Hard Candy (2005) (SPOILERS) - 6/6

Som jag har tjatat om tidigare är Hard Candy en film man vill se med så lite förkunskap som möjligt, så om du inte har sett den, läs inte detta utan se den i stället. Massvis med filmförstörande spoilers följer.

Hard Candy är en av de filmer som är en helt annan upplevelse andra gången än första gången. Första gången man ser Hard Candy är den en upptäcktsfärd genom en originell och oförutsägbar historia och den gör sitt bästa för att gång på gång lura tittaren. Innan jag såg den andra gången var jag rädd att den inte skulle vara alls lika bra när man visste vad som skulle hända (så är ofta fallet med oförutsägbara filmer) men det visade sig vara tvärtom. Första gången är en sällsynt och värdefull upplevelse, men andra och tredje och fjärde gången blir filmen bara bättre när man plockar upp de ledtrådar man missade första gången.

Filmen inleds i ett chattrum med noggrant utvalda textrepliker för att presentera våra karaktärer, så som filmen vill att vi ska tro att de är vid den här tidpunkten. Lensman319 är tydligen en vuxen man som har snackat in sig hos en ung tonårstjej, Thonggrrrl14, och nu äntligen lyckas bestämma möte med henne. Det är första gången Hard Candy lurar oss. Eftersom ingenting sägs rätt ut tror vi att det är tänkt att vi ska känna kalla kårar över det vi - men inte flickan - håller på att hända.

Det fortsätter likadant när Jeff (Patrick Wilson) och Hayley (Ellen Page) träffas på fiket. Hayley verkar vara en typisk, om än smart och påläst, ung tjej som känner sig kvävd och tryckt i sitt dagliga liv, vill vara äldre, och känner sig mycket mognare än omgivningen tycker att hon är. Jeff vet precis hur man manipulerar sådana flickor. Hard Candy får oss precis dit den vill. Vi börjar genast tycka illa om Jeff och ju charmigare han är desto mer hatar vi honom.

Men redan här planterar filmen ledtrådar. En affisch med den saknade Donna Mauers ansikte blixtrar förbi. Hayley har en bok i väskan som hon tydligen inte vill att Jeff ska se. Jag missade alltihop första gången och andra gången slog de sakerna mig hårt i magen.

Jeff tror att han har kontrollen och låter Hayley tro att det är hon som bestämmer sig för att följa med honom hem. Han behåller noggrant den avslappnade stämningen, frågar Hayley om hon vill ringa sin storasyster och berätta vart hon ska; han vet ju att hon inte kan göra det. I bilen får vi ytterligare en ledtråd; när Hayley tittar på Jeff visar hon ett brett oskuldsfullt leende men när hon tittar bort är hennes ansikte av sten. Under de allt mer obehagliga scenerna hemma hos Jeff håller hon masken ända fram till det ögonblick då Jeff förlorar medvetandet; då ser vi en antydan till ett leende innan det blir svart.

Större delen av filmen består av den psykiska duellen mellan Hayley och Jeff, men till och med det är ett bedrägeri från filmens sida. Det är inte en duell, Hayley har konstant kontroll. Jeff börjar inse det när hon berättar att hans grannar inte är hemma. Ögonen fylls av skräck och han förstår att det här, vad det än är, är allvar. Han ger sig inte, han fortsätter försöka manipulera henne - "Is this a teenage joke?" och pratet om hennes familj - men hon var aldrig emottaglig för det och är det verkligen inte nu.

Jeff försöker gång på gång att matcha Hayley och göra det till en jämn match, men han har aldrig en chans. Hon har planerat allt i förväg, hon vet vad hon har att vänta sig, hon är förberedd. Han trodde att han skulle komma nånvart med en het naiv fjortonåring och plötsligt är han ett offer.

Det enda som gör att Hayley aldrig blir en totalt orealistisk karaktär är att det faktiskt finns sprickor i hennes rustning. Hon väntade sig inte att bli nersparkad av Jeff, men hon vet vad hon ska göra när det händer. Hon väntade sig inte att mrs Tokuda skulle knacka på och sälja kakor och hon går lite vilse när hennes plan rasar, men hon lyckas precis samla sig och rädda situationen. Hon blir arg när hon välter en kruka, men hon låter det inte ta över.

Jeff är en tvetydig karaktär. Patrick Wilson spelar honom otydligt, så att vi aldrig är riktigt säkra på om han är skyldig eller inte, till och med efter att vi sett honom lura en fjortonåring till ett fik och låta henne dra i sig två vodkadrinkar. Kanske talar han sanning, kanske tror han själv på det han säger, kanske rättfärdigar han det för sig själv. Hard Candy gör honom i alla fall så nära sympatisk som den gärna kan.

Hayley har, ytligt sett, det självklara moraliska överläget. Hon straffar ett fruktansvärt brott och det är svårt att inte tycka om henne för det, oavsett hur mycket vi i verkligheten är emot människor som tar rättvisan i egna händer. Samtidigt är det tydligt att hon inte är någon vidare trevlig person. Hon nöjer sig inte med att kastrera eller döda Jeff. Hon ljuger, hon är sarkastisk, hon är sadistisk, och hon jävlas med honom så mycket hon kan. Hon gör det inte för att han förtjänar det, även om hon absolut tycker det, hon gör det för att hon tycker om det. Hon har helt uppenbart jätteroligt. Hon är dessutom intelligent, påläst och nästintill övermänskligt förberedd, en liten Batman. Borde vi vara rädda för henne i stället för att heja på henne.

Enligt producenten David W. Higgins var grundidén bakom Hard Candy "14-year old girl and 32-year old man meet on the internet, but she's the predator" och det är en vanlig tolkning vi inte borde stå på Hayleys sida. Hon är en psykopat på uppgång, en framtida seriemördare, och lika ond som Jeff. Hon tränar på honom och kommer att göra mer i framtiden. Så kanske det är. Det här är, trots allt, redan hennes andra gång. Hon är inte helt och hållet sund.

Men även om det är så betyder inte det att vi inte hör hemma på hennes sida. Jeff har varit med om åtminstone ett sexmord på en minderårig flicka; det enda vi inte vet är vem det var som utförde själva mordet och det är av föga betydelse. Han lurade hem en fjortonåring och lät henne glatt hälla i sig två screwdrivers. Det sista han är, är bättre än hon.

Så länge Hayley är en liten Dexter Morgan och dödar andra mördare har jag svårt att se henne som skurken i den här filmen. Visst tycker hon väldigt mycket om det. Visst har hon roligt. Visst är hon onödigt sadistisk. Hon är absolut ingen moralisk förebild. Men om hon är en mordisk psykopat är hon den bästa mordiska psykopat jag kan tänka mig. Hon är kanske "a predator" men inte "the predator". Det finns två av dem.

Bortsett från allt annat så är Hard Candy en briljant uppvisning mellan två skickliga skådespelare. Den då endast sjuttonåriga Ellen Page gör en milstolpeprestation som den manipulativa Hayley. Det är inte bara Ellen Page som är en duktig skådespelare, Hayley är precis lika bra som hon och Page försvinner bakom flera lager av Hayleys bedrägeri. Patrick Wilson lyckas göra Jeff, en mördande pedofil, till en tvetydig karaktär som trots vårt inledande och välförtjänta hat tillskansar sig lite sympati innan filmen är över.

Hard Candy kanske är moraliskt vidrig eller bara tvetydig även om jag vet vad min egen åsikt i frågan är, men som film är den fantastiskt välgjord på ett sätt som man alltför sällan ser. Det är spelet mellan Ellen Page och Patrick Wilson som ger den dess avsevärda sevärdhet, inte tricks, effekter, kvicka repliker eller vackra omgivningar.