Vertigo (1958) (SPOILERS) - 4/6

Jag spoilar inte Vertigo för att jag vill analysera den djupare än en vanlig recension kan utan för att det är helt omöjligt att förklara hur bra den är utan att spoila den, då de bra bitarna kommer efter en signifikant händelse som man inte vill känna till innan man ser filmen. Ni är varnade.

John "Scottie" Ferguson (James Stewart) är en före detta polis som lämnat yrket efter att hans svåra svindel orsakade en kollegas död. Nu hänger han med en före detta fästmö, Midge Wood (Barbara Bel Geddes), och försöker med hennes hjälp bli av med sin svindel. Under tiden vill hans gamle vän Gavin Elster (Tom Helmore) ha hjälp med ett uppdrag i detektivstil.

Hans fru Madeleine (Kim Novak) har börjat bete sig mycket underligt och herr Elster misstänker att hon blivit besatt av en död kvinna, Carlotta Valdes. Ferguson låter sig övertalas och börjar följa efter den unga, vackra Madeleine. Hon besöker Valdes gravsten, ser hennes porträtt på ett museum och besöker platser där Valdes levt. Ferguson gör tillsammans med Wood efterforskningar och upptäcker att Valdes begick självmord. Madeleine verkar ha liknande planer och hoppar i havet men Ferguson dyker efter och räddar henne.

På så vis börjar deras bekantskap och Ferguson får ur Madeleines egen mun höra om de tankar och känslor som hemsöker henne. Hon drömmer om verkliga platser hon aldrig besökt men som Valdes kände till. Ferguson är övertygad om att det finns en naturlig förklaring och försöker finna den, men det verkar omöjligt. Samtidigt kommer han och Madeleine närmare varandra och det slutar med att de blir förälskade. Ett sista försök att lösa mysteriet för dem till ett missionshus där Madeleine efter ett kryptiskt farväl rusar uppför torntrapporna. Ferguson försöker följa efter men hindras av sin svindel och får snart se Madeleines kropp fara förbi utanför fönstret. Hon har tagit livet av sig.

Hittills har Vertigo varit en enormt välfilmad men bara måttligt intressant historia och det är först efter Madeleines död som den tar ett språng in i nya territorier. Det fungerar trots att de psykedeliska, hallucinatoriska sekvenserna inte går att ta på allvar; de är produkter av en förgången och ofta parodierad era.

Den deprimerade Ferguson stryker runt på ställen som påminner honom om Madeleine, och det är där han får syn på Judy (Kim Novak) som är så lik Madeleine att han blir besatt av henne. Hon är märkligt tillmötesgående trots sina försök att verka avvisande, och det visar sig snart varför: det var hela tiden hon som utklädd till Madeleine umgicks med Ferguson; den riktige Madeleine befann sig på landet. Det hela är Gavin Elsters plan för att mörda sin fru, vars redan döda kropp han kastade ut från tornet när Judy nådde toppen. Den stackars Ferguson var bara det perfekta vittnet, manipulerad till att säkra Elsters frihet.

Nu följer en rad sekvenser av unikt värde. Det är en mycket besynnerlig situation. Tittarna och Judy vet hur det egentligen ligger till medan Ferguson verkar obehagligt besatt av att återskapa sin Madeleine, utan att veta att det är just hans Madeleine som är hans arbetsmaterial. Ferguson är en störd, otäck individ men Judy älskar honom och gör honom till viljes, på grund av ett fåfängt hopp om att han ska kunna älska henne som Judy, inte som Madeleine.

Det är naturligtvis bara en tidsfråga innan Ferguson får reda på sanningen. Han drar med sig Judy upp i missionstornet för att genom en upprepning av händelsen med "Madeleine" bli av med det förflutnas demoner, men det slutar med att hon faller till sin död. Ferguson har i alla fall blivit botad från sin svindel; han kan stå vid kanten och se efter Judy. Wood förutspådde tidigare att det skulle krävas en stark emotionell upplevelse för att bli av med svindeln, och det verkar som om hon hade rätt.

För att vara en film som döpts efter Fergusons tillstånd spelar själva tillståndet rätt sällan roll, men det förekommer tematiskt nästintill oavbrutet. Fallande och nedåtlutning återkommer gång på gång genom Hitchcocks innovativa, utmärkande filmtekniker. Han skapade tekniken att zooma samtidigt som kameran dras bakåt, vilket skapar en mardrömslik, förvirrande, omöjlig bild som väl speglar kaoset i Fergusons hjärna när han drabbas av svindel. Fergusons och "Madeleines" respektive galenskap sprider sig till själva filmen och därmed till tittaren.

På handlingsplanet är det dock sämre med Vertigo. Den första halvan är inte tillräckligt medryckande. Filmen kommer igång först när Ferguson träffar Judy. Jag blev också väldigt besviken på slutet, som känns slumpartat och lösryckt - Judy hade gärna fått dö och Ferguson botas, men det kunde väl skett på ett annat sätt en att en slumpad nunna råkade dyka upp.

Men framför allt hade jag problem med luckorna i handlingen. Jag kan inte köpa att Ferguson ser ett halsband på Judy som han tycker sig känna igen och därur deducerar precis vad som hänt. Jag kan inte köpa att en förälskad Judy skulle utföra Elsters plan och springa uppför torntrappan. Hon kunde bara ha låtit bli; det är inte som om mördaren Elster kunde skvallra.

Vertigo är känd som ett av Hitchcocks största mästerverk och förtjänar allt beröm för sin scenografi, sin filmteknik och sina innovationer. Om den som berättelse hade fungerat något bättre hade den varit fantastisk.