Maximus Decimus Meridius (Russell Crowe) är en romersk general som slåss mot germanska barbarer i Nordeuropas täta skogar. Marcus Aurelius (Richard Harris) är den romerske kejsaren som fått upp ögonen för Maximus och gjort sig till hans vän. De stridsscener som inleder Gladiator och de scener mellan Maximus och Marcus Aurelius som följer är strålande. Striderna är täta, blodiga, mörka och skrämmande. Samtalen mellan generalen och filosofkejsaren är intressanta och djupgivande.
Tyvärr är det så tidigt som Gladiator passerar sin höjdpunkt. Kejsaren vill att Maximus ska ta över ledarskapet och sen återföra Rom till republikens famn. Kejsarens son Commodus (Joaquin Phoenix) har helt andra planer. Han mördar sin far och ger order om att Maximus och hans familj ska dö. Det senare lyckas men Maximus själv undkommer, fångas av slavjägare och säljs till en gladiatorskola.
Resten av Gladiator är en dunkel, dyster historia. Den porträtterar en fascinerande tidsperiod, en enastående plats och spektakulära strider på trista, platta sätt. Rom har aldrig sett så ointressant ut och dess invånare har aldrig varit så grådaskiga. Maximus har ingen egen historia; han tränas, han slåss, han råkar vara en gudabenådad krigare, han råkar få chansen att hämnas.
Commodus är en fånig galning som råkat få för mycket makt och hade tjänat på att inte bli tagen på allvar, men Joaquin Phoenix spelar honom stelt och med bottenlöst allvar. Russell Crowe verkar ha ogillat vad han var tvungen att göra med Maximus; han ville ändra alla sina repliker och vägrade till att börja med alls att uttala "I will have vengeance, in this life or the next". Filmskaparna borde ha lyssnat mer på honom. Richard Harris fungerar däremot bra som Marcus Aurelius och gör den gamle grubblaren till en tilltalande, underhållande skapelse. Jag tillbringade större delen av den alldeles för långa filmen med att sakna honom.
Gladiator har alla dessa fel, men störst är ändå att den är så tråkig. Från sin lovande inledning faller den djupt ner och ger mig ingen anledning att bry mig om det jag ser. Karaktärerna hasar långsamt fram genom sina färdiga livsbanor, Rom gnider vidare från dag till dag, och Commodus är tokig men aldrig så tokig att han faktiskt blir intressant. Efter den första halvtimmen har tittaren fått all underhållning hen kan hoppas klämma ur Gladiator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar