The Hangover var en hysteriskt rolig, medvetet överdriven, ostoppbar komedi med en handling som lyckades med att samtidigt vara igenkännlig och befinna sig ljusår från tittarens egna erfarenheter. Vi fick följa två vänner och en oomtyckbar lurk som de inte lyckas bli av med när de vaknar upp efter en så hård svensexa att de inte minns någonting och förlorar brudgummen. Deras jakt på honom blir allt mer absurd och gränsar till det surrealistiska. Och det fungerar, det är fantastiskt kul hela vägen igenom.
The Hangover kändes som en one-off-framgång, något som är omöjligt att följa upp samtidigt som det var oundvikligt att det skulle komma en uppföljare. Den skulle förstås göra om samma sak som den första gjorde, driva det orimliga ännu längre, och inte vara alls lika rolig eller lyckad. Uppföljaren kom, och jag hade två av tre rätt i alla fall.
Den här gången är det Stu (Ed Helms) som ska gifta sig med sin thailändska fästmö Lauren (Jamie Chung). Bröllopet ska stå i Bangkok och inbjudna är både förra filmens brudgum Doug (Justin Bartha), Phil (Bradley Cooper) och karriärfuckupen Alan (Zach Galifianakis) som orsakade hela eländet första gången. Alan har en helt annan syn på sitt förhållande till de andra svensexeveteranerna än de; de önskar att han inte dök upp eller åtminstone höll käften ibland. Alan ser dem tvärtom som sina bästa vänner och blir arg när Laurens yngre bror Teddy (Mason Lee) dyker upp och förstör gruppdynamiken.
Väl framme i Thailand vägrar Stu ha en svensexa, men går efter viss övertalning med på att ta några öl nere på stranden. Doug tar sig en tidig kväll och i nästa ögonblick vaknar Phil, Stu och Alan upp på ett billigt, stökigt hotellrum. Alans huvud är rakat, Stu är tatuerad i ansiktet och som sällskap har de en liten apa och gangstern Chow (Ken Jeong), som de träffade i första filmen och som Alan tydligen hållit kontakten med. Teddy är dock försvunnen, men de har hans finger. Det är inte lugnande.
Handlingen utvecklar sig som man kan vänta sig. De följer desperat ledtråd efter ledtråd, det aristoteliska komedimönstret följs och det lyckas bli värre och värre ju längre de kommer, de får se bilder och filmer och höra vittnesmål, och bröllopstimmen kryper allt närmare medan brudens lillebror förblir försvunnen.
Det är på många sätt just en upprepning av The Hangover med ändrade detaljer. Det borde inte ha fungerat och det borde framför allt inte ha fungerat så här bra. The Hangover Part II är precis lika rolig som The Hangover och den rycker med oss precis lika mycket som sin föregångare. På något sätt lyckades en formelupprepning den här gången. Det hjälper att ha skådespelare som Zach Galifianakis, Bradley Cooper, Ed Helms och Ken Jeong, som hittar precis rätt toner för sina karaktärer vare sig de är fullständigt vansinniga eller stackars vanliga människor som återigen finner sig fast i en obegriplig situation. Det hjälper att ha en till synes outsinlig källa av bisarra idéer som noggrant skapar en upptrappning av galenskapen tills huvudpersonernas liv darrar på kanten till avgrunden. Det hjälper att ha tillgång till komiska talanger som inte kan låta bli att leverera skratt efter skratt.
Till och med eftertexterna följer den första filmens tradition och vi får se en lång rad foton från kvällen innan. Den här gången är de ännu roligare, särskilt en bisarr bild där gangstern Chow deltar i ett återskapande av ett berömt - och otäckt - foto från Vietnamkriget. Jag kan se det hända efter alldeles för många drinkar, och det är precis vad en film med titeln The Hangover Part II ska visa oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar