Jag ville så gärna gripas av den här filmen och jag försöker förgäves räkna ut varför det inte hände. Blue Valentine är en historia om äkta människor som genomlever en erfarenhet som nästan alla människor delar. Dess huvudpersoner lider plågor som man känner igen om man någonsin levt i ett förhållande som varat en enda minut förbi förälskelsestadiet. Den gör det på ett djupt sant sätt, med skådespelare som lever inuti sina roller och aldrig förfaller till att bli karikatyrer samtidigt som de är obönhörligen igenkännliga. Ändå nådde den inte fram till mig.
Jag stördes av att jag inte förstod mig på de två människorna som utgör Blue Valentines centrum, hjärta och existensberättigande: Cindy (Michelle Williams) och Dean (Ryan Gosling). Det borde inte vara ett problem. Jag är övertygad om att det inte är tänkt att vi ska förstå oss på dem. Vi ska känna samma alienation som man känner när en älskad, kanske en sambo, plötsligt beter sig på ett sätt som är så främmande att man inte finner ord. Det har hänt oss alla.
Jag lyckades inte alltid hänga med i den icke-linjära kronologin som samtidigt berättar historien om hur Cindy och Dean möttes, hur de blev förälskade, hur hon blev gravid, hur de gifte sig, och en mörkare historia som utspelar sig sex år senare när elden har lämnat deras äktenskap och ersatts av taggar och kyla. Ibland var jag förvirrad och trodde att jag befann mig i nutiden när det var det förflutna. Det ryckte mig förstås ur illusionen, men det är nog snarare ett fel hos mig än hos filmen. Ingen annan verkar ha drabbats.
Jag kunde inte tycka om varken Cindy eller Dean, i alla fall inte hela filmen igenom. Mina sympatier växlade; först låg de hos Dean som försöker upprätthålla kärleken och tycker att äktenskapet i sig är meningen med livet medan Cindy är kall och fientlig. Sedan hamnade de hos Cindy när Dean blev allt argare och närmade sig våldet som utväg. Jag tyckte mer synd om Dean, men jag kunde inte stå bakom hans beteende mot slutet. Och kanske inte heller hans fåfänga hopp, vars skadlighet han vägrade inse. Men att jag inte tycker om två karaktärer är inte i sig en anledning att inte tycka om filmen.
Jag förstår varför Gosling och Williams tog de här rollerna. Det är en utmaning att visa upp de inre förändringar som skett hos Cindy och Dean medan de förvandlades från unga studenter till vuxna som försöker få sina liv att fungera samtidigt som de pressar ut lite lycka. Det är en sak att vara en annan människa under åldersmakeup och med sextio års extra erfarenhet att porträttera, men Cindy och Dean har bara blivit lite äldre, lite erfarnare. Cindy har blivit lite mer cynisk, Dean har vägrat.
Skickligheten i Blue Valentine är påtaglig, uppenbar och omisskännlig. Ambitionen är enorm och inte ouppnådd. Men till slut fann jag att jag, liksom Cindy, inte hade några känslor kvar för historien. Tragiken var synlig, men jag kände den inte. Bekantskapen som borde ha fört det närmare föll i stället bort. Och Blue Valentine förlorade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar