Den första Sherlock Holmes var en intressant titt på karaktären och gick betydligt närmare de litterära rötterna än den Holmes vi är vana att se. Här var han en fysiskt aktiv och kraftfull man som inte tvekade inför slagsmål och dessutom en halvautistisk excentriker som höll hjärnan i schack med kokain när han inte hade något fall att sysselsätta sig med. I böckerna och i Robert Downey Jr:s tappning var Holmes briljant inom väldigt smala områden, totalt okunnig på andra, och i konstant behov av doktor Watson (Jude Law) för att kunna fortsätta fungera i världen. Det blev en väldigt underhållande film, smartare än de flesta actionfilmer och mycket noggrant ihopsatt, även om den till syvende och sidst levde helt och hållet på Downeys prestation.
Uppföljaren spinner vidare på samma teman men lyckas inte dra dem längre. Det mesta vi ser såg vi redan i den första delen och det som är nytt är extra inskjutna actionscener och stora kanoner som inte riktigt passar in. Det är som om folket bakom Sherlock Holmes inte visste hur de skulle följa upp den första filmen och därför satsade på att göra allting större, med en riktig Bondskurkplan och vilda eldstrider med automatvapen och sprängämnen.
Men Sherlock Holmes: A Game of Shadows är verkligen ingen dålig film. Tvärtom är den väldigt god underhållning för stunden och några av de tidigare nämnda actionscenerna är både medryckande och imponerande; en scen där hjältarna flyr genom en tät skog, förföljda av soldater, är särskilt välgjord och spännande. För en gångs skull används tidsnedsaktning i Matrix-stil på ett effektivt och underhållande sätt.
Jag är också orimligt förtjust i den sista konfrontationen mellan Holmes och ärkeskurken professor James Moriarty (Jared Harris), en strid som först utspelar sig på ett symboliskt schackbräde - medan deras respektive underhuggare utmanar varandra - och sedan i deras hjärnor och kroppar på ett sätt som planterades redan i den första filmens inledningsscen. Detta är min Holmes.
Men nu går jag handlingen i förväg. Dr Watson ska gifta sig med sin Mary Morstan (Kelly Reilly), vilket Holmes är bestämd motståndare till. Han lever ensam och driver hyresvärden mrs Hudson (Geraldine James) till vansinne. Samtidigt dyker Irene Adler (Rachel McAdams) upp och har mystiska mellanhavanden med professor Moriarty, medan bomber exploderar runt om i Europa och skylls på anarkistgrupper. En ledtråd leder Holmes till den knivglada spådamen madame Simza (Noomi Rapace), som angrips av en lönnmördare och försvinner så fort hon kan. Sherlocks bror Mycroft (Stephen Fry) dyker upp som en flottig fikus och hjälper sin bror, bland annat genom extremt högt uppsatta kontakter i brittiska regeringen.
Men spelar intrigen så vansinnigt stor roll egentligen? Sherlock Holmes: A Game of Shadows är genomgående underhållande och ger oss ett par scener som höjer sig över det vanliga, men är en besvikelse på det viset att den hade alla möjligheter att överstiga sin föregångare och inte tog dem. Jag skulle gärna se en tredje del i serien men betvivlar att det kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar