originell och provokativ samtidigt som den består av standardbitar från bättre filmer och en del filmer som inte var särskilt mycket bättre, heller.

Cuba Gooding Jr. spelar Mack, ledaren för en liten grupp amerikanska elitsoldater. CIA-agenten Elissa Cardell (Valerie Cruz) leder dem på ett uppdrag ut i den arabiska öknen, där vetenskapsmannen Wesley (Ron Perlman) behöver räddas ur ett underjordiskt laboratorium. Han råkar även vara Cardells far. Om du någonsin har sett en amerikansk film förut så reagerade du genast på bokstäverna CIA och förstod att hon har något att dölja.

I Macks gäng finner vi några arketyper och några personlighetslösa pappfigurer. Läkaren Doc (Taryn Manning), hackern Click (Brandon Fobbs), den tuffa kvinnan Nickels (Zack Ward) och den mjuka kvinnan Yoshi (Stephanie Jacobsen) tillhör den förra kategorin medan Hammer (Franky G) och Hicks (Jason London) tillhör den senare. De anländer till laboratoriet med helikopter, coolar ner sig, och börjar svänga med vapen.

Det blir snabbt uppenbart att allt inte är som de väntade sig. De stöter på präster och forskare som är svårt anfäktade av besynnerliga bölder, pratar som en blandning av predikanter och Regan från The Exorcist, och inte dör när man skjuter dem. Soldaterna får hallucinationer av sina gamla synder i bästa Flatliners-stil och de som vet allt om vad det är som pågår pratar i de traditionella gåtorna. Prästen Fulton (Henry Rollins) kommunicerar endast genom aggressiva hojtanden som noggrant undviker att besvara de viktigaste frågorna samtidigt som våra hjältar undviker att ställa dem.

Jag ska inte gå närmare in på laboratoriets hemlighet; att få veta den utgör ett av få nöjen i The Devil's Tomb (att se den besynnerligt attraktiva Stephanie Jacobsen kyssa Taryn Manning är ett annat). Eftersom det av titeln torde stå klart att det rör sig om något gammalt och religiöst så tror jag inte det är någon spoiler att avslöja att vi får serverad en pankretistisk världsbild och de "Gud är ond och människor är överskattade och bortskämda"-argument som slutade vara provocerande för ganska många filmer sen. Vi har hört samma saker från Jason Lee i Dogma, från Al Pacino i The Devil's Advocate, från Christopher Walken i The Prophecy, och det var inte nytt då.

The Devil's Tomb hade säkert kunnat räddas från de dåliga filmernas panteon om den bara inte hade fallit i den gamla fällan att låta sig förvandlas till en klassisk actionskräckfilm där hjälte efter hjälte antingen dör eller blir ond tills det bara finns en kvar och han ska vid Gud outrun the fireball om det så kostar honom ära och redlighet. Inga poäng för att gissa vem det är som klarar sig.

När The Devil's Tomb är över kvarstår en rad små frågor och en stor: vad i himmelens namn hände egentligen med Cuba Gooding Jr.?

fredag 13 januari 2012

Donnie Darko (2001) - 6/6


Jag har tidigare sagt att jag först reagerade på Donnie Darko med känslan "jag har ingen aning om vad jag ser men det är jättebra". Det var min andra reaktion också och reaktionen har inte förändrats ett dugg sen dess. Donnie Darko är totalt obegriplig, men den är underbar också. Den är en av det lyckliga fåtal filmer där det inte gör något att vi inte förstår ett enda dugg för vi älskar att hänga med på vägen.

Donnie Darko spelas av den då unge och oerfarne Jake Gyllenhaal som en plågad tonåring, smartare än de flesta och därför ständigt lite utanför. Han har ett ospecificerat mentalt problem som han ibland glömmer att ta sin medicin för. Om det är det problemet som gör honom till sömngångare är oklart, men en natt är det symptomet i alla fall väldigt tursamt för honom. Medan han är ute och promenerar faller en jetmotor ner på hans hus och krossar hans säng.

Motorn är ett mysterium. Inget plan saknar en motor - och att förlora en jetmotor är något man normalt märker - och inga plan ska ens ha flugit över familjen Darkos hus. Märkligare ändå är anledningen till att Donnie inte var hemma den natten. Han gick ut för att han drömde om en kanindemon vid namn Frank, som informerade honom om att världen ska gå under om 28 dagar, 6 timmar, 42 minuter och 12 sekunder.

Frank dyker upp i Donnies drömmar, berättar om framtiden och om tidsresor, och får honom att göra saker han inte borde men som visar sig ha djupare syften än man kan tro. Donnie går i hypnosterapi, bråkar med den tjockskalliga lärarinnan Kitty Farmer (Beth Grant) och livscoachen Jim Cunningham (Patrick Swayze i en prestation som får mig att sörja hans bortgång) som anser sig ha enkla svar på svåra frågor, och blir vän med den mobbade Gretchen Ross (Jena Malone) och den passionerade lärarinnan Karen Pomeroy (Drew Barrymore).

Donnie finner tid att diskutera smurfar med sina kompisar som inte riktigt hänger med hans hjärna och vad det lider får han förmågan att se vad människor kommer att göra i framtiden; besynnerliga former som liknar vattenormen i The Abyss sträcker sig ut från deras kroppar och visar vart de kommer att gå. På något sätt är Roberta "Grandma Death" Sparrow (Patience Cleveland) inblandad; hon är ett lokalt gammalt original som har för vana att gå ut till sin brevlåda och riskera livet i trafiken.

Donnie är en karaktär som fastnar i minnet och hans besynnerliga situation gör det samma. Han är en vanlig tonårspojke med problem, någon vi alla känner igen. Han är ständigt lite av en främling i verkligheten, lite utanför därför att han ännu inte förstått hur man bygger broar över människors olikheter. Hans familj och vänner tycker om honom, men de vet att han inte är riktigt som de. Riktigt hur mycket han skiljer sig vet de inte.

Donnie Darko är ännu mer annorlunda än Donnie själv. Det finns en komplex förklaring till den insnärjda och bisarra handlingen - den involverar tidsresor, Manipulated Dead och en Living Receiver - men det finns inte en människa som kan reda ut den enbart genom att se filmen och den som påstår att hen lyckades ljuger förmodligen om annat också. Vi får ett slags förklaring i slutet, eller snarare något som ser ut som om det kommer att bli en förklaring, det finns en aha-upplevelse men den når inte hela vägen fram. Det gör ingenting. Donnie Darko är briljant från början till slut och i en film som denna ska inte alla frågetecken rätas ut.

torsdag 12 januari 2012

Tinker Tailor Soldier Spy (2011) - 3/6


Den här filmen fick mig att känna mig korkad. Den fick mig också att inse att jag förmodligen inte är lämpad för att arbeta med spionage, men vem vet? Det kanske är lättare om man levt med de här människorna runt omkring sig, om man vet vad som döljer sig bakom kodnamnen, om det känns naturligt att ens chef heter Control och frågar om man fortfarande har en ungersk identitet.

För mig var det ogenomträngligt. Det finns något som heter operation Witchcraft, som går ut på att få topphemlig, ovärderlig information från det kalla krigets Moskva. Brittiska underrättelsetjänsten, kallad för the Circus, inleder förhandlingar med amerikanerna för att utbyta information med dem, information som britterna får från Witchcrafts hemliga källa. En brittisk agent som sköts i Ungern medan han försökte få med sig en avhoppare därifrån är inblandad, och det finns en flera år gammal dubbelagent på toppnivå inom the Circus. Det finns spår av en konspiration, kanske för att hålla dubbelagenten hemlig, kanske av någon annan anledning.

Den som försöker reda ut allt det här är George Smiley (Gary Oldman). Han var den närmaste medarbetaren till toppchefen Control (John Hurt) innan de båda tvingades pensionera sig efter händelserna i Ungern. Det var Control som skickade dit Jim Prideaux (Mark Strong) och han som fick ta ansvaret för det. Control dör kort efteråt och regeringstjänstemannen Oliver Lacon (Simon McBurney) kallar in Smiley för att leta upp den dubbelagent vars närvaro Control trodde sig ha upptäckt.

Control hade fem misstänkta: Percy Alleline (Toby Jones), kodnamn Tinker, Bill Haydon (Colin Firth), kodnamn Tailor, Roy Bland (Ciarán Hinds), kodnamn Soldier, Toby Esterhase (David Dencik), kodnamn Poor Man, och slutligen Smiley själv. Smiley rekryterar allierade, intervjuar andra agenter som kastades ut i samma veva som han själv, förhör misstänkta, stjäl dokument och kommer med påståenden och avslöjanden. I öst hotar den mytiske Karla, ryska underrättelsetjänstens chef, en man som blivit ett sagomonster inne på the Circus, sedd av få.

Tinker Tailor Soldier Spy presenterar spionage som ett arbete bland andra, farligare, viktigare, men ändå utfört av riktiga människor, inte Bondkaraktärer. De här människorna har firmafester och gör sitt jobb på inbodda kontor. Det är en grå värld full av allvarliga män i kostym och slips, män som blir upprörda över ordningsfrågor och misslyckas med att skilja privatlivet från jobbet. Det är en annorlunda syn på spionlivet och förmodligen betydligt mer realistisk än den vi är vana vid; författaren John Le Carré arbetade själv på MI6 innan hans The Spy Who Came in from the Cold blev en bestseller.

Men jag hängde bara inte med. Jag har nämnt en bråkdel av de karaktärer vi träffar. Filmen hoppar fram och tillbaka i tiden. Den ger oss ledtrådar, namn, händelser, och vi förstår att det är tänkt att vi ska dra slutsatser av dem, men jag kunde inte. Skicklig regi och genomgående goda skådespelarprestationer hjälpte inte när jag inte förstod vad det var som pågick.

När ett mysterium avslöjas, om inte tittaren själv kommit fram till lösningen, ska hen normalt få en av två reaktioner: antingen hisnande överraskning eller "ja, så klart, hur missade jag det?". Här skedde avslöjandet lågmält och så diskret att jag först inte förstod att det skett alls, och ingen av reaktionerna ville infinna sig för jag hade ingen koppling till det jag fick veta. När Tinker Tailor Soldier Spy var slut visste jag vem dubbelagenten var, men jag visste inte varför han gjorde det, och jag visste inte hur han avslöjades. Eller ens exakt när vi fick veta någotdera.

onsdag 11 januari 2012

American History X (1998) (SPOILERS) - 6/6


American History X följer Derek Vinyard (den alltid briljante Edward Norton) under ett dygn efter att han släppts ut ur fängelset. Muskulös, med rakat huvud och ett stort svart hakkors tatuerat på ena bröstmuskeln tog han blodig hämnd när tre svarta killar bröt sig in i hans bil. Den ene sköt han ihjäl, den andra sårade han och dödade sedan iskallt på ett mycket obehagligt sätt i en scen som jag helst vill slippa tänka på.

Nu kommer han ut till sin dyrkande lillebror Danny (Edward Furlong), sin flickvän Stacey (Fairuza Balk), sin gamle kompis Seth (Ethan Suplee), och sitt gamla white power-gäng, ledda av den äldre Cameron Alexander (Stacy Keach) som alltid låtit Derek och de andra ungdomarna sköta hans skitjobb. Hela Dereks sociala krets består av dessa människor, förutom hans mor Doris (Beverly D'Angelo) och hans syster Davina (Jennifer Lien) som hjälplöst sett på när båda männen i familjen sjunkit ner i hatets träsk.

Men Derek är annorlunda. Han är inte med längre. Han tänker gå ur, lägga hakkorsen bakom sig och leva sitt liv. Han tänker se till att få Danny med sig ut. Han är beredd att förlora flickvän och vänner. Kanske inte för att han fått ett ideologiskt uppvaknande - även om det verkar ha skett, åtminstone till viss del - utan för att han är trött på att hata. Det leder ingenstans.

American History X har en icke-linjär struktur som i väl markerade återblickar berättar Dereks historia innan fängelsestraffet. När berättelsen är klar förstår vi att den rashatsretorik han kom att spy ur sig ursprungligen kom från hans far, som vid middagsbordet gav uttryck för sina tankar om vita och svarta. När fadern dödades av en svart knarklangare medan han som brandman försökte släcka en brand i ett svart kvarter sprack det för Derek, som vi får se gråtande i TV. Hans hjältepappa försökte rädda några jävla niggrer som han borde ha skitit i och som tack var det en av de jävla niggrerna som sköt honom.

Derek var smart och hade talets gåva. Han samlade de andra skinnskallarna omkring sig, med Cameron Alexander i ryggen. De flesta av dem var ölpimplande busar, men Derek tvingade dem att samarbeta. De slogs, vandaliserade, de började ett krig för att ta tillbaka sina kvarter. Och vi förstår varför.

Häri ligger filmens genialitet och kanske även dess fara. Vi känner med den gråtande Derek när han sörjer sin far. Danny presenteras i en briljant scen där en annan vit kille trakasseras av tre svarta, och Danny går fram till dem och utmanar dem, utan ett ord. Det här är ingen liten fegis som pladdrar om den vita rasens överlägsenhet; han tror på det, han står för det och han visar det. När de svarta killarna gått drar han upp offret på fötter och säger åt honom att han inte kan vara en sån mes, han måste stå upp för sig själv. Även om vi avskyr Dannys åsikter måste vi respektera honom. Vi föraktar kanske de simpla snorungar de slåss tillsammans med, men Derek och Danny är på riktigt.

Aldrig fungerar det bättre än i basketmatchen. Den korkade Seth försätter sig i trubbel som vanligt, Derek måste rädda honom, och han väljer att utmana det svarta laget. En match, om planen. Den som vinner får fullständiga rättigheter till basketplanen. Det byggs upp fantastiskt och det tar befälet över oss. Jag erkänner: jag ville vara där, jag ville vara en av de vita, jag ville vara en del av detta. Jag kände med varenda lyckat skott, varenda tagen poäng, varenda hurrarop. Jag ville dela segern med dem, en seger av det slag som man så sällan får i vårt samhälle. Jag förstod varför man går med i en rörelse som deras. Varför man vill vara en del av något stort, något man kan tro på. American History X gör mer än att beskriva vitmaktrörelsen, den förklarar den, och inte med ord utan med känslor.

Så kommer inbrottet i bilen, Dereks brutala hämnd, och fängelsestraffet. Han visar sin hakkorstatuering och hoppas att få vänner, och det lyckas. Men till och med där inne, bland hårda vita rasister som håller samman med andra hårda vita rasister för att ha en chans att överleva, visar det sig att det bara är Derek som håller sig till idealen. Ariska Brödraskapet kan tänka sig att handla med de andra gängen, bruna och svarta, och Derek tycker att de bryter mot reglerna. Gänget tröttnar på hans predikningar och bestämmer sig för att ge honom en varning. I fängelset är en varning en brutal våldtäkt.

Hur mycket just våldtäkten lärde Derek är en öppen fråga. Förmodligen bara att man får de vänner man förtjänar, vilket kan vara en nog så viktig läxa. Men efter det kan han inte vara med i gänget längre. Han förvandlar sig till isolat, vilket är en dödsdom. Ändå händer ingenting. Ingen dyker upp och kör en hemmagjord kniv i ryggen på honom.

Svaret på det ligger hos Lamont (Guy Torry), den svarte man som Derek arbetat tillsammans med i fängelset men aldrig nedlåtit sig att säga ett ord till. Lamont har dock aldrig slutat försöka. Han pratar om allt han kommer på, orden flödar ur munnen på honom, och till slut kan Derek inte stå emot. Han börjar flina, sen skrattar han, och han ser Lamont som en människa. Det är underbara scener mellan två skickliga skådespelare. Det spelar ingen roll att Lamont aldrig kommer med några vettiga argument för rasharmoni; det är inte det det handlar om. Det handlar om att Derek ska förstå att Lamont är precis som han. När den insikten har kommit, kan Lamont tänka sig att hjälpa honom. Hålla honom vid liv.

Är Lamont orimligt god, ett orealistiskt helgon innanför fängelsets väggar? Kanske. I verkligheten hade han förmodligen varken haft modet eller auktoriteten som behövs för att rädda Derek. I filmen fungerar han fantastiskt.

Argumenten som Lamont aldrig ger serveras i stället av den judiske historieläraren Murray (Elliot Gould), som inte har Dereks vältalighet och inte heller samma lätta budskap att spy ur sig, så det blir veka anspråk som Derek genast avfärdar med hån och vrede. Det är helt rätt. Murray har ett mycket svårare jobb än Derek. Sanningen är alltid mer komplicerad än den enkla lögnen. Än hatet.

Det mer effektiva budskapet kommer från den svarte Dr Robert Sweeney (Avery Brooks), som ställer nyckelfrågan till Derek: "Has anything you've done made your life better?" Det har det inte, och när Derek väl kommer ut är han övertygad. Han ska inte göra så mer. Det kanske inte hjälper, det kanske inte leder någonstans, men han kan i alla fall rädda sig själv och Danny, och sluta utsätta sin familj för mer (Seth är inte vänlig mot Davina).

Så kommer slutet med Dannys död inne på toaletten, en referens tillbaka till konfrontationen i början av filmen. Det kan till att börja med kännas påklistrat men passar faktiskt perfekt in i filmens struktur och tema. Det är inget simplistiskt budskap om att hat lämnar ett ärr som aldrig försvinner; om Dannys mördare vore ett av hans offer så hade det bara visat att man aldrig blir fri från sitt förflutna.

I stället påminns vi om att det faktiskt var den svarte killen som var den aggressive från början, Danny bara försvarade hans offer. Om Danny hade varit skolans störste förespråkare av rasharmoni så hade han ändå dött, där inne på toaletten, för att han stod upp mot en mobbare. Han dör för att den svarte killen hatar vita, inte för att han själv hatade svarta. American History X säger oss på ett brutalt sätt att alla förlorar på rashat, vare sig vi deltar eller inte.

Och så lämnas vi med en fråga. Dereks älskade lillebror sköts av en svart man. Kommer han att leva vidare i ljuset eller kommer han att ta den lätta utvägen, som han gjorde förr?

American History X är en intelligent, tankfull film som väcker bubblande starka känslor. Den har skådespelare som inte bara pratar om sin ångest och sin vrede, de låter den lysa ur ögonen och synas i varje okontrollerbar rörelse. Den är hemsk att se och det ska den vara: den behandlar ett hemskt ämne. Det här är inte våld som man känslolöst tittar igenom utan brutaliteter som tar sig innanför huden. Där befinner sig hela filmen, i våra hjärtan och magar där vi inte har något försvar. Den tvingar oss att förstå människor vi helst av allt vill betrakta som dunkla onda "andra". På det viset är vi precis som Derek.

tisdag 10 januari 2012

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale (2006) - 1/6


"Uwe Boll makes terrible movies. Anyone who tells you otherwise is Uwe Boll." - Seanbaby

Uwe "the only genius in the whole fucking business" Boll har vad man skulle kunna kalla för ett dåligt rykte. Han är känd för att göra filmer som formellt är baserade på datorspel men som i själva verket nöjer sig med att stoppa in lite namn och blandade element i hans egen historia och krydda med våld och sex. Resultaten sågas konsekvent av kritikerna och sviks av publiken, och enligt sägnen har han fått fortsätta så här länge på grund av en lucka i den tyska skattelagen: en film som går back tillåter en hel massa skatteavdrag så att han och finansiärerna kan leva gott på att göra filmer som floppar. Det låter lite The Producers i mina öron.

På grund av detta dåliga rykte (eller möjligen trots det, med mig kan man inte veta säkert) har jag aldrig sett en Bollfilm. Detta sakernas tillstånd kunde naturligtvis inte få fortleva i oändlighet och när jag fick In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale som önskefilm visste jag vad klockan var slagen. Det här är alltså en film baserad på datorspelet Dungeon Siege som jag aldrig spelat och det jag vet om det kan sammanfattas med att man spelar en bonde som blir anfallen av ett monster. Jag är dock rätt säker på att Jason Statham inte var med i spelet.

Det är han i filmen. Han spelar bonden i fråga, en man vid namn Farmer (det är inte så dumt som det låter; han tog namnet därför att han var bonde på grund av någon filosofisk övertygelse om att man är det man gör - okej, det låter rätt dumt ändå). Farmer lever med sin fru Solana (Claire Forlani), sin son Zeph (Colin Ford) och sin förbitittande gamle vän Norrick (Ron Perlman) som föreslår att de ska gå med i armén för att dryga ut lantbruksinkomsten. Farmer är dock nöjd med sitt enkla liv och det är inte förrän den närliggande byn Stonebridge blir anfallen av beväpnade kruger (monster som hittills aldrig använt rustningar eller vapen), hans son dödas och hans fru förs bort som han bestämmer sig för att använda sig av sin orimliga stridsskicklighet.

Farmer snear på kung Konreid (Burt Reynolds; ja, Burt Reynolds som fantasykung, resultatet är precis vad man kan vänta sig) för att han inte skyddar sitt folk. I stället för att gå med i armén tar Farmer med sig Norrick och sin svåger Bastian (Will Sanderson) på frälsarstråt.

Bakom allt elände står den onde trollkarlen Gallian (Ray Liotta) som stjäl kraft från Muriella (Leelee Sobieski), som är dotter till den gode trollkarlen Merick (John Rhys-Davies). Gallian samarbetar med kungens onde brorson Fallow (Matthew Lillard) som i avsaknad av kungabarn är tronens arvtagare.

In the Name of the King känns som om någon kollat igenom kontemporär fantasy i bok-, film- och spelform och bestämt sig för att ta varenda tafflig kliché och placera dem i samma film, utan att ens försöka spinna dem lite grann. Farmer är den föräldralöse simple mannen med mystisk bakgrund som visar sig vara viktigare än han trodde - gissa vilka hans föräldrar var? Solana är hans kärleksföremål, nödvändig för att motivera honom och för att skurken ska ha någon att vara slemmig mot. Gallian är den nattsvarte skurken som inte har eller behöver någon annan motivation. Merick är den vise som hjälper till med råd och dåd men inte är med vid den sista konfrontationen. Zeph och Norrick är offren som ger hjälten anledning att hämnas. Och så vidare.

Framför allt syns arvet från Lord of the Rings tydligt. Flera scener är direkt stulna därifrån, om än anpassade efter en betydligt mindre budget, och karaktärerna kan mappas person för person. Farmer är Aragorn, hjälten med band till kungaätten som försöker kämpa emot sitt öde och behålla sitt enkla liv men till slut tar sitt ansvar. Merick är Gandalf, den vise magikern som ständigt vet mer än han berättar. Gallian är Saruman, den onde magikern som driver sitt spel genom tankekontroll (han fjärrstyr kruggeneraler via magisk Virtual Reality) och samlar ihop en armé av monster. Fallow är Grima, den fege förrädaren som försvagat kungen och arbetar för den onde magikern. Muriella är Eowyn, prinsessan som vill leva en krigares liv och till slut får det. Konreid är Theoden, den gamle konungen som tillbringat sitt liv med att kämpa för sitt rike och tänker avsluta det på samma sätt. Alvernas roll spelas av ett lesbiskt hippiekollektiv med magisk kontroll över klängväxter - hoppsan, jag nämnde visst inte dem ovan.

Det är många som kopierat Lord of the Rings och nästan ingen av dem har gjort det rätt, för de har inte fattat varför den historien fungerar. Den handlar inte om armé mot armé eller om Aragorn mot Saruman, den handlar om Frodo och Sam mot Sauron. Gissa vilka karaktärer som saknas i In the Name of the King? Frodo, Sam och Sauron.

In the Name of the King hade kanske kunnat bli underhållande som komedi, men ingenting i filmen spelas med något mindre än blodigt allvar. När skådespelarna i bättre fantasyfilmer lyckas uttala självmedvetet åldrade repliker är det en riktig bedrift; här misslyckas de och manuset ger dem föga hjälp. Den ende som tar sig ur det hela med hedern i behåll är Jason Statham, en skådespelare som jag tycker bättre och bättre om varje gång jag ser honom, huvudsakligen för att han är kapabel att spela precis vad som helst utan ironi. I en film som denna är han omistlig. Han verkar inte ha en aning om hur larvigt materialet är.

Detta är Uwe Bolls största budget någonsin och det syns. Det är inget fel på effekterna och jag tyckte riktigt bra om en magikerduell med leviterande, telekinetiskt styrda svärd. Hans grundläggande oskicklighet lyser dock igenom med en besynnerlig klippteknik som gör att vi får reaction shots från karaktärer som inte är närvarande. Vid ett tillfälle klättrade några ninjor upp i träd och softade där ett tag innan de dramatiskt hoppade ner, till synes utan anledning eftersom det var tomt runt dem. Det tog en stund innan de dök upp igen och vi fick veta vilken sida de var på.

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale har kallats för den av Uwe Bolls filmer som inte är obegripligt usel utan bara vanligt dålig. Där håller jag med; den är bara vanligt dålig. Jag har sett betydligt sämre filmer, kanske rentav en och annan sämre film i samma genre. Men den har inte gett mig någon lust att se de av Uwe Bolls filmer som i så fall är obegripligt usla.

måndag 9 januari 2012

What a Girl Wants (2003) - 2/6


Jag misstänker att vissa skådespelare inte har sina namn i Hollywoodfolkets filofaxer, utan bara de roller man har dem till. När man behöver en kvinna som bär korsett och pratar överklassbrittiska, då ringer man Helena Bonham Carter. När man behöver en åldrig hårding, då ringer man Terence Stamp. När man behöver en skurk med rivig röst och ögonen fulla av kyla, då ringer man David Warner. Och när man behöver Lord Henry Dashwood, då ringer man Colin Firth.

Han var enda anledningen till att jag började se What a Girl Wants och sannerligen enda anledningen till att jag såg färdigt den. Han är en briljant skådespelare (Conspiracy, The King's Speech, A Single Man, Dorian Gray, och han gör Bridget Jones-filmerna sisådär dubbelt så bra) och strålande karismatisk. Jag vill bara sitta kvar och lyssna på hans röst lite till.

Det krävs en sån som han för att jag ska sitta igenom en film som What a Girl Wants. Den är svår att bedöma objektivt, för jag befinner mig så långt ifrån målgruppen som jag gärna kan utan att byta art. What a Girl Wants är specifikt gjord för flickor i elva-tolv-årsåldern, gamla nog att drömma, unga nog att inte känna igen en kliché ens när den hoppar upp och ner och tutar i stora klichétutan. För dem är det säkert en bra film.

Deras filmiska företrädare är Daphne Reynolds (Amanda Bynes, av mig mest känd som Jennie Garths lillasyster i What I Like About You som alltid tycks gå på TV när det är för tidigt för att gå upp), en amerikansk tonåring som bor med sin något originella mor Libby (Kelly Preston). Fadern är en engelsman som Libby hade en kort, het och vild affär med och inte träffat sen dess. Daphne känner att hon saknar något i sitt liv, bestämmer sig för att det är en far, och åker till London för att söka upp honom.

Det visar sig att han spelas av Colin Firth och är Lord Henry Dashwood, en ädling som sagt upp sin plats i House of Lords för att kunna kandidera till House of Commons. Han är så rik att han bor på en herrgård med omgivande park mitt i centrala London, han är så god att han trots sina medfödda privilegier uppoffrar sig för den lilla människan, och i korthet är han den perfekta förlorade fadern för en flicka som Daphne.

Lord Dashwood är alltså god, han har en blivande fru (Anna Chancellor) och en blivande styvdotter (Christina Cole) som är onda, det finns en skum politisk rådgivare (Jonathan Pryce) i faggorna och en äldre kvinnlig förebild (Eileen Atkins) gör vad hon kan för Daphne på sitt svala brittiska sätt. Det finns förstås en kille (Oliver James) också. Daphne försöker passa in i sin fars liv men har en ostoppbar amerikansk personlighet och därmed vet du ungefär allt du behöver veta.

Klichéer överlever för att de fungerar och det här är en kompetent implementation av några väldigt populära klichéer. Firth är fantastisk, Bynes är söt, och det hela rullar på ungefär som det ska, men har man sett en av de här filmerna har man sett alla, och om man inte ens gillade den första är det nog dömt på förhand.

söndag 8 januari 2012

Den fördömde (2010) - 4/6


Professor Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) är Sveriges främste expert på gärningsmannaprofilering. En gång i tiden var han tydligen respekterad men nu har han väldigt dåligt rykte och i inledningsscenen får vi se varför. Han ska föreläsa för en sal full av poliser men ägnar sig mest åt att kommentera de kvinnliga åhörarnas utseende. Vad det var som förvandlade honom till denna slemmige slashas är från början oklart, men han visar sig ha en bakgrund som fick mig att tro att det fanns en TV-serie som jag missat; filmkaraktärer brukar inte ha varit med om så här mycket innan filmen börjar.

Bergmans mor dör och det blir hans uppgift att rensa ut hennes hus för att kunna sälja det. Där hittar han trettio år gamla, undangömda brev från en Petra Andersson som desperat försöker hitta honom men som aldrig lyckades. Samtidigt hittas på orten en tonårspojke mördad, knivhuggen trettio gånger och med hjärtat utskuret.

Bergman vill ta chansen att komma tillbaka och börja jobba igen, men ingen vill ha med honom att göra. Han betraktas som en uppblåst snobb, en manschauvinistisk relik och en obehaglig föredetting. Han går till sin gamle vän Torkel Höglund (Tomas Laustiola) som sköter fallet, men till och med då måste han dra upp en gammal tjänst för att få lov att vara med. Bergman börjar jobba men missbrukar genast förtroendet genom att använda sig av polisresurser för att söka upp den mystiska Petra Andersson.

Den fördömde är en rätt smart och välbyggd kriminalhistoria. Berättelser som denna bygger på att det finns ett ordentligt gäng med karaktärer så att man inte ska kunna peka ut mördaren bara för att han är den ende icke-polisen som får fler än två repliker, och Den fördömde serverar en hel hög potentiella misstänkta samt tillräckligt med villospår och falska ledtrådar för att hålla oss underhållna och undrande ända fram till det slutgiltiga avslöjandet. Samtidigt får vi se sekvenser från den mördades siste kväll i livet, sekvenser som ständigt ändras utefter polisernas rådande hypotes. Lösningen är flerbottnad och tillfredsställande.

Bergman är på sätt och vis ett klassiskt "outhärdligt geni", ungefär som dr House, men han är varken så genialisk eller så outhärdlig även om han verkligen är en obehaglig människa. Han är bra på det han gör men för en gångs skull är det inget alibi för att vara ett svin och Den fördömde försöker aldrig göra hans svinighet underhållande, den bara presenterar honom som han är och ger oss en förklaring, men ingen ursäkt.

Jag ser fram emot att se andra delen i serien.

lördag 7 januari 2012

The Bridge on the River Kwai (1957) - 6/6


The Bridge on the River Kwai handlar om brittiska krigsfångar som tvingas bygga en bro åt sina japanska tillfångatagare, men ämnet är kollisioner mellan civilisationer och kulturer. Det är amerikanen Shears (William Holden från Sunset Boulevard, i dag föga känd men på sin tid en gigantisk stjärna) som får stå för den förnuftiga synvinkeln gentemot britterna Nicholson (Alec Guinness) och Warden (Jack Hawkins) och japanen Saito (Sessue Hayakawa), produkter av traditioner som Shears finner obegripliga och motbjudande.

1943 är Shears krigsfånge hos japanerna. Han gräver gravar i ett fångläger i Burma när överste Nicholson och hans mannar kommer inmarscherande. Nicholson utstrålar brittisk överklass och hamnar genast i konflikt med lägerkommendanten och britthataren Saito som kräver att även officerarna ska hjälpa till med att bygga hans bro över floden Kwai. Nicholson påpekar att Genevekonventionen inte tillåter att officerare tvingas till kroppsarbete, och Saito använder den som tillhygge. Det blir deras första kamp. Nicholson ser den som symbolisk och principiell. Om man struntar i reglerna finns ingenting kvar.

"Without law, commander, there is no civilization", förklarar han för Shears.
"That's just my point", säger Shears. "Here, there is no civilization."
"Then we have the opportunity to introduce it."

Nicholson viker inte för någon och resultatet blir att han hamnar i "ugnen", ett stängt plåtskjul i solen, medan resten av officerarna försmäktar i en trång hydda och mannarna arbetar på bron. Saito hotar, lockar, utpressar, mutar, men ingenting hjälper. Nicholson vägrar göra avkall på sina principer. Hans mannar är fortfarande soldater, inte slavar, och de måste se att deras officerare fortfarande leder dem och inte avviker från reglerna. Saito vägrar förstå. Britterna är besegrade, men känner tydligen ingen skam. Officerarna har svikit, men vägrar knäckas. Själv riskerar han att tvingas begå självmord om han inte lyckas färdigställa bron till den tolfte maj, och till slut blir det han som får ge sig. Nicholson kommer ut ur ugnen som segrare.

Det han då får se förskräcker honom. Hans soldater har ingen disciplin, ingen stolthet. Han och de andra officerarna för befäl över en oordnad pöbel. De måste svetsas samman igen, få tillbaka sin soldatheder. Han har officerare med erfarenhet av brobygge och låter dem sätta ihop ett förslag för hur bron ska byggas. Platsen ska flyttas, arbetslagen omorganiseras, britter tävla med japaner. Det fungerar; han motiverar sina män och nu är de soldater igen.

Samtidigt som Nicholson hjälper japanerna med deras stora projekt vägrar han organisera en flyktkommitté. Visst är det varje tillfångatagen soldats plikt att försöka fly, men eftersom Nicholson beordrades att kapitulera är han inte säker på att de har laglig rätt till det. Shears skakar på huvudet åt Nicholsons regeltrohet. Dessutom, säger Nicholson, befinner de sig mitt ute i den burmesiska djungeln. Även om de kunde fly skulle de kanske ha en chans på hundra att överleva. Visst, säger Shears, men i lägret under Saito är chanserna mindre än så. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Nicholsons stolthet över det hans mannar gör växer tills han kanske inte längre minns vad det egentligen är han gör. Försöker han tjäna sina soldater på bästa sätt eller försöker han bygga en bro åt sina fiender? Glömmer han varför han ursprungligen började arbeta tillsammans med Saito? Historien närmar sig svaret på den frågan när britter på Sri Lanka sätter ihop en specialgrupp, ledd av Warden, som ska hoppa fallskärm över Burma, gå genom djungeln till fånglägret och spränga bron, helst när ett tåg fullt av japanska högdjur är på väg över.

Vi följer arbetet med bron samtidigt som vi ser kommandosoldaterna närma sig. De förlorar en man, en annan såras, en tredje är en färsking som kanske inte kommer att klara av att döda när han måste. Vi vet inte hur det kommer att gå med deras uppdrag, vi vet inte hur Nicholson kommer att känna inför att hans stora stolthet sprängs i luften, och vi vet inte hur den stolte Saito kommer att hantera förödmjukelsen att han behövde britternas hjälp för att slutföra sitt uppdrag.

The Bridge on the River Kwai har viss verklighetsbakgrund. Brittiska krigsfångar byggde verkligen en bro över floden Kwai, men det fanns ingen överste Nicholson som samarbetade med fienden och ingen kommandostyrka som försökte spränga bron. Trots Shears varningar om de hemska förhållandena i lägret och tortyren av de brittiska officerarna var verkligheten många gånger värre och en del av det vi ser hade förefallit paradisiskt för faktiska krigsfångar. Det här är inte en historia ur verkligheten, det är en historia om karaktärer som skapats i sina kulturers grytor och nu slår emot varandra med oemotståndlig kraft.

Det här är en oklanderligt välskapt film. Den håller vårt intresse lika väl i djungeln, i lägret, vid bron och i den jämförelsevis himmelska miljön på Sri Lanka. Regissören David Lean skapar en historia som känns betydligt kortare än sina 160 minuter. Trots detta är The Bridge on the River Kwai först och främst Alec Guinness film. Han var en mästare av klassiska skådespelarmetoder och gör Nicholson till en oförglömlig karaktär. Trots bomber och tåg och knivar och kpistar är det Nicholsons personlighet som ger oss den största spänningen. Hur mycket är på riktigt, hur mycket döljer han, och hur kommer han att reagera när han står inför det slutgiltiga valet? Vi inser från början att Saito är galen - Nicholson anser i alla fall det - men det visar sig snart att Nicholson kanske inte är riktigt klok, han heller. Shears skulle i alla fall skriva under på det.

fredag 6 januari 2012

Blue Valentine (2010) - 3/6


Jag ville så gärna gripas av den här filmen och jag försöker förgäves räkna ut varför det inte hände. Blue Valentine är en historia om äkta människor som genomlever en erfarenhet som nästan alla människor delar. Dess huvudpersoner lider plågor som man känner igen om man någonsin levt i ett förhållande som varat en enda minut förbi förälskelsestadiet. Den gör det på ett djupt sant sätt, med skådespelare som lever inuti sina roller och aldrig förfaller till att bli karikatyrer samtidigt som de är obönhörligen igenkännliga. Ändå nådde den inte fram till mig.

Jag stördes av att jag inte förstod mig på de två människorna som utgör Blue Valentines centrum, hjärta och existensberättigande: Cindy (Michelle Williams) och Dean (Ryan Gosling). Det borde inte vara ett problem. Jag är övertygad om att det inte är tänkt att vi ska förstå oss på dem. Vi ska känna samma alienation som man känner när en älskad, kanske en sambo, plötsligt beter sig på ett sätt som är så främmande att man inte finner ord. Det har hänt oss alla.

Jag lyckades inte alltid hänga med i den icke-linjära kronologin som samtidigt berättar historien om hur Cindy och Dean möttes, hur de blev förälskade, hur hon blev gravid, hur de gifte sig, och en mörkare historia som utspelar sig sex år senare när elden har lämnat deras äktenskap och ersatts av taggar och kyla. Ibland var jag förvirrad och trodde att jag befann mig i nutiden när det var det förflutna. Det ryckte mig förstås ur illusionen, men det är nog snarare ett fel hos mig än hos filmen. Ingen annan verkar ha drabbats.

Jag kunde inte tycka om varken Cindy eller Dean, i alla fall inte hela filmen igenom. Mina sympatier växlade; först låg de hos Dean som försöker upprätthålla kärleken och tycker att äktenskapet i sig är meningen med livet medan Cindy är kall och fientlig. Sedan hamnade de hos Cindy när Dean blev allt argare och närmade sig våldet som utväg. Jag tyckte mer synd om Dean, men jag kunde inte stå bakom hans beteende mot slutet. Och kanske inte heller hans fåfänga hopp, vars skadlighet han vägrade inse. Men att jag inte tycker om två karaktärer är inte i sig en anledning att inte tycka om filmen.

Jag förstår varför Gosling och Williams tog de här rollerna. Det är en utmaning att visa upp de inre förändringar som skett hos Cindy och Dean medan de förvandlades från unga studenter till vuxna som försöker få sina liv att fungera samtidigt som de pressar ut lite lycka. Det är en sak att vara en annan människa under åldersmakeup och med sextio års extra erfarenhet att porträttera, men Cindy och Dean har bara blivit lite äldre, lite erfarnare. Cindy har blivit lite mer cynisk, Dean har vägrat.

Skickligheten i Blue Valentine är påtaglig, uppenbar och omisskännlig. Ambitionen är enorm och inte ouppnådd. Men till slut fann jag att jag, liksom Cindy, inte hade några känslor kvar för historien. Tragiken var synlig, men jag kände den inte. Bekantskapen som borde ha fört det närmare föll i stället bort. Och Blue Valentine förlorade mig.

torsdag 5 januari 2012

The Girl with the Dragon Tattoo (2011) - 6/6


Jag trodde att det skulle bli omöjligt att bedöma The Girl with the Dragon Tattoo utan att jämföra den med Män som hatar kvinnor, som var en väldigt bra thriller med othrillerliknande egenskaper. Jag visste att en del skulle ha ändrats, förmodligen inte till det bättre, och trodde att Män som hatar kvinnor ständigt skulle finnas i bakhuvudet. Så blev det inte, vilket i sig är ett gott betyg till The Girl with the Dragon Tattoo. Den är så medryckande och engagerande nog att jämförelsen aldrig dyker upp, och den skulle hur som helst inte lida mycket av att bli jämförd.

För de två i landet som varken läst boken, sett filmen eller genom kulturell osmos plockat upp handlingen: Mikael Blomkvist (Daniel Craig) är en grävande journalist som just blivit dömd i ett förtalsfall mot affärstitanen Wennerström (Ulf Friberg) efter ett reportage som visade sig innehålla falska uppgifter. Han försöker dra sig undan från tidningen Millennium och dess chefsredaktör Erika Berger (Robin Wright), som han har ett förhållande med.

På julafton blir Blomkvist uppringd av advokaten Dirch Frode (Steven Berkoff) som arbetar för industrijätten Vangerkoncernen. Dess åldrande patriark Henrik Vanger (Christopher Plummer) vill träffa Blomkvist och erbjuda honom ett uppdrag. Fyrtio år tidigare mördades den gamles brorsdotter Harriet (Moa Garpendal), en dag när familjens ö isolerades av en bilolycka på den enda bron. Sen dess har mördaren sänt Henrik Vanger en pressad blomma varje år på hans födelsedag, precis som Harriet brukade göra.

Henrik Vanger har tillbringat sitt liv med att försöka lösa mysteriet och nu när han är en gammal man gör han ett sista försök via Mikael Blomkvist, känd som duktig grävare. Han tror att det är någon i hans familj, full som den är av nazister och annat osmakligt folk, som är skyldig. Förmodligen någon som fortfarande bor på ön.

Samtidigt får vi se Lisbeth Salander (Rooney Mara), den unga kvinna som Vanger anlitade för att göra en bakgrundskoll på Mikael Blomkvist. Hon är en briljant men djupt skadad människa, någon som livet behandlat illa och envisas med att fortsätta att behandla illa. Hon är en omyndigförklarad 23-åring vars förvaltare Palmgren (Bengt C.W. Carlsson) får en stroke och ersätts av Nils Bjurman (Yorick van Wageningen). Bjurman är ett ordentligt kräk och orsakar de svårsedda scenerna i The Girl with the Dragon Tattoo. Blomkvists och Salanders vägar korsas och de två skickliga framrotarna av fakta börjar samarbeta.

När boken och sedermera filmen gjorde sitt segertåg över Sverige antog jag att det rörde sig om någon lättsmält deckarhistoria, för det brukar ju vara populärt i vårt land. Det var inte förrän jag såg Män som hatar kvinnor som jag insåg att den här berättelsen har en komplicerad intrig med många viktiga karaktärer, en smart och engagerande handling, flera oväntade element och en vägran att på standardsätt lösa alla problem med våld. I stället arbetade Salander och Blomkvist med hjärnorna och gjorde riktigt utredningsarbete. Allt det har behållits i The Girl with the Dragon Tattoo.

David Fincher är fantastiskt skicklig på att göra det tråkiga spännande (se The Social Network) och den skickligheten kommer till god användning här, där dramat hänger på att leta i dammiga arkiv och skärskåda gamla foton. Musiken och klipptekniken får oss att vrida oss av spänning när Lisbeth Salander själv behöver kaffe för att hålla sig vaken.

Christopher Plummer är en veteran som kan bränna av en roll som den karismatiske gamle Henrik Vanger utan att blinka och han gör som väntat ingen besviken. Rollen som Mikael Blomkvist är mer av en utmaning för Daniel Craig och han ser inte heller ut som en lönnfet medelålders svensk journalist men han gör sin insats bra.

Hur som helst är alla andra ändå bara där för att utgöra bakgrund till Rooney Maras Lisbeth Salander, som är en riktig skapelse. Hon är emotionellt störd, sårbar och bräcklig samtidigt som hon är stark och brutal när det behövs, en människa vars erfarenheter av världen kan sammanfattas med det enda ordet smärta och som reagerat med att sluta sig. Till en viss gräns, vilket vi får många exempel på. Hon är inte en kliché eller en arketyp, hon är en unik karaktär och källan till den här berättelsens magnetism. Rooney Mara berättar om hennes bakgrund utan att säga ett enda ord.

Berättelsen är fortfarande förlagd till Sverige. Det är svenska löpsedlar, Sjöströms Livs och "just nu kan du inte nå det önskade numret", och personerna hälsar på varandra med "hej hej". De talar engelska med väl inövade svenska accenter, vilket jag som svensk fann distraherande, särskilt när de inte lyckades uttala de svenska namnen rätt. Det är vad tyskar och fransmän och ryssar fått leva med i årtionden men vi svenskar är inte vana och om det är något jag verkligen har att klaga på i The Girl with the Dragon Tattoo så är det just det. Jag hade hellre hört Craigs och Maras och Plummers riktiga språk, och så hade kanske Stellan Skarsgård inte tvingats gå tillbaka till en värre svensk brytning än den han brukar ha.

Det är ett litet problem, och ett som hur som helst bara drabbar svenskar. Det ändrar inte att The Girl with the Dragon Tattoo är en ytterst välgjord och effektiv thriller, baserad på en stark berättelse som i grunden är en klassisk låsta-rummet-historia men gör sig av med snart sagt varenda kliché från den genren och överraskar ända in i slutet.

Men jag kan förstås inte släppa den här filmen utan att trots allt göra en jämförelse med Män som hatar kvinnor. Här finns även SPOILERS, så nu är det läge att sluta läsa om man inte redan vet vad som händer. Jag vill också påpeka att jag inte läst boken, så jag kan inte uttala mig om huruvida endera versionen är trognare den litterära förlagan.

I allmänhet är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Historien är fortfarande lika genomtänkt och väl hopsatt, och man har hållit sig till den så troget som man kunde vänta sig. Kanske trognare. Visst finns det skillnader, men ingen väntade sig att de två versionerna skulle vara exakt lika.

Mycket av det jag väntade mig skulle vara annorlunda i den amerikanska versionen var inte det. All brutaliteten, allt det sexuella våldet, fanns kvar. Våldtäktsscenen hemma hos Bjurman är precis lika outhärdlig i The Girl with the Dragon Tattoo som i Män som hatar kvinnor och Rooney Maras ångestfyllda förtvivlan är lika fruktansvärd och uttrycksfull som Noomi Rapaces. Om Rapace fick fram något mer av Salanders sårbarhet och bräcklighet så faller ändå ingen skugga på Mara; hon gör en fantastisk insats i rollen och jag tror det snarare beror på manus än på henne.

Manuset visar oss nämligen en annan Salander än Män som hatar kvinnor gjorde. Skillnaderna är till att börja med subtila men blir allt tydligare. I Män som hatar kvinnor finns en fantastisk scen där Salander kommer in till Blomkvist, sätter sig på honom, tokrider sig till orgasm, går av och lämnar rummet. Det var en illustration av hennes karaktär: törstande efter närhet men så fundamentalt skadad att hon inte erkänner det eller vet hur hon ska uttrycka det, hämningslös och skamlös, en helt egen varelse. I The Girl with the Dragon Tattoo lägger Blomkvist henne på rygg, de har vaniljigt sex och efteråt ligger de tillsammans i sängen, och verkar skaffa sig åtminstone ett halvt förhållande.

Det är dock inte lika illa som när Salander just räddat Blomkvist från Martin Vanger, som ger sig av med bil. I Män som hatar kvinnor ser hon till så att Blomkvist lever, sen ger hon sig av efter honom, ser honom brinna, och försvarar det efteråt utan en antydan till att hon skulle behöva någon annans tillstånd än sitt eget. I The Girl with the Dragon Tattoo ber hon om lov innan hon sticker, och jag pratar inte om ett "Are you all right?" eller ens "I'm going after him" och vänta på en nickning, utan "May I kill him?". Varför skulle hon vara intresserad om hans åsikt i frågan? Varför skulle hon be om tillstånd? Och varför, nu när vi är inne på ämnet, skulle Blomkvist ge det till henne? Det låter inte likt honom att låta Lisbeth Salander riskera livet för att döda.

Det är en trist förändring hos en av de intressantaste karaktärerna svensk film någonsin skapat. Så: som film är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Som porträtt av karaktärerna - som jag uppfattar dem - är den märkbart sämre.