Steven Spielberg är en av filmhistoriens allra mest framgångsrika filmskapare som i flera årtionden pysslat med att förvandla manus till guld. Han har flera Oscar-statyetter på meritlistan, hans filmer gillar att slå hans något äldre filmers rekord och han var med om att skapa sommarfilmfenomenet som fortfarande är med oss.
I början på sjuttiotalet var han en hoppfull filmskapare som på Universal kallades för Sheinbergs dårskap då Sidney Sheinberg hade anställt honom på väldigt tunn grund och trots hans ungdom. Hans chans blev Duel, baserad på en historia av Twilight Zone-skribenten och science fiction-författaren Richard Matheson. Dess framgång ledde Spielberg till The Sugarland Express som lät honom göra Jaws som förändrade filmvärlden och sen dess har Spielberg varit på toppen.
Alltihop började alltså med Duel, som är en åtknuten, tät liten berättelse med en ordentlig dos spänning. Dennis Weaver spelar huvudrollen som han fick därför att Spielberg mindes hur fruktansvärt rädd han hade lyckats se ut i Orson Welles Touch of Evil. Det var ett bra val. Dennis Weaver kunde verkligen se rädd ut och i Duel får han gott om anledningar.
Han spelar människosymbolen David Mann, en glasögonprydd man som bär skjorta på jobbet och sen går hem till fru och barn. Dagen efter ett gräl med frun är han på väg till ett viktigt affärsmöte när han hamnar bakom en långsam tankbil. När han kör om den kör den genast ikapp honom och kör om för att sen lägga sig framför honom och sakta ner på nytt.
Mann reagerar som vi alla skulle, med växande irritation som förvandlas till vrede. Han försöker ta sig förbi men tankbilen lägger sig i vägen. När dess chaufför äntligen verkar ta reson och vinkar fram honom lyckas Mann nätt och jämnt undvika en frontalkrock; chauffören vinkade honom rätt in i en framrusande bils bana. Mannen i tankbilen är inte bara elak och irriterande, han är mordisk.
Mann lyckas ta sig förbi honom, men då bränner tankbilen på och visar sig trots sin storlek vara snabbare än Manns personbil. Han blir tvungen att köra i halsbrytande hastighet nerför bergsvägar för att inte bli påkörd av den gigantiska tankbilen som verkar vara ute efter hans liv.
Vi följer Mann medan han bryter samman under sin kamp med tankbilen. Han är en vanlig man som hamnat i en fruktansvärd situation och han försöker desperat hålla fast vid civilisationens spelregler. Han vill tala reson med sin motståndare, ringa polisen, be förbipasserande om hjälp, men han blir tvungen att inse att spelreglerna har ändrats. Han är inte en medelklassamerikan längre, han är en vilde på savannen.
Spielbergs stil lyser igenom redan i hans första film. Perspektiv och karaktärsynvinklar används genomgående, Mann och tankbilen ramas in av fönster, diskmaskinslock, vindrutor och telefonkiosker. Vi får hisnande närbilder av den framrusande tankbilen och ser den filmad nerifrån så att den tornar upp sig över oss som ett urtidsdjur.
Spielberg säger själv att Duel delar tema med Jaws; en vanlig man som jagas av en jättelik best. Tankbilen är i alla fall en värdig företrädare till hajen i Jaws. Spielberg valde en bil som redan såg ut att ha ett ondskefullt ansikte och sminkade upp den med olja, döda insekter, rost och vägsmuts. Tankbilen är ett rostigt rökspyende rytande monster, ett hungrigt odjur snarare än en maskin och förblir en hotfull närvaro i stark kontrast till den beskedlige Mann och hans röda familjebil.
Duel är en effektiv skräckhistoria som åstadkommer mycket med små medel. Den passar perfekt där den är: precis i början på en lång och imponerande meritlista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar