Har vi inte sett alla Bondparodier vi rimligen kan tänkas vilja ha? Det kommer ändå med största sannolikhet aldrig dyka upp en bättre än Austin Powers-serien, som lyckades med det omöjliga och pressade tre roliga filmer ur ett koncept som borde ha varit dött och till och med utan att tredje filmen blev sämre än den första. Det finns inte mycket kvar att göra med gadgets och bilar och dödsfällor och superskurkar med megalomana planer och tokheta beväpnade kvinnor; till och med den faktiska Bondserien har lagt av med mycket av det där och gjort om sig själv.
I detta klimat kommer alltså uppföljaren till Johnny English, en film som levererade några små skratt men för det mesta föll platt. Den fortsätter på samma besynnerliga tema med en huvudperson som inte ens är en kompetent Bondparodi; Austin Powers var i alla fall trots sina idiosynkrasier bra på sitt jobb medan vi bara kan undra hur det kom sig att Johnny English blev agent till att börja med. Han är nämligen en fullständig idiot och klant, och humorn ska bygga på inkongruensen mellan hans inkompetens och hans tjänst. Det är inte vidare kul.
Liksom i den första filmen spelas Johnny English av Rowan Atkinson, som ensam räddar Johnny English Reborn från att fullständigt misslyckas. Atkinson är en genuint begåvad komiker som kan leverera under de svåraste omständigheter, och här är omständigheterna ganska svåra. Fjättrad av ett svagt manus kämpar han för att vara rolig, och då och då lyckas han.
Johnny English har lämnat spionbranschen efter ett horribelt misslyckande i Moçambique, en katastrof så ökänd att händelsen bara kallas för "Moçambique". I stället befinner han sig i Tibet och lär sig en esoterisk, parodisk stridskonst under gurun Ting Wang (Togo Igawa). Han kallas tillbaka till MI-7, numera sponsrade av Toshiba, och får ett nytt uppdrag av Pegasus (Gillian Anderson). Den kinesiske premiärministern hotas av en grupp lönnmördare och det är Englishs jobb att stoppa dem. Till hjälp har han den betydligt smartare yngre agenten Tucker (Daniel Kaluuya).
Englishs och Tuckers efterforskningar för dem runt om i världen och de hittar den hemliga organisationen Vortex, som har tre nycklar som leder till ett hemligt vapen. Det låter som ett datorspelsupplägg och det är ungefär vad det är; English och hans fiender jagar de tre nycklarna som om de vore svaret på alla mänsklighetens frågor. I kulisserna finns ständigt en mystisk äldre asiatisk kvinna (Pik-Sen Lim), en av Vortex mördare; hon dödar med gevär och motorsågar inbyggda i de dammsugare hon använder i sin förklädnad som städerska.
Johnny English Reborn rör vid de flesta baser som man bör i en agentparodi, men de har redan rörts vid en massa gånger. Vi lever inte längre i en tid när Connery/Moore-versionerna av Bond tas på någon form av allvar alls, och det Johnny English Reborn vill skämta om har vi redan själva tänkt hundratals gånger. Atkinsons talang räcker inte för att höja filmen över dessa handikapp, och resultatet blir något som ibland är roligt men för det mesta bara sprattlar som en döende fisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar