Det lilla landet Freedonia är ekonomiskt utblottat och tigger den rika änkan Mrs Teasdale (Margaret Dumont) om ett lån. Hon har redan lånat ut alldeles för mycket och går bara med på ännu ett lån om Rufus T. Firefly utses till Freedonias ledare. Problemet är att herr Firefly spelas av Groucho Marx och alltså är en snabbpratande, oförskämd clown vars enda livsmål är att roa sig själv genom att irritera alla andra. Chico och Harpo dyker upp som två spioner för Fireflys fiender och den mindre kände Zeppo syns som den "normale" av de fyra, den vars blotta närvaro är lika bisarr som Chicos gatutricks, Harpos stumma upptåg eller Grouchos ostoppbara svada.
Eftersom det rör sig om bröderna Marx är handlingen irrelevant. Den är bara där för att ge dem möjlighet att bränna av sina vaudevillerutiner och normalt skulle jag spy etter över den sortens alibiintrig men ingen av de fyra bröderna gör minsta sken av att de är där för att göra något annat än vara så roliga som möjligt, och eftersom de lyckas så fungerar det.
När jag ser på film ensam skrattar jag sällan högt. Skratt är något socialt; det är därför studiopubliken alltid skrattar mycket mer än TV-tittaren hemma i soffan, särskilt om han tittar ensam. Duck Soup fick mig att skratta, om och om igen. Åt Grouchos besynnerliga skämt, levererade med hans noggrant konstruerade stil som lyckas låta förberedd och spontant improviserad samtidigt, och hans skicklighet när det gäller flödande patter songs. Åt radarparet Chico och Harpo som gör en liknande bedrift med sina kvicka fingrar; deras komik är fysisk och sysslar med att utse ett stackars offer - ibland den andre brodern - och plåga henom med upptåg som krävt hängiven inövning men ändå ser äkta ut på film.
Trots Grouchos fantastiska munläder - det är en man jag hade gett mycket för att få träffa - och den underbara scen där Chico och Harpo bråkar med en gatuförsäljare (Edgar Kennedy, brödernas stadige straight man) och låter tre hattar byta plats i ett trolleritrick som bara är roligt för att vi ser det som händer innan Kennedys karaktär har en aning, är Duck Soups roligaste scen en som varken involverar flyhänthet eller snabbt levererade ordvitsar utan den berömda och ofta imiterade spegelscenen.
Chico är utklädd till Groucho (och i nattsärk, nattmössa och påsminkad mustasch är han så lik Groucho att det inte går att skilja dem åt), har smugit sig in i Mrs Teasdales hem, och råkat krossa en spegel. När Groucho själv dyker upp ställer sig Chico på spegelns plats och låtsas vara Grouchos spegelbild. Det som följer är lika briljant som det är bisarrt, en scen som snabbt skapar sin egen logik och ordlöst lyckas förklara den för oss så att vi är med på skämtet. Reglerna är att Groucho vet - eller i alla fall starkt misstänker - att det inte är någon spegelbild utan en utklädd man, men han kan inte bara hugga tag i honom och bevisa det utan måste först avslöja honom genom att få honom att göra ett misstag. Reglerna följs så hårt att Groucho och Chico till och med kan byta plats utan att Groucho tillåter sig att avsluta spelet. Till slut är det en lek som de båda är fast beslutna att vinna. Hur länge de övade för den scenen vågar jag inte tänka på.
Komedi är i allmänhet svårt att skriva om och bröderna Marx komedi är ännu svårare. Så mycket hänger på hur replikerna levereras, hur stämningen byggs upp, och framför allt hur bröderna ger intryck av att ha kommit undan med något. Duck Soups kärna ligger i att alla tar den på allvar utom bröderna själva, som tar chansen att driva med allt och alla, och i motsättningen mellan deras clowneri och alla andras seriositet uppstår rågarv. Egentligen borde man inte titta så nära på det. Att analysera ett lyckat skämt är som att dissekera en groda: man lär sig inte mycket, och grodan dör. Duck Soup är ett mycket lyckat skämt.
Bonus: Håll ögonen öppna precis i början av "We're Going To War"; där är en man som är så lik Saddam Hussein att jag numera är övertygad om att karlen hade tidsreseteknologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar