Om det inte vore för min Johnny Depp-totalistiska ambition hade jag förmodligen aldrig sett den här filmen. Det hade faktiskt varit en liten förlust, för det här porträttet av ett stiliserat amerikanskt femtiotal är inte utan sina underhållande poänger.
I Baltimore finns 1954 två rivaliserande gäng. På ena sidan står Drapes, olydiga rebels without a cause som går sin egen väg och skrämmer etablissemanget. Mot dem står Squares, duktiga och högpresterande helylleamerikaner. Däremellan har vi Allison (Amy Locane), som av Drapes kallas för en Scrape - en Square som vill vara en Drape.
Allison är, liksom de flesta tjejer vare sig de erkänner det eller inte, intresserad av den bildsköne Drapen Cry-Baby (Johnny Depp när han fortfarande var en fager tonårsidol). Hans förmåga att på kommando låta en tår rulla nerför kinden gör alla flickorna svaga i knäna och han omger sig med ett litet gäng Drapes, bland dem den oförglömliga Hatchet Face (Kim McGuire), vars utseende är svårt att beskriva och förhoppningsvis åtminstone delvis uppnåddes med strategiskt smink, och en ung Ricki Lake som Cry-Babys syster Pepper.
Mellan sångnummer utspelar sig en liten Romeo och Julia-historia mellan Cry-Baby och Allison. Cry-Babys gäng har svårt för posören Allison och hon har en intressent bland Squares också, den präktige Baldwin (Stephen Mailer), som inte står ut med att en läderklädd buse som Cry-Baby brädar honom. I bakgrunden finns Lenora Frigid (Kim Webb) som själv är nerkärad i Cry-Baby men ständigt får nobben. Medan slagsmål utbryter mellan Squares och Drapes hävdar hon att hon är gravid med Cry-Babys avkomma.
Det är en simpel historia som avlöper på det sätt man kan vänta sig, men däremellan får vi avnjuta festliga musikalnummer, ett djuplevande skådespel från alla inblandade, och en kärlek till femtiotalet - eller åtminstone den version av femtiotalet som regissören John Waters vill visa oss, kanske för att han önskar att det var så i verkligheten, kanske för att han som så många andra ser sin barndom genom skära glasögon - som ensam rättfärdigar ett spektakel som Cry-Baby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar