Det är inte många animerade filmer som är kapabla att sno Oscarn från Pixar, men Happy Feet gjorde just det. Visst, Pixars bidrag det året var Cars, deras minst kritiskt framgångsrika film (och en av få Pixar-filmer jag inte sett) och Happy Feet hade väl inte kunnat slå Up eller WALL-E, men det är ändå en sällsynt bedrift, och inte en oförtjänt.
Happy Feet är mer av en renodlad barnfilm och har mindre vuxenbonus, även om det blir ordentligt otäckt också ibland. Den höll likväl kvar min uppmärksamhet, fick mig att bry mig om de här fåniga små figurerna, och avslutade så härligt att jag blir glad bara jag tänker på det.
Historien utspelar sig i Antarktis. Kejsarpingvinerna samlas för att dela upp sig i par och skaffa ägg. De hittar en partner genom att sjunga. Honan sjunger sin hjärtsång, hanen sjunger sin hjärtsång, och så upptäcker de att de passar ihop och snart är ägget på väg. Det är en stark tradition av religiös karaktär - utan hjärtsång är man inte pingvin alls, säger de gamla.
Norma Jean (Nicole Kidman) sjunger Princes Kiss och avfärdar friare efter friare innan hon äntligen får höra Memphis (Hugh Jackman) sjunga Heartbreak Hotel. De näbbpussas i en hjärtformad glänta av pingviner, och har funnit kärleken. De får ett ägg, som Memphis tar hand om medan Norma Jean tultar iväg till vattnet för att fiska. Tyvärr tappar han ägget som rullar iväg i snön, men han rusar ifatt, lyfter upp det och värmer det intill sin kropp. Det gör att deras son Mumble (Elijah Wood) kläcks lite annorlunda.
Han kan inte sjunga, till att börja med, vilket är ett fruktansvärt handikapp i kejsarpingvinernas konservativa, sångbaserade samhälle. I stället föredrar han att röra fötterna och dansa. Steppa, för att vara exakt. Han är snabbfotad och taktkänslig, men det faller inte i god jord hos de äldre. Han bryter mot traditionerna, det går inte att lära honom sjunga, och han vägrar stå stilla. Han kommer kanske aldrig att få sin älskade Gloria (Brittany Murphy), som sjunger så vackert att hjärtat går i bitar.
Under sina ensamma vandringar stöter han på en rovfågel (Anthony LaPaglia) som har en märklig sak runt benet. Vi känner igen det som en ringmärkning, men fågeln själv hävdar att han fick den här han fördes bort av rymdvarelser. Senare träffar Mumble på fem kvickkäftade, spansktalande Adeliepingviner, ledda av Ramon (Robin Williams), och deras kultur finner han mer välkomnande. De tycker i alla fall om dans även om stepp är nytt för dem. Men de älskar det. De har även en guru, klipphopparpingvinen Lovelace (Robin Williams), som själv stött på rymdvarelserna. Mumble börjar tro att de mystiska varelserna kan vara lösningen både på hans problem och på fiskbristen som drabbat kejsarpingvinerna, enligt de äldre på grund av att de brutit med traditionen.
Det är förstås omöjligt att göra en film om intelligenta, talande djur och inte hamna i någon form av moralisk fälla. March of the Penguins bjöd oss att se pingvinerna som huvudpersonerna som vi skulle känna sympati med, medan de pingvinätande sälarna var onda och fiskarna som pingvinerna åt inte skulle ses med några känslor alls. Det är samma sak här: Mumble och hans vänner kan äta hur mycket fisk de vill, men när späckhuggare och sjöleoparder ger sig på pingvinerna är de fasansfulla monster. En annan film hade kanske handlat om sälar, och då hade pingvinerna varit de ansiktslösa vandrande maträtterna.
Ändå är det här en vacker liten historia som aldrig faller ner i klichéer och sockersöt svulstighet. Den berättas med en glimt i ögat som ungarna missar och de vuxna njuter av, och den visar oss en intressant bild av oss själva, sedda ur pingvinernas synvinkel. Mumble har sina egna teorier om vad det är som händer i slutscenerna, men vi vet precis vad det är, och kanske tar vi med oss det därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar