Frank Pierce (Nicolas Cage) är en överarbetad, sönderstressad, utbränd, deprimerad ambulansförare som jagas av det förflutnas spöken. Han tycker sig se en ung kvinna som dog i hans vård och han har känt sig förvandlas från en räddare till en funktionär, någon som bara försöker ta sig igenom dag efter dag. Han kommer för sent till jobbet och klagar hos chefen som hade lovat att sparka honom om han kom för sent en gång till, men nu vägrar. Av någon anledning stannar Pierce ändå.
Bringing Out the Dead följer Pierce under tre hårda skift där han arbetar tillsammans med tre olika arbetskamrater. Den matglade och distraherade Larry spelas av John Goodman, den belåtne och religiöse Marcus spelas av Ving Rhames (en av få icke-tuffing-roller jag sett honom göra) och den våldsamme Tom spelas av Tom Sizemore. Alla tre lyckas hitta en mening och en anledning att fortsätta, vilket Pierce inte klarar av.
Pierce har nått en punkt där han antingen måste förändra sitt liv och sitt synsätt i grunden, eller bryta samman fullständigt - och som så många före honom märker han att ingen berättar för en hur man gör för att bryta samman fullständigt, och om man gör det betyder det inte slutet på någonting.
Bringing Out the Dead är en stämningsfull film som släpper in oss i Frank Pierces hjärna på samma sätt som regissören Martin Scorseses GoodFellas gjorde med gangstrarna i New York. Pierce är djupt skadad och på gränsen till någonting som han inte lyckas definiera. Scorsese visar oss världen ur hans synvinkel och när han slutligen finner det där han jagat så byter filmen karaktär. Scorsese är expert på det här; hans skicklighet ligger i att genom kameraarbetet visa oss karaktärernas känslor och sinnesstämning.
När jag nu skriver om Bringing Out the Dead börjar jag tycka bättre om den än jag gjorde medan jag såg den. Liksom Dogtooth (inte för att de två filmerna i övrigt delar särskilt mycket) är det en film som hamrar på medvetandet medan man tittar men vinner på att ligga och lagra sig i minnet. Jag måste nog se om den här filmen, se om den har det jag tycker mig känna nu men helt missade första gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar