The Help (2011) - 4/6

Ju mer jag tänker på den här filmen, desto mindre tycker jag om den. Det är en välgjord berättelse om ett stort ämne men jag kan inte skaka av mig känslan av att den själv är ett exempel på det den handlar om. The Help påstår sig vara historien om svarta hushållerskors upplevelser i sextiotalets USA, men är egentligen historien om en vit kvinna som skriver om dem. De jure-rasismen må vara över men de facto-rasismen finns kvar och vi får fortfarande bara filmer om svarta om synvinkelkaraktären är vit.

Därmed inte sagt att The Help är en dålig film. Det är den verkligen inte. Den är genomgående kompetent gjord, skådespelarna skapar en förgången värld med ärlighet och känslighet, och manuset är skickligt strukturerat för att involvera oss känslomässigt i handlingen. Men filmen låter också alltid bli att verkligen närma sig sitt ämne; visst får vi en aning om hur det är att leva som förtryckt andra klassens medborgare bland bortskämda människor som ser sin överordning som självklar och gudagiven, men smärtan det måste orsaka når oss aldrig.

Handlingen utspelar sig i Jackson, Mississippi, i början av sextiotalet. Här är alla vita välbärgade och arbetsgivare åt svarta kvinnor som städar, lagar mat och uppfostrar vita barn. Aibileen Clark (Viola Davis) och Minny Jackson (Octavia Spencer), den bästa kocken i Mississippi, är två av dessa hushållerskor. Aibileen arbetar för Elizabeth Leefolt (Ahna O'Reilly) och Minny för Hilly Holbrook (Bryce Dallas Howard) som försöker driva igenom ett lagförslag som ska kräva skilda toaletter för vita och svarta. "They have different diseases than we do", förklarar hon.

Eugenie "Skeeter" Phelan (Emma Stone) är den hyggliga vita kvinnan, en av dessa karaktärer som lyckas vara mycket mer upplyst och modern än sin omgivning. Hon har studerat i Oxford (i Mississippi, inte i England) och kommer nu tillbaka till Jackson med skrivardrömmar. Hon finner till sin förskräckelse att familjens egen gamla tjänarinna Constantine (Cicely Tyson), som uppfostrade Skeeter, är försvunnen. Enligt Skeeters mor Charlotte (Allison Janney) slutade Constantine spontant och reste till Chicago för att umgås med sin familj, men Skeeter tror inte på det. Constantine var hennes vän under hela barndomen; den gamla kvinnan hade hört av sig innan hon försvann.

Skeeter finner att hon inte passar in bland sina gamla vänner. För dem är det självklart att man ska gifta sig och skaffa barn; ett eventuellt jobb är bara till för att snärja en karl. Skeeter vill skriva, hon vill vara journalist och författare, och män befinner sig så långt ner på hennes prioriteringslista att modern undrar om hon är lesbisk. Det finns ett botemedel nu, förklarar modern. En sorts te som hon läst om.

Skeeters första tidningsjobb blir att skriva en städningsspalt och hon ber Aibileen om hjälp. Medan Skeeter umgås med den hårt arbetande kvinnan får hon en idé: att skriva en bok om de svarta tjänarnas historier, ur deras synvinkel. Det har aldrig gjorts förut. Hon lyckas övertyga Aibileen, den smarta och viljestarka Minny dras med, och de tre kvinnorna befinner sig i en social virvelvind som de inte kunde förutse.

I utkanterna finns också en socialt utstött vit kvinna, Celia Foote (Jessica Chastain), och vi får se flera subplots om Skeeters kärlekshistoria, hemsk behandling av hushållerskan Yule May Davis (Aunjanue Ellis) och Skeeters mors utveckling under sin dotters inflytande. Just den senare kommer väldigt plötsligt och inte riktigt trovärdigt, som en feelgoodpåklistring för att det ska ordna sig för dem vi tycker om.

Viola Davis, som i Doubt gav oss filmhistoriens kanske bästa åttaminutersroll, är precis lika bra här men får ändå se sig utspelad av Octavia Spencer, en skådespelerska som lika gärna hade kunnat vara hitforslad med tidsmaskin från Jim Crows era. Hon bär konstant en svårbeskrivlig min som ger oss mer information än en tiominutersmonolog, och kan berätta mer med ett ögonbryn och en kvävd fnysning än de flesta skådespelare kan med ett helt manus. Emma Stone gör den första vuxna roll jag sett henne i och kan kryssa av en seger, och Bryce Dallas Howard är precis den vidrige översittare som filmen behöver.

The Help är en kraftfull och välgjord film, men den saknar mod. Den vet vad den vill göra, men den vill inte det tillräckligt för att spränga gränserna och bli ett mästerverk. I stället får vi en märkligt tillrättalagd historia, lagom tillfixad för att inte skrämma den vita publiken, och blir ett tydligt tecken på att Jim Crow inte är död.