Daybreakers (2009) - 5/6

Det gick alltså att göra något nytt med en så uttjatad grej som vampyrer. Den här gången får vi se ett helt vampyrsamhälle vars största problem är att det finns så få människor kvar att blodbrist är ett växande hot. En pest har svept över Jorden; dess offer förvandlas till vampyrer med alla de klassiska attributen - solljusallergi, blodberoende, förmåga att sprida smittan via bett och så vidare - och den är så framgångsrik att vampyrerna helt har tagit över.

De jagar de få överlevande människorna - ja, det är konstigt att de spontant använder termen "vampyr" om sig själva och "människa" om de obesmittade; de borde rimligen se sig som männniskor - och spärrar in dem i mardrömslika laboratorier där de hålls vid liv för att producera blod. Men det finns inte nog, en lösning måste hittas.

Vissa vampyrer jagar fria människor och klamrar sig fast vid hoppet att de alltid kommer att hitta tillräckligt många för att förse befolkningen med blod. Andra, som Edward Dalton (Ethan Hawke) och hans chef Charles Bromley (Sam Neill), försöker hitta ett syntetiskt substitut eller rentav ett botemedel mot vampyrism. Edward blev vampyr ofrivilligt och vill nog helst hitta den senare lösningen, men i brist på ledtrådar arbetar han hårt på den förra.

Edward blir av en slump involverad i den lilla mänskliga motståndsrörelsen och därigenom får han träffa "Elvis" (Willem Dafoe), en människa som hävdar att han är en före detta vampyr. Kan han ha hemligheten som Edward så gärna vill hitta?

Det är en dunkel och dyster värld Daybreakers visar oss, men en intressant en. Filmskaparna har faktiskt tänkt efter och försökt skapa en bild av hur världen verkligen skulle se ut om människor plötsligt behövde blod och inte kunde gå ut i dagsljus. Från modifikationer av bilar så man kan vara ute och köra i dagsljus till poliser med elektriska vapen, sjukdomen påverkar allting i samhället. Jag tyckte särskilt om etikdiskussionen mellan Edward och hans bror (Michael Dorman); den har gott om paralleller med vår egen värld.

Daybreakers tar något enormt klichéfyllt - filmvampyren - och gör något ovanligt med det. Samtidigt är inte handlingen bara en ursäkt för att visa upp filmskaparnas idéer, utan den är anledningen till att vi fortsätter titta och bryr oss om hur det slutar. Att det sen inte gick att avsluta på ett fullständigt tillfredsställande sätt - rätt många filmer har det problemet, och det får man nog tåla.

The Fifth Estate (2013) - 3/6

Det finns mycket att tycka om i filmen om Julian Assange och hans Wikileaks; kanske framför allt att den lyckades höja min sympatinivå för mannen själv. Hans verk hade för mig överskuggats något av att han gömt sig på en ambassad i ett och ett halvt år.

Bortsett från det så finns det gott om teknisk briljans här. Benedict Cumberbatchs talang i huvudrollen är omöjlig att förneka, även om jag tillbringade filmen med att längta efter att få höra hans vanliga accent i stället för hans imitation av Assanges. David Thewlis är lika sevärd som den grävande journalisten Nick Davies. Stanley Tucci och Laura Linney gör sina jobb som amerikanska politiker som Assange ställer till det för.

Och jag älskade de symboliska sekvenserna, där oändliga rader av skrivbord föreställer Wikileaks "hundreds of volunteers", där namnskyltarna och människorna i stolarna och händelserna runt dem förklarar händelser så mycket bättre än en bokstavlig representation hade kunnat göra. Även de charmiga bitarna där Wikileaks uppvaktas av datornördar och isländska politiker, och där Assange tar sig fram med ren personlighet. Det är fint gjort, alltihop.

Men historien hackar och trots att vi ser allt genom Daniel Bergs (Daniel Brühl) ögon är han den karaktär jag förstår sämst. Han var Assanges förste vapendragare och högra hand, men meningsskiljaktigheter uppstod och i dag är de fiender. Det förstår jag, men jag förstår inte varför Berg gjorde det han gjorde när han lämnade Wikileaks. Särskilt inte när jag läser om vad han gjort sedan dess.

Det finns ingen sammanhängande logik här, vilket förstås är ett vanligt fel hos verkligheten. Den följer inte dramaturgi, och det är lätt att klaga på hur "based on a true story" oftast betyder "fritt fabulerat, de flesta namnen är kvar" men när vi ser en spelfilm vill vi se en historia som fungerar. Om man inte bryr sig om det så ska man göra en dokumentär i stället.

The Butler (2013) - 3/6

Det är inte ofta jag säger detta, men den här filmen behövde verkligen vara längre. Den vill skapa en episk känsla, få oss att förstå det stora genom att visa oss det lilla, men den i sammanhanget alldeles för korta löptiden - tillsammans med några svårförklarliga besynnerligheter - gör att den inte når fram.

Historien börjar på tjugotalet med att lille Cecil Gaines ser sin mor (Mariah Carey) våldtas och sin far (David Banner) skjutas av deras vite husbonde (Alex Pettyfer). Cecil plockas in i huset av gamla lady Annabeth (Vanessa Redgrave) som vill lära upp honom till husnigger. Han tar emot kunskapen och sen lämnar han bomullsplantagen.

Cecil blir butler på ett hotell, hamnar på ett annat hotell, och när han är gammal nog att spelas av Forest Whitaker får han jobb på Vita Huset. Där tillbringar han några årtionden med att betjäna USA:s högsta. Vi följer honom genom Eisenhower (Robin Williams), Kennedy (James Marsden), Johnson (Liev Schreiber), Nixon (John Cusack) och Reagan (Alan Rickman).

Under Cecils karriär pågår den stora kampen för de svartas rättigheter. Cecils ene son Louis (David Oyelowo) blir aktivist, först under ickevåldsförespråkare som Lawson (Jesse Williams) och King (Nelsan Ellis), men sedan som medlem av Black Panther Party. Hans heta, passionerade och sedermera våldsamma kamp ställs i kontrast mot Cecils lågmälda verk i Vita Huset, där han - med Kings ord - är subversiv genom att uppvisa heder och god arbetsmoral, i motsats till de svarta stereotyperna. Han arbetar milt för höjda löner och befordran för de svarta anställda medan hans son åker frihetsbuss och hamnar i kravaller. Det öppnar en klyfta mellan far och son.

Detta är ett lovande tema och utlovade en tvetydighet som jag inte hade väntat mig. Filmen hade tjänat på att låta det löpa hela vägen i stället för att klämma in en hollywoodsk kovändning mot slutet, som kommer från ingenstans och tycks omkullkasta det filmen arbetat så hårt för att sätta upp.

Men det är inte det största problemet. Om du kan lite om amerikansk historia kanske du la märke till att jag hoppade över två presidenter, Ford och Carter, ovan. Det är för att filmen hoppar över dem. Vi ser dem på någon arkivbild och två presidentadministrationer avhandlas på en minut. Så är det tyvärr med mycket. The Butler har många luckor.

Hade det skadat att ge oss åtminstone en kort scen där Cecil träffar sin fru Gloria (Oprah Winfrey) i stället för att plötsligt ha dem gifta och med två barn? Kunde vi inte fått se en gradvis utveckling, som det var i verkligheten, i stället för att de goda presidenterna var goda och de onda var onda och möjligen var Reagan lite av båda? Det görs enorma hopp i tiden, vilka inte hjälps av att det tydligen bara är Cecil och hans söner som åldras. Alla andra ser likadana ut hela vägen; Gloria tillbringar goda tjugofem år med att vara femtio och blir sen plötsligt åttio.

Det hela avslutas med en nästan outhärdligt messiansk hyllning till Barack Obama, något som känns obehagligt nu när man vet hur det blev med det. Jag hade också Obamafeber 2008, men jag tillfrisknade för flera år sedan.

The Butler är full av talang: Whitaker, Winfrey, Williams, Marsden, Schreiber, Cusack, Rickman, Cuba Gooding Jr, Lenny Kravitz och den för mig dittills helt okände Oyelowo, och regissören är Lee Daniels som tidigare givit oss The Woodsman och Precious. Tekniskt är den oklanderligt välgjord; det är manuset som orsakar varenda problem jag har med den. Luckorna, den tvivelaktiga slutsatsen, insparkandet av öppna dörrar, rushandet. Jag förstår varför den fått hyllningsrop, men jag kan inte stämma in i dem.

The Crow: Salvation (2000) - 5/6

Det är riktigt sällsynt att den tredje filmen i en serie är så här mycket bättre än sin föregångare, särskilt när den lämnar bakom sig mycket av det som är typiskt för serien. Den här filmens hjälte Alex Corvis (Eric Mabius) är ingen återuppstånden hämnare som mördar sina banemän utan ett slags odöd Richard Kimble, återkommen från döden för att spåra upp en mystisk man med ärrad arm.

Mannen med ärret satte dit Alex för mordet på hans flickvän Lauren (Jodi Lyn O'Keefe), men ingen tror på Alex oskuld utom hans advokat Peter Walsh (Grant Shaud). Alex avrättas inför ögonen på Laurens syster Erin (Kirsten Dunst) och far (William Atherton), men när hans kropp läggs i bårhuset kommer den magiska kråkan och han väcks till liv igen, nu med ett uppdrag: hitta mannen med ärret.

Han börjar spåra vittnena som ljög vid hans rättegång och försöker få kontakt med Erin. Medan han rotar i en härva som visar sig större och mer komplex än han trodde så börjar skurkarna inse att någon jagar dem.

Men vem är mannen med ärret? Det är ett mysterium för Alex, för oss, och tydligen även för konspiratörerna som Alex jagar, förhör och dödar. De verkar uppriktigt tro att det är något som Alex bara hittade på.

Det finns svagheter här. Den mystiska trollkvinnan som spelade en viktig roll i de två tidigare filmerna saknas, och därför måste en i övrigt helt normal karaktär bara känna till att de döda ibland kommer tillbaka i sällskap med en magisk kråka. Eric Mabius har heller inte ett ansikte som passar i The Crow-smink eller till de - riktigt bra - repliker han får att säga. Det finns lite märkliga element i mysteriets lösning.

Men jämfört med den förra filmen, och jämfört med hur dålig jag trodde att den här skulle vara, så är The Crow: Salvation ett satans mästerverk. Berättelsen håller mitt intresse och blir bättre och bättre ju längre filmen går. Den är tvetydig nog att slutet får mig att önska att det hade gjorts en direkt uppföljare i stället för bara ännu en generisk del i serien. Det sägs att filmer inte är bättre än sina skurkar, men här är både hjälten och skurken intressanta och deras kamp slutar på ett tillfredsställande sätt.

The Crow: City of Angels (1996) - 1/6

Jag minns den första The Crow som en överraskande bra och snygg, stämningsfull film som dock fick större delen av sin kultstatus från att Brandon Lee (Bruces son) dog under filmningen i en olycka där en pistol laddades med skarp ammunition. Om han hade överlevt hade vi förmodligen aldrig sett några uppföljare.

Men det fick vi, och redan den första var en uppföljare/remake som inte förstod vad som var bra med föregångaren. Det är i princip exakt samma historia, men berättad med ointressant estetik (även om jag gillade designen på skurkens hem), dåliga skådespelare och medioker uppfattning om dramaturgi.

I Los Angeles är det den sadistiske, knarklangande kvasimystikern Judah Earl (Richard Brooks) som styr undre världen, med hjälp av den blinda spåkvinnan Sybil (Tracey Ellis). När den oskyldige Ashe (Vincent Pérez) och hans åttaårige son (Eric Acosta) hamnar i vägen för Judah Earls hantlangare blir de mördade och slängda i hamnen. Detta får vi inte se förutom i återblickar och får därför ingen känslomässig koppling till. Jag bryr mig aldrig om Ashes smärta.

Han vaknar under vattnet, gör sig fri, och ger sig ut på hämnarstråt. Han letar reda på sina mördare - Spider-Monkey (Vincent Castellanos), Nemo (Thomas Jane), Kali (Thuy Trang) och Curve (Iggy Pop) - och avrättar dem en efter en medan han arbetar sig närmare storskurken och umgås med den enda som är kvar från förra filmen: den sanndrömmande tatueraren Sarah (Mia Kirshner).

The Crow: City of Angels är inte lika snygg som sin föregångare (inte så konstigt; denna har regisserats av musikvideoregissören Tim Pope i stället för Alex "Dark City" Proyas), har inget nytt att tillföra storyn, och utförs av sämre filmskapare och sämre skådespelare. Stämning och spänning lyser med sin frånvaro och de repliker som försöker efterlikna Brandon Lees blodsdroppande ord blir bara pinsamma. Hur det efter detta lyckades bli en TV-serie och en uppföljare till är oklart för mig.

All is Lost (2013) - 5/6

Detta är Robert Redfords ärevarv. Han är ett ärrat proffs som gjort film i över femtio år, varit med om att skapa fantastiska filmer, och grundat en filmfestival. Så vad gör han? Han gör en film han måste bära helt ensam, där han syns i bild nästan hela tiden och knappt har en replik att uttrycka sig med. Allt görs med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Det är veteranens storverk, när han visar vad han kan så här mot slutet av karriären.

Och det fungerar. Historien om Redfords ensamme och namnlöse seglare som vaknar av att vatten läcker in i båten - aldrig en trevlig morgonöverraskning - och sedan måste ta sig igenom stormar, hopp och förtvivlan under sin kamp för att överleva blir aldrig långdragen eller tråkig, utan håller intresset hela vägen igenom. Faktum är att dess effektiva klimax nås så sent som rimligen är möjligt, och då har vi byggt upp till det - långsamt, långsamt.

Metoden har förstås sina nackdelar. Det här är inte en film där karaktärer pratar bara för att informera publiken, och därmed är det också mycket vi inte vet. Om man inte kan någonting om båtar (skyldig!) så är det inte alltid lätt att hänga med och förstå varför Redford gör det han gör. Särskilt i början ser det ut som han bara borde kunna välja en riktning och segla ditåt - till och med jag kan hitta norr om jag måste även om det är svårare på södra halvklotet - och varför den ursprungliga skadan är så katastrofal blir inte klar för mig. Det hjälper inte att Redfords karaktär är så stoiskt tuff att vi sällan får en aning om vad han känner inombords. Jag börjar smått undra vad han har varit med om tidigare, den här hårdingen. Så cool hade inte jag varit under omständigheterna.

Det är också en historia som är oerhört svår att lösa dramaturgiskt. Hela poängen är att Redford är ensam och isolerad och att hela filmen beror på honom. Så låter man honom drunkna i slutet, eller bryter man konceptet och låter honom bli räddad? Hur gör man någotdera så att det fungerar lika bra som resten? Buried hade samma problem och löste det fantastiskt; All is Lost hittar inte riktigt samma briljans i slutminuten men man hade inte kunnat önska mycket mer än man får.

All is Lost är ingen perfekt film, och det försöker den inte heller vara. Det är briljerande från Redford och från regissören J. C. Chandor som visar att hans Margin Call inte representerar gränsen för vad han klarar av. I All is Lost tar han och Redford något fullständigt annorlunda, och smäller upp det i krysset.

Riddick (2013) - 2/6

Vin Diesel spelar för tredje gången Riddick, antihjälten från den hyggliga Pitch Black och den nästan hyggliga The Chronicles of Riddick, men den här gången kan resultatet inte nämnas i samma mening som "hygglig".

Den börjar lovande. Riddick befinner sig på en rödbrun planet full av klippor och köttätande monster. Han hamnade där efter att ha förråtts av sin närmaste man Vaako (Karl Urban, med en ynkligt liten roll), som inte gillade att Riddick efter förra filmen blev ledare för Necromongers. Vaakos mordförsök misslyckas men Riddick är fast på planeten.

Han bestämmer sig för att han har låtit sig civiliseras och att det är slut med det tramset. Han tuffar till sig, börjar döda monster, och hittar en prisjägarstation. Han aktiverar en sändare som drar till sig varenda halvskurk som vill ha belöningen för Riddicks huvud, och planen är att sno ett av deras rymdskepp och åka därifrån.

I början verkar Riddick hela tiden på gränsen till att bli bra, men den envisas med att aldrig låta något hända. Så fort prisjägarna landar tar filmen en djupdykning och kommer aldrig upp igen. Det är tänkt att vi ska känna en kittlande skräckkänsla när den ensamme Riddick terroriserar prisjägarna och försöker skrämma dem till att lämna ett skepp och ge sig av eller - om det inte går - bara döda dem och flyga sin väg. En sorts omvändning av slashergenren, där hjälten är mördaren i stället för det sista överlevande offret.

Det fungerar inte. Riddick har inga av de karaktärsdefinierande ögonblick som gjorde honom intressant i de första två filmerna, den desperat eftersökta stämningen vill aldrig infinna sig, och actionscenerna innehåller inget nytt. Om serien om Riddick fortsätter på det här viset kommer den fjärde filmen att vara ett urtråkigt stycke smörja och den femte en legendarisk kalkon.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

The Bat (1959) - 4/6

Det här var betydligt bättre än vad jag väntade mig och framför allt betydligt bättre än jag väntade mig efter att ha sett den röriga inledningen som försöker presentera en ganska komplex intrig, särskilt för att vara en B-skräckis, på så få scener som möjligt. Men om du kunde manövrera genom den meningen borde jag kunna manövrera genom en sammanfattning av handlingen.

Deckarförfattarinnan Cornelia Van Gorder (Agnes Moorehead) har tillsammans med sin trotjänarinna Lizzy (Lenita Lane) flyttat in i det gamla kråkslottet "The Oaks". Van Gorder hyr det från Mark Fleming (John Bryant), brorson till den egentlige ägaren, bankdirektören John Fleming (Harvey Stephens).

Banktjänstemannen Victor Bailey (Mike Steele) blir anklagad för att ha förskingrat över en miljon dollar, men den skyldige är direktör Fleming. Det erkänner han för sin doktor Malcolm Wells (Vincent Price), samtidigt som han föreslår att dela pengarna med doktorn om denne samarbetar med en fejka-död-plan, för att helgardera utifall att unge Bailey blir frikänd.

Nu undrar du varför den här filmen heter The Bat. Jag har inte kommit dit än. Staden i fråga terroriserades förr av en mördare som kallade sig just The Bat. I svart mask och kloförsedda handskar tog han sig in i hus om nätterna och mördade kvinnor. Nu ryktas det att han inte bara är tillbaka utan dessutom har lagt sig till med att föda upp fladdermöss med rabies som han släpper ut över staden.

När alla inledningar är avklarade så bor fem kvinnor under halvkompetent polisskydd i "The Oaks": Van Gorden, Lizzy, Victor Baileys fru Dale (Elaine Edwards), Judy Hollander (Darla Hood) och Jane Patterson (Riza Royce). Någonstans i huset finns också miljonen som direktör Fleming stal, och det har tydligen The Bat fått nys om. Vilket han inte är ensam om.

Det är mycket som är fel med The Bat. Skådespelarprestationerna är genomgående dåliga, bortsett från den ständigt sevärde Vincent Price, kuslighetskungen, och rent tekniskt är den inte vidare välgjord. Den hastar förbi en del bitar så att man nästan måste stanna upp och reda ut dem på egen hand.

Men mysteriet fungerar: vem är The Bat? Jag erkänner att filmen lurade mig; den jag trodde på var det inte och jag gissade inte rätt förrän sekunden innan masken dras av. The Bat har också en ovanligt rik - särskilt för 50-talet - kvinnlig rolluppsättning och klarar Bechdeltestet med flagga i topp. Trots dess tillkortakommanden håller den intresset. Man vill se den där masken dras av.

The Curious Case of Benjamin Button (2008) - 3/6

De märkligaste utgångspunkter kan bli väldigt bra historier. Berättelser som till synes inte har något med vår verklighet att göra kan ändå säga meningsfulla saker om den. Karaktärer i situationer som ingen människa någonsin varit i eller någonsin kommer att vara i kan ändå reflektera riktiga människor och deras känslor. Det är de historierna som är de bästa, de som utgör existensberättigandet för fantasy och science fiction.

Och det är just där The Curious Case of Benjamin Button misslyckas. Titelns Benjamin (Brad Pitt) är en man som åldras baklänges. Han föds gammal, blir successivt yngre, och dör slutligen som spädbarn. Det är förstås en åkomma som helt saknar bokstavlig relevans; ingen åldras baklänges. Men genom att analysera hur det påverkar honom och hans omgivning, hur det formar hans egna och deras känslor och tankar, hade det kunnat bli en fantastisk historia ändå. Just därför.

I stället undviker filmen de analyserna. Benjamin träffar sitt livs kärlek Daisy (Cate Blanchett) när hon är ung och han är gammal, och sen åldras de förbi varandra tills spädbarns-Benjamin dör i gamla Daisys armar. Vad tänker de, vad känner de, när de möts om och om igen genom årtiondena? Hur påverkar Benjamins tillstånd deras förhållande? Det får vi inte veta.

Benjamins tillstånd verkar dessutom högst ytligt. När han ser gammal ut är han ung i sinnet och när han är spädbarn har han blivit åldersdement. Så hela filmens grundidé är att karaktären ser annorlunda ut. Det är allt det är: utseende. Han ser ung ut när han är gammal och tvärtom, men på alla sätt som spelar roll åldras han precis som vi.

The Time Traveller's Wife tog en lika absurd premiss - en man som slumpmässigt färdas genom tiden - och byggde på det en berättelse sannare och närmare den mänskliga upplevelsen än många historier som utspelar sig i verkligheten. Om The Curious Case of Benjamin Button hade lyckats lika bra hade den förmodligen blivit en av mina favoritfilmer.

För låt inte min utskällning av den lura dig: den är välgjord på alla andra sätt som den rimligen kan vara. Brad Pitt fick en Oscarnominering för huvudrollen och resten av rollistan är lika stora proffs som han. Regin tar inte ett felsteg. Det är tre timmars förstklassig filmkonst som saboteras av att historien den berättar inte är värd att berättas.

Frost/Nixon (2008) - 6/6

Jag börjar ångra det jag skrev om In the Name of the Father när den här bloggen var ung. Det är en mycket välgjord film med genomgående solida och ibland briljanta skådespelarinsatser. Jag gav den en medioker recension då den påstår sig vara en sann historia men faktiskt ljuger.

Ska det spela roll, egentligen? Ska man bedöma en film enbart på dess egna meriter eller utifrån hur den passar in i sitt sammanhang? Problemet med In the Name of the Father är att dess lögner är viktiga. Den ljuger om sådant som har betydelse i den verkliga världen, och lögnerna förändrar filmens tyngdpunkt. Dess drama fungerar inte utan lögnerna. Men om filmen är bra, är det inte det som är det viktiga? Borde jag inte hylla den och kanske sätta på en varningsstämpel: "tro inte ett ord du finner här"?

I så fall skulle jag behöva den stämpeln till Frost/Nixon också. Det är visserligen en betydligt ärligare film och det den ändrar är av mindre betydelse, men inte av ingen betydelse, och liksom In the Name of the Father kretsar filmen runt osanningen. När journalisten David Frost (Michael Sheen) lyckas pressa den avgångne presidenten Richard Nixon (Frank Langella) till erkännanden som den slipade Nixon och hans team inte hade planerat, då är det filmens klimax och det som ger den dess dramaturgiska form.

I verkligheten var Nixons erkännande välplanerat, ett strategiskt drag för att få den hatade Nixon att verka något mer sympatisk i det amerikanska folkets ögon. Utan Nixons team hade Frost aldrig fått till det. Intervjuerna var aldrig den mentala boxningsmatch på elitnivå som Frost/Nixon beskriver, och utan den konflikten hade filmen inte fungerat.

Och det gör den. Spelet bakom kulisserna har sällan varit så här fascinerande och karismaduellen framför kamerorna är en av de bästa rent psykiska strider jag sett på film. När sprickor uppstår i de båda kombattanternas respektiva rustningar känner vi med dem, båda två, och när de möts i verbal strid förstår vi betydelsen hos varje stavelse.

Så Frost/Nixon lyckas med det den försöker göra, och den berättar en historia som är ganska okänd för en ny generation. Det måste vara lovvärt, och därmed måste Frost/Nixon vara en bra film.

Om inte annat så lyckades den med något jag aldrig trodde jag skulle hända: den fick mig att känna sympati för Richard Nixon. En kort stund såg jag mig själv i den fallne presidenten, och jag kunde glömma hans förföljelser, hans paranoia, hans krig, hans brottslighet, och se hans mänsklighet.

Mr. Deeds Goes to Town (1936) - 5/6

Det är inte bara titeln som påminner om Mr. Smith Goes to Washington. Huvudpersonen Longfellow Deeds (Gary Cooper) är liksom James Stewarts Jefferson Smith en ödmjuk, liknöjd, behaglig småstadsbo som hamnar i en situation han inte är förberedd på. Men han är också kolerisk, ibland våldsam, och har en tendens att agera först och tänka sen. Han är ingen perfekt myskarl, men vi tycker om honom ändå.

Han har tillbringat hela sitt liv i lilla Mandrake Falls, där han spelar tuba och skriver vykortspoesi, när advokaten John Cedar (Douglas Dumbrille) dyker upp med ett besked: Deeds stenrike morbror Martin Semple har avlidit och Longfellow Deeds är hans arvtagare. Tjugo miljoner dollar väntar honom.

Tillsammans med Cedar och högra handen Cornelius Cobb (Lionel Stander) åker Deeds till New York City. Deeds har inget större intresse av pengarna, men advokaten har sina egna anledningar att pressa honom: det finns ruffel och båg i bokföringen. Cedar tror att Deeds är en lättmanipulerad bondläpp som han kan gömma sina brott bakom.

Samtidigt bestämmer sig den tuffa journalisten Babe Bennett (Jean Arthur) - var förresten alla kvinnor på trettiotalet antingen hemmafruar eller journalister, för på film verkar det så? - för att scora ett scoop om den nyrike arvtagaren. Hon gör en Hudsucker Proxy för att komma nära Deeds och ser till att rapportera om varenda grej den naive utbölingen hittar på.

När Bennett börjar ångra sin iskalla operation och Cedar börjar bli desperat går det mot kulmen då Deeds blir tvungen att inse hur annorlunda den stora världen är, när man jämför med Mandrake Falls.

Ibland är Mr. Deeds Goes to Town en mysig feelgoodfilm, och särskilt i början är den riktigt rolig. Men det är inte bara skoj; Longfellow Deeds blir tvungen att konfrontera de sociala orättvisorna under depressionen, och han tvingas inse att människor har ljugit för honom, utnyttjat honom, och manipulerat honom. Men han hämtar sig, och man går ifrån den här filmen med ett leende på läpparna.