Devils premiss är en såvitt jag vet fiktiv bit folklore som hävdar att djävulen ibland samlar en liten grupp människor, samtliga syndare, i ett litet utrymme. Han förklär sig som en av dem och driver dem mot varandra tills alla är döda. De här händelserna inleds alltid med ett självmord; i Devil är det en man som kastar sig ut från ett höghus och dör när han landar på taket till en lastbil.
Det är genom självmordet som polisen, huvudsakligen representerad av Bowden (Chris Messina), först blir inblandad och därför är på plats när en hiss i samma höghus slutar fungera och fångar fem människor på obestämd tid. De fem är mytomanen Sarah (Bojana Novakovic), bedragaren Vince (Geoffrey Arend), tjuven Jane (Jenny O'Hara), våldsbrottslingen Ben (Bokeem Woodbine) och Tony (Logan Marshall-Green), vars synd inte är lika uppenbar som de andras.
Säkerhetsvakterna Ramirez (Jacob Vargas) och Lustig (Matt Craven) betraktar situationen via hisskameran och försöker reda ut vilka de drabbade är samt få ut dem ur hissen fortast möjligt. Endast Ramirez misstänker sanningen: att en av dem är djävulen och att han hamnat mitt i en av de sagor som hans mamma brukade berätta.
I hissen faller stämningen sönder allt eftersom räddningen dröjer och ljuset börjar svika. Det dröjer inte länge förrän den förste dör och misstankarna flyger som pilar. Någon är skyldig och alla har något i sin bakgrund som gör dem opålitliga.
Devil har alla förutsättningar att bli riktigt otäck. Att fångas i en trång hiss är en vida spridd rädsla och att samtidigt tvingas ihop med främlingar gör inte saken bättre. Att lamporna då och då slutar fungera och de fångade drabbas av totalt mörker förvandlar det från obehag till skräck. Det borde vara skrämmande och det är svårt att peka på varför det fungerar så illa.
Jag har några hypoteser. Det första mordet kommer alldeles för tidigt. Filmskaparna borde ha pressat ut så mycket de kunde av den vardagliga skräcken innan det visade sig att just när man trodde att det inte kunde bli värre så var det just vad det kunde. Människorna i hissen beter sig dessutom irrationellt på ett orealistiskt sätt; de hindrar en av karaktärerna från att ta sig ut genom takluckan och kanske hitta ett sätt att rädda de andra för att han fan inte ska få fly. Varför inte? Vad kan de rimligen ha emot det?
Det övernaturliga elementet sviker historien. Det behövs inte för berättelsen och när det väl är dags att avslöja vem av de fem som är djävulen spelar det ingen roll längre; vi har räknat ut hur det ligger till även om vi inte kunnat gissa exakt vem han förklädde sig som, eftersom vi inte försetts med några ledtrådar.
Filmen sägs vara inspirerad av Agatha Christies And Then There Were None, men hon var en mycket skickligare berättare och använde ett liknande koncept mycket mer effektivt, utan att blanda in djävulen alls. Människor är hur som helst mycket otäckare än någon platt sagofigur vars roll i filmen huvudsakligen går ut på att omtalas av Ramirez och figurera i det antiklimaktiska och dramaturgiskt svaga slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar