Walter (Kevin Bacon) har precis avslutat ett tolvårigt fängelsestraff och nu måste han återanpassa sig till samhället, se om han kan bli en vanlig produktiv medborgare med ett vanligt liv. Det hela kompliceras av brottet han begått. Han dömdes för sexuellt umgänge med minderårig efter att ha våldfört sig på småflickor.
Pedofiler är vår kulturs svartaste demoner. Om det finns en grupp som man med total social acceptans kan vilja misshandla, kastrera, tortera och mörda så är det de, och här kommer en film som har en av dem som huvudperson. Som hjälte. Det är en vansinnigt svår balansgång. Walter får inte framstå som en god man som gjorde ett misstag, för det han gjorde går långt bortom "ett misstag". Samtidigt måste vi kunna, åtminstone för ett ögonblick, kunna se världen som han gör. Det måste finnas en gnutta sympati där, åtminstone mer än Walter känner för sig själv.
Han är ingen lycklig man. Hans familj har övergivit honom. Han har drifter han inte kan bota som driver honom i riktning mot handlingar han vet att han aldrig får utföra igen. Han vet att alla som får veta vad han gjort kommer att hata honom och han kan inte klandra dem. När hans övervakare Lucas (Mos Def) behandlar honom som skit gör han inte motstånd. När den enda lägenhet en före detta fånge kan få tag på ligger mittemot en lågstadieskola är det en plåga för honom. Och värst av allt, när han får syn på en man som hänger utanför skolan och bjuder barnen på godis och Walter tycker sig veta vad som ligger bakom det beteendet brinner en vrede inom honom som vi alla känner igen och förstår, men för Walter har den betydligt fler bottnar än för en Svensson som du och jag.
Han får ett jobb där bara chefen (David Alan Grier) känner till hans bakgrund. Kvinnor gillar honom men han sluter sig inom sig själv och chefens varnande, arga blickar driver honom längre in i skuggorna. Han försöker skapa sig ett liv men fruktar att världen aldrig kommer att förändras för honom. När han till slut släpper in arbetskamraten Vicki (Kyra Sedgwick) vet han att han förr eller senare måste berätta, och vilken kvinna skulle stanna hos en man som han? Kan Walter ens ha ett normalt förhållande med en vuxen kvinna? Dessa frågor leder till djupt ärliga, övertygande utbyten mellan Vicki och Walter.
Walter känner desperationen ta över hans liv. Om han inte kan lämna sitt förflutna bakom sig, varför ska han anstränga sig för att inte begå samma brott igen? Om han nu är pedofil, en paria, ska han då inte ta till sig det, sluta försöka förneka den han är? Därur följer filmens bästa scen, som utspelar sig mellan Walter och en liten flicka (Hannah Pilkes). Det är dags för honom att visa om han är en djävul eller om det är möjligt för honom att nå förlåtelse.
The Woodsman har lyckats med något fantastiskt när den gjort Walter till en tilltalande karaktär utan att någonsin ursäkta eller förminska hans tidigare beteende. Vi har alla gjort saker vi ångrar och vi måste alla hantera impulser vi inte får förverkliga. Walter är en förstorad version av oss själva och när man tittar ner i avgrunden tittar avgrunden ner i en själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar