Om jag måste välja en skådespelare som den störste nu levande och verksamme, så blir det Johnny Depp. Jag har aldrig sett honom göra en dålig roll och han kan krypa under skinnet på bisarra karaktärer som ingen annan. Jack Sparrow var hans skapelse och filmer som What's Eating Gilbert Grape, Benny & Joon, Ed Wood, Edward Scissorhands och Blow hade varit så mycket sämre utan hans förtrollande närvaro. I bra filmer är han fantastisk, i oremarkabla filmer är han fantastisk, och i dåliga filmer är han det enda som gör det värt att fortsätta titta.
Inte för att det finns särskilt många dåliga filmer med Johnny Depp. Antingen lärde han sig tidigt att identifiera ett dåligt manus - en färdighet som undflyr eller ignoreras av många erfarnare i gebitet - eller så är han bra nog att få filmen att lysa nästan lika starkt som han lyser själv.
Den enda film som verkar immun mot honom är The Libertine, och till och med den måste kämpa hårt för att omintetgöra Depps talang. Depp spelar John Wilmot, den andre earlen av Rochester, en historisk person som på 1600-talet var känd för att helt sakna moral. Kvinnor, sprit, alla former av hedonistisk njutning gick för honom före gängse seder.
Vi presenteras för Rochester i en fängslande inledningsscen där Depp ger kameran sin värsta sängkammarblick medan han med uppkäftig honungsröst berättar om sin karaktärs liv med sex, alkohol och skamlös respektlöshet. Han förolämpar publiken, utmanar oss att tänka oss in i hans liv, så mycket hetare än våra egna. Han kryper in i våra hjärnor och hävdar självsäkert att han kommer att vara kvar där länge. Vi kommer att avsky honom, men vi kommer att undra. Hur var det att vara han?
Sedan får vi se Rochester i en vagn tillsammans med sin hustru, Elizabeth (Rosamund Pike). Han får henne att berätta om hans enlevering av henne medan han börjar förföra henne, trots hennes halvhjärtade protester. Han är verkligen titelns libertin, en man som sätter njutning och normrivning högre än allting annat.
Här hade The Libertine mig som i en liten ask. Jag ville se mer av Depp som denne förföriske, fördärvade man. Det är en roll som skriven för Depp, där han hade kunnat antyda virvlar av känslor och tankar som Rochester aldrig hade låtit komma till ytan eftersom de hade förstört bilden av den perfekte libertinen.
I stället byter filmen ämne och medan Rochester är med hela vägen så handlar filmen om hans förhållanden till kung Charles II (John Malkovich) och till den unga skådespelerskan Elizabeth Barry (Samantha Morton) som han agerar mecenat för. Den liderlige mannen från inledningsscenerna är inte sig lik längre, men han återkommer i en slutscen där hans sanna inre blottläggs. Jag önskar att det kunde ha skett under filmen i stället.
The Libertine är unik i det att det är en film med Johnny Depp där någon annan än han levererar den bästa repliken. Som Rochesters hustru är Rosamund Pike en lidande men älskande kvinna som med en plågsamt stark känsloyttring sätter ord på både hennes lidande och hennes kärlek. Tänk vad Pike och Depp hade kunnat göra med The Libertine om de hade tillåtits att bara vara sina karaktärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar