När jag redan publicerat inlägget om dåliga skådespelare dök ett väldigt bra exempel upp i huvudet på mig och det kan ju inte undanhållas läsarna. Det gäller 1998 års film The Man in the Iron Mask, en film som jag tycker rätt bra om vilket huvudsakligen beror på att det inte går att stoppa in John Malkovich, Jeremy Irons, Gabriel Byrne, Gerard Depardieu och Leonardo DiCaprio i samma film utan att det blir åtminstone okej.
Det är den siste av dessa fem som jag vill koncentrera mig på: DiCaprio. Han har gjort många bra roller i sin karriär. Han var med god marginal det bästa i åttiotalssitcomen Growing Pains, vilket naturligtvis inte säger särskilt mycket. Han gjorde sig ett namn med sin insats i What's Eating Gilbert Grape och har sen dess visat talang i filmer som Shutter Island, Catch Me If You Can, Titanic, Blood Diamond och Revolutionary Road. I The Man in the Iron Mask har han en dubbelroll som gör honom till ett perfekt studieexemplar vad gäller skådespelartalang.
Han spelar två enäggstvillingar, den ene kung Ludvig XIV av Frankrike och den andre en okänd bror som vid födseln undangömdes för att undvika arvskonflikter. Den senare växte upp utan vetskap om sitt släktskap med kungen. I vuxen ålder greps han, fängslades och blev titelns man i järnmask.
DiCaprio är väldigt bra som den ödmjuke, vänlige, av livet knallade kungabrodern. Han befinner sig i underläge men vägrar låta det knäcka honom. Han har behållit sin mänsklighet genom år av maskerad fångenskap och när han får chansen att vända på det vill han inte ha hämnd; han vill hellre göra rätt för hela världens skull än låta sig själv bada i lyx. Det är en roll DiCaprio har spelat förut och är duktig på.
Som den stenhjärtade, gränslöst bortskämde, totalt själviske kungen vet DiCaprio däremot inte vad han ska göra. Han är helt enkelt inget vidare på att vara på topp, slå uppifrån, spela den starke som har all makt och inte ifrågasätter varför. Kung Ludvig XIV beter sig inte som en kung med total tro på sin egen gudagivna rätt, han beter sig som någon som har läst om diktatoriska monarker och försöker efterlikna det så gott han kan.
Ludvigs bror Philippe är genomgående äkta. DiCaprio vet hur man spelar svaghet och även styrka av ett slag som bygger på en underliggande sårbarhet, men han vet inte hur man spelar övertygande, aldrig ifrågasatt styrka. Han behöver vara i underläge och i varenda riktigt lyckad roll han spelat är han härjad, jagad, förföljd, hårt ansatt och oftast desperat, men har ett inre ljus som låter honom ta sig igenom historien med så mycket av sin värdighet som möjligt.
Se The Man in the Iron Mask och lägg märke till hur mycket mer magnetisk DiCaprio är när han spelar Philippe än när han spelar Ludvig. Till och med när han är Philippe som låtsas vara Ludvig är skillnaden tydlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar