På den lilla småstadens stadshotell är det dansafton. Dit kommer två frånskilda kvinnor (den enas dotter passar den andras barn men smyger i hemlighet dit sin pojkvän), en handelsresande och mannen han träffar över bordet de delar, den tyske kökschefen och den kvinnliga kocken som undrar om han är bög, en otrogen man och hans bedragna hustru, mustaschprydda män på raggarstråt, portieren som ser allt och hör allt och inte säger något, och naturligtvis sångerskan och hennes band.
I bandet ingår titelns saxofonhallick som till sångerskans förtret envisas med att om och om igen spela La Petite Fleur eftersom det är den enda låt som han anser att en av de två frånskilda kvinnorna är kapabel att dansa till och han vill att hon ska få ihop det med den handelsresande - för att öka nativiteten i kommunen, sägs det.
Saxofonhallicken tar alla dessa karaktärer och gör - såvitt jag kan utröna - ingenting med dem. Här finns föga drama, föga utveckling, väldigt lite av det man normalt sett väntar sig av en berättelse. Det är knappt en berättelse, det är bara ett litet stycke vardagsliv. Det är inget fel i att försöka reflektera det allmänna och vardagliga snarare än rymdhjältar och superpoliser, men det finns en anledning till att dokusåpor inte görs genom att ställa upp kameror i närheten av vanligt folk. Det rör sig om manipulerad verklighet; annars vore det outhärdligt tråkigt. I verkligheten hade The Truman Show inte slagit.
Saxofonhallicken må inte vara outhärdlig, men den är tråkig. Jag känner inte med någon av karaktärerna, jag bryr mig inte om vad som händer med dem och filmen ger mig inte någon anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar