Ironclad: Battle for Blood (2014) - 1/6

Ibland hittar man i fyndlådan en okänd DVD med intetsägande omslag, ger den en chans och finner att det rör sig om ouppskattad briljans. Och ibland hittar man Ironclad: Battle for Blood.

Det här är riktigt seg, usel smörja. Jag bryr mig inte om en enda karaktär i den, och "karaktär" är ett starkt ord. Varenda situation verkar vara en ursäkt för att ha ett nytt slagsmål.

Den förmenta bakgrundshistorien som utgör ursäkten för allt svärdsvingande rör en konflikt vid den engelsk-skotska gränsen på 1200-talet. Pikter gör räder mot engelska slott, bland annat ett som ägs av familjen de Vesci. När pappa de Vesci (David Rintoul) förlorar armen i en strid ger sig sonen Hubert (Tom Rhys Harries) för att hitta sin kusin, mästerkrigaren Guy (Tom Austen). 

Han hittar Guy på en sylta tillsammans med kompisen Berenger (David Caves). De följer med för pengar, inte för heder eller blodsband, och på vägen rekryterar de den dödsdömda Crazy Mary (Twinnie Lee Moore) och bödeln Pierrepoint (Andy Beckwith). Det är den bästa biten i filmen, för sen är det bara strid och familjeintriger som jag kanske hade brytt mig om i en bättre film.

Fullständigt utbytbara män - och enstaka inte lika utbytbara kvinnor - svingar yxor och svärd mot varandra i en timme och fyrtio minuter, och när de tillfälligt lägger ifrån sig vapnen så pratar de som om de står och läser från manuset medan kamerorna rullar. Detta ska vara en uppföljare; jag har inte sett den första men skulle bli förvånad om den inte var bättre.

The Theory of Everything (2014) - 4/6

Stephen Hawking är en modern populärkulturikon; även människor som inte har en aning om vad han egentligen är känd för vet vem han är. Rullstolen, den fasta kroppshållningen, den elektroniska rösten - det hade varit svårt att skapa en mer igenkännlig människa.

Filmen om hans liv, baserad på hans exfrus biografi, gör det smarta valet att fokusera på hans privatliv och inte på de ganska svårbegripliga saker han uppnått inom kosmologin. Vi får se honom kreta ekvationer på svarta tavlan och hyllas av högt ansedda vetenskapsmän, men det är bara bakgrund.

Den riktiga historien handlar om hur han, spelad av Eddie Redmayne, börjar som en genialisk men ofokuserad student som ramlar in i en varm kärlekshistoria med Jane Wilde (Felicity Jones) och får de idéer som garanterar honom odödlighet. Samtidigt drabbas han av en svår sjukdom som bryter ner hans kropp tills han sitter i rullstol, nästan orörlig.

Det är en fin berättelse om kärlek under svåra omständigheter och om den tuffa kampen för att acceptera ett oacceptabelt öde. Samtidigt är den tyvärr ganska torr. Den tar aldrig ut svängarna utan förblir brittiskt sval hela vägen igenom. Det är säkert sanningsenligt - varken Hawking eller Wilde verkar vara några vildingar - så jag kan egentligen inte kritisera det, men det gjorde det svårt att vara sant entusiastisk.

Redmaynes prestation kan jag däremot inte vara annat än entusiastisk inför. Jag glömde bort att det inte var den faktiske Hawking jag tittade på, att mannen i rullstolen faktiskt kunde resa sig och gå därifrån precis när han ville. Redmayne gör sitt livs roll.

Kingsman: The Secret Service (2014) - 6/6

När jag såg Johnny English Reborn undrade jag varför nån skulle ge sig på att göra en James Bond-parodi efter Austin Powers-filmerna. Matthew Vaughn och de andra bakom Kingsman lyssnade inte, och det gjorde de rätt i.

Nu är Kingsman ingen Bondparodi på samma sätt som Johnny English eller Austin Powers, men den hade inte fungerat alls lika bra utan det allestädes närvarande arvet från den brittiske superspionen. Om inte annat så bygger en härlig scen på att både hjälten och skurken sett de gamla Connery- och Moore-filmerna.

Ändå minns jag inte en enda Bondfilm där handlingen rör sig runt en ung lovande agent i träning. Så är det här, där "Eggsy" Unwin (Taron Egerton) är kandidat till en plats i den brittiska underrättelsetjänsten. Han sponsras av kodnamn Galahad (Colin Firth), en gammal veteran vars liv räddades av Eggsys far. Chefen är Arthur (Michael Caine) och träningsledaren är Merlin (Mark Strong).

Som filmen själv säger så var de gamla Bondfilmerna så bra som sina skurkar. Det gäller inte riktigt här, antagligen därför att Firth, Caine och Strong är en så stark triss att det är svårt att misslyckas, och även därför att Egerton är ett riktigt fynd - även om han inte riktigt kommer till sin rätt förrän i slutscenerna när han fått på sig kostymen.

Skurken har likafullt en viktig roll att spela, och den fylls av Samuel L. Jackson som den stenrike filantropen Richmond Valentine. Hans plan - och scener som den planen leder till - har en skala som till och med går bortom det Bondfilmerna någonsin vågade.

Kingsman är svårdefinierad. Den är ingen renodlad komedi, ingen renodlad parodi. Den har actionscener, men handlingen roterar inte runt dem. Intrigen driver filmen framåt, men är inte på allvar. Det enda jag med säkerhet kan säga om den är att den börjar underhållande och bara blir bättre och bättre hela vägen igenom eftertexterna.

Project Almanac (2015) - 5/6

Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.

Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.

I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.

Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.

Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.

Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.

Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.

Mr. Turner (2014) - 4/6

Joseph Mallord William Turner är en av de främsta landskaps- och havsmålarna i konsthistorien. Människor som begriper sånt bättre än jag säger att han handskades med ljuset som en sann mästare och att han var bland de största av romantikerna.

Filmen om hans liv är inte lika bra på sin konst som Turner var på sin. Det är mest vältaliga människor, belevade herrar och fnittriga kvinnor, en titt in i en kultur som är försvunnen och som jag misstänker aldrig fanns på riktigt. Den innehåller nog med underhållande repliker, starka skådespelarinsatser och intressanta enstaka scener för att vara en positiv upplevelse, men den saknar nerv och poäng. Den hänger inte ihop.

Därför är det också en omöjlig uppgift att söka sammanfatta dess handling. Det vi ser är enskilda bitar ur Turners liv, och han verkar onekligen ha varit en intressant människa, men det finns ingen berättelse här - såvida det inte är berättelsen om hur skaparen av överjordisk skönhet själv var högst jordisk.

För det var han. Han verkar ha älskat sin far högst av allt på Jorden och känslorna var besvarade, men han hade en kärleksaffär med en änka som gav honom två barn som han inte brydde sig om. Han utnyttjade sin hushållerska sexuellt och efteråt log hon i hemlighet, för nu hade hon i alla fall fått uppmärksamhet från mannen hon inte kunde undgå att dras till.

Han stiger och faller. Han besöker bordeller men inte för att ha sex utan för att få modeller han kan beordra runt hur han vill. Han skapar vänner och fiender i konstvärlden. Han förbluffar den rike mannen som erbjuder honom furstliga summor för hans verk, och blir nekad. Han utför experiment tillsammans med en kvinnlig forskare - en raritet för sin tid. Han inleder en ny kärleksaffär, först inkognito till och med inför sin partner.

Alltihop är välgjort, men det passerar revy på samma sätt som mitt försök till sammanfattning: som en oändlig rad små stycken som inte har något med varandra att göra. Kanske hade Mr. Turner fungerat bättre som miniserie, där varje avsnitt fokuserade på en aspekt av honom. I stället fick vi en för lång film där varje detalj fungerar jättefint, men helheten flyter bort och försvinner.

Tusk (2014) - 5/6

Tusk är en så äcklig, sjuk film att jag dels inte fattar hur jag kan rekommendera den och dels inte fattar hur mannen som gjorde Mallrats också gjorde den här filmen. Den började som en skämtannons som Kevin Smith läste upp på sin podcast och därifrån blev den en vidrig historia som Smith och hans kompis Scott Mosier pratar om som en komedi.

Visst, Tusk fick mig att skratta ibland. Den är faktiskt riktigt rolig, som det alltid blir när Smith är igång. Till och med Red State, som var en enorm avvikelse för honom, framkallade skratt. Men hela idén, historien, är så fasansfull att jag knappt kan tro att jag nånsin skrattade.

Jag tänker inte berätta för mycket. Det börjar med två podcasters, Teddy Craft (Haley Joel Osment) och Wallace Bryton (Justin Long), som gör ohemult med pengar på att visa upp märkliga människor och skratta åt dem. Wallace reser runt - och passar på att vara otrogen mot sin flickvän Ally (Génesis Rodriguez) - och träffar freaks medan den reserädde Teddy stannar hemma.

Wallaces nästa uppdrag är att åka till Kanada för att träffa en man som kallas Kill Bill Kid (Doug Banks) men när den resan inte bär frukt letar han efter ett alternativ. En lapp på en toavägg leder honom till Howard Howe (Michael Parks), en gammal man med oändliga historier att berätta.

På vägen får vi träffa en rolig skäggig tullare (Harley Morenstein) och njuta av en underhållande prestation från en helt oigenkännlig Johnny Depp. Men vi blir också tvungna att sjunka ner ungefär så djupt och mörkt som vi någonsin har gjort.

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Det spelar ingen roll hur avtrubbad jag tror att jag är; det finns alltid någon som har en sjukare tanke. Den här gången var det Kevin Smith och en skämtsam poet vid namn Chris Parkinson. Det blev något fullständigt vidrigt men samtidigt så välgjort att jag inte kan göra annat än att ge det en positiv recension. Men jag önskar också att jag aldrig hade sett skiten.

Lonely Street (2009) - 1/6

Lonely Street vill så gärna vara en mysig, lustig, originell och spirituell liten film, med en charmig huvudperson som är sin egen berättare, genreparodierande inslag, kvicka repliker och en historia som är så löjlig att den blir rimlig igen. Den kommer halvvägs - den är definitivt löjlig.

Den charmige huvudpersonen är inte ett dugg charmig, och hans berättarröst är en kass imitation av bättre filmer, där greppet gjort underverk. Han är Bubba Mabry (Jay Mohr), en fåne till privatdeckare med alla de drag vi brukar se hos sådana.

Den gigantiske JG (Mike Starr) vill ha honom till ett jobb. JG:s chef Mr Aaron (Robert Patrick) är en kändis med ett efterhängset fan, och lite extra säkerhet behövs. Bubba tar jobbet och får träffa Mr Aaron, som visar sig vara Elvis Presley. Även om filmen vägrar nämna det namnet och konsekvent försöker göra det till ett löpande skämt att låta bli.

Bubba börjar skugga Hank Tankersley (John F. O'Donohue) men det blir snart uppenbart att det inte är så enkelt som JG förklarat för honom. Och sen prickar Lonely Street av alla klyschor man kan vänta sig av en privatdeckarfilm och jag antar att det den vill är att parodiera dem, men den misslyckas.

Den misslyckas med i princip allt. Den är inte spirituell, den är inte lustig, den är inte quirky eller charmig. Jag minns ett enda skratt, där filmen faktiskt uppnår precis den stämning den ständigt jagar. Bortsett från det är den bara tråkig.

Annabelle (2014) - 2/6

Öppet brev till alla författare av skräckfilmsmanus: vi fattar, dockor är otäcka. Ni kan sluta tjata om det. Försök hitta något annat. Världen är full av möjligheter som inte är dockor.

Den aktuella dockan, den eponyma Annabelle, är inte ens särskilt otäck. Visst, den ser för jävla kuslig ut, så att man undrar vilken bisarr impuls som gav upphov till dess skapelse och varför någon skulle vilja köpa eländet, men hur hemsökt och ond den än är så gör den knappt nånting.

Faktum är att jag efter att ha sett filmen fortfarande inte är riktigt klar över hur allt hängde ihop. Var dockan ond från början eller blev den det av det som hände? Jag tror att det är det senare, men varför... hoppsan, jag kan inte ställa den frågan utan att spoila. Det finns frågetecken, är poängen.

Hur som. Annabelle är prequel till den hyllade men av mig osedda The Conjuring. Varken den här filmen eller det faktum att The Conjuring handlar om de notoriska bedragarna Warren får mig att vilja se den, heller. Att den tydligen delar öppningsscen med Annabelle gör mig något mer entusiastisk, dock. Under den scenen trodde jag att Annabelle var en bra film.

Ett ungt gift par, Mia (Annabelle Willis) och John (Ward Horton), väntar barn. Mia samlar på dockor - man skulle kunna tro att hon aldrig sett en skräckfilm - och John har lyckats hitta en som hon har letat efter. Det är förstås Annabelle, som genast får en hedersplats på dockhyllan.

Kort efteråt blir grannarna angripna av två mordiska satanisthippies som även ger sig på Mia och John. De överlever men är traumatiserade, särskilt Mia, och bestämmer sig för att flytta. John slänger Annabelle - den ena mördaren höll henne i famnen under dådet - men när de packar upp är hon likväl där. Jupp, det är vad hemsökta dockor brukar göra. Inget nytt under solen här.

Mia, John och deras lilla Leah försöker skapa normala liv, med viss hjälp från hygglige pastor Perez (Tony Amendola) och nye vännen Evelyn (Alfre Woodard). Men mystiska saker händer och Mia blir mer och mer övertygad om något hemskt har följt med dem från deras gamla hus. Pastorn identifierar det och förklarar reglerna - visst är det skönt att ha en expert att fråga?

Annabelle kör hårt på plötsliga händelser, mystiska ljud, dörrar som öppnar och stänger sig själva, sånt. Med tanke på vad den onde plågoanden senare visar sig kunna göra undrar man varför den börjar så lätt, men det är ju så såna här filmer fungerar.

Annabelle har faktiskt några bra scener - jag tänker särskilt på en i en hiss som lyckas göra något bra av ett så uttjatat koncept - men för det mesta är det sånt vi har sett förut. Och slutet är en besvikelse, där reglerna fastställs, vi får veta vad vi kämpar för, och filmen sedan bestämmer sig för att strunta i det. Ska det här vara ett lyckligt slut? Det verkar som om människorna bakom Annabelle tyckte det, men jag håller inte med.

Beautiful Creatures (2013) - 5/6

Omslaget till den här filmen gjorde mycket av likheterna med Twilight, så jag hade inga större förväntningar. Likheterna finns där - det är en tonårskärlekshistoria i en amerikansk småstad där den ene parten är en udda ensling och visar sig ha övernaturliga egenskaper - men på alla sätt som spelar roll käkar Twilight den här filmens damm.

Dess karaktärer är på riktigt, till att börja med, inte tvådimensionella pappfigurer. Ethan Wate (Alden Ehrenreich) är en smart ung man som bor i den lilla sydstatssmåstaden Gatlin, där det finns tolv kyrkor och ett bibliotek. Den konservativa kristendomen är stark i staden och anfäktas hårt av moralriddaren Mavis Lincoln (Emma Thompson) som är mor till Ethans bäste vän Link (Thomas Mann).

De flesta av Ethans klasskamrater sväljer glatt den lokala världsbilden men själv läser han förbjudna böcker och drömmer om att komma ifrån Gatlin. När han kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet finns det en ny tjej där, Lena Duchannes (Alice Englert). Hon bor hos sin morbror Macon Ravenwood (Jeremy Irons), som sällan visar sig utomhus och vars släkt har dåligt rykte i staden - de tros vara satanister. Något som troglodyterna i Gatlin tar på största allvar.

Ethan och Lena lär känna varandra, först av en slump och sen med flit. Det är ingen överraskning för någon när de blir förälskade, men för en gångs skull förstår vi i alla fall vad de ser i varandra i stället för att tvingas acceptera att de blir kära för att handlingen kräver det.

Ethan börjar ana att det faktiskt är något annorlunda med Lenas familj och får till slut veta sanningen: de är magiker, ett människoslag som hållit sig dolda bland oss normala genom århundradena.

Nej, det är ingen originell idé. Och naturligtvis finns det onda och goda magiker, och det finns en förbannelse som måste övervinnas, och Ethan och Lena är precis så det-här-är-det-starkaste-någon-någonsin-känt-kära som tonåringar är.

Men det görs bra. Båda huvudpersonerna hanteras av skickliga skådespelare, och den originalitet som saknas i grundidén dyker i stället upp när slutet närmar sig. Det är då filmen tar skuttet från "helt okej" till "riktigt bra", och den var rätt nära redan innan. Den är skickligt regisserad, visuellt vacker, vägrar falla ner i normativa fällor och fräser rakt igenom Bechdeltestet. Om vi kan få en generation tonårstjejer att se Beautiful Creatures i stället för Twilight så ser det bra ut.

Frank (2014) - 2/6

Frank är en film om irriterande människor och det är fantastiskt att den inte är mer irriterande än den är. Den är ändå rätt irriterande, dock. För att inte tala om sanslöst pretentiös. En apart scen väldigt nära slutet får mig att tro att filmskaparna egentligen ville slita en massa prettoklichéer i stycken, men när de tillbringar nittio minuter med att predika dem försvinner den effekten.

Jag borde kanske ha förstått vart det var på väg redan från början. Jon (Domhnall Gleeson) är en yngling med musikdrömmar, och som alla förment kreativa ungdomar har han huvudet fullt av idéer som aldrig blir något. Han klagar om detta för sina 14 Twitterföljare innan han äter middagen hans mamma har lagat.

En dag råkar han bli vittne till ett mediokert självmordsförsök; klanten visar sig vara keyboardspelare för bandet Soronprfbs. Han nämner för bandmedlemmen Don (Scoot McNairy) att han själv spelar keyboard och mer behövs inte för att bli medlem.

Jon presenteras för bandets ledare Frank (Michael Fassbender), en mystisk typ som lever iklädd ett papier mâché-huvud i Frank Sidebottom-stil. Frank och Don visar sig dock vara de enda i bandet som inte hatar Jon. Den aggressiva Clara (Maggie Gyllenhaal) och de två bakgrundsfigurerna Nana (Carla Azar) och Baraque (François Civil) tycker att han är äcklig, påträngande, talanglös... det tar aldrig slut.

Jon tror sig följa med på ett gig men det visar sig att bandet ska slå sig ner i en stuga och spela in en skiva. Själva inspelningen börjar inte förrän perfektionisten Frank är nöjd. Under månaderna som går sprider Jon information på Twitter och Youtube, vilket ger bandet den enda publik de någonsin haft.

Det är inte konstigt att de inte haft några mainstreamframgångar än. Deras musik är nämligen riktigt, riktigt usel. Plågsam att lyssna på. Det är så att jag undrar om det är tänkt att vara en del av skämtet att alla tycker Frank är så fantastiskt genialisk när han bara producerar skit, men i så fall smälter det oerhört illa in i resten av filmen. Även den där aparta scenen i slutet, runt vilken vem som helst hade kunnat bygga en bättre film, bygger på att Frank faktiskt är ett musikaliskt geni.

Resten av filmen tillbringar vi i smärtsamt sällskap med hemska stereotyper, prettoelementarer och outhärdliga drygon, medan Michael Fassbenders uttrycksfulla ansikte döljs bakom en orörlig mask - en idé i klass med att ha James Earl Jones till att spela stum eller låta Fred Astaire uppträda kedjad. Frank är värd ett högt betyg för vad jag tror att den försöker göra, men ett lågt för vad den lyckas med.

Unbroken (2014) - 3/6

Louie Zamperini var en amerikansk OS-löpare som senare blev soldat under andra världskriget. Han var med om en flygkrasch, överlevde i en räddningsflotte på havet och hamnade i japanskt fångläger där han satt kvar tills freden kom. Han misshandlades men överlevde.

Det skulle kunna bli en bra film, och liknande historier har blivit bra filmer förut. Men Unbroken gör inte sitt material rättvisa. Den är en kort film instängd i en lång film och lägger alldeles för mycket tid på Zamperinis barndom och löparkarriär, samt ett uppdrag som slutar med en kraschlandning och inte har något med resten av berättelsen att göra.

När själva storyn väl kommer igång så är den skarpt delad i två mellan överlevardramat på öppna havet och krigsfångehistorien när Zamperini har räddats. Ingendera har särskilt mycket nytt att tillföra sin genre; det känns som om jag tillbringar större delen av tiden med att se saker jag sett förut. De här berättelserna har sina konventioner och Unbroken följer dem troget.

Det räcker inte att visa lidande och grymheter. Vi har sett det för ofta. En riktigt bra film måste riva ner väggen mellan publiken och berättelsen så att vi, om än bara för några ögonblick, förstår hur det är att vara där, fånge och misshandlad, förtvivlad och förstörd. Annars är det bara bilder och ord.

I sina bästa ögonblick når Unbroken nästan dit. När vi ser att Zamperini inte är helt oknäckt, att han inte är en man av stål. Att han ibland bara vill skrika. Att det finns gränser för honom också. Annars kan vi inte känna med honom.

De ögonblicken är få och utspridda. Unbroken kommer nära framgång och originalitet en gång till, nära slutet, när vi får se känslor hos en karaktär som brukar sakna känslor i de här filmerna. Men till och med den scenen är alltför tillrättalagd, och i sin helhet är Unbroken bara ännu en film om tuffa amerikaner och onda japaner.

State Zero (2015) - 4/6

På ett eller annat sätt är det här filmens framtid. Andrée Wallin är en konstnär och designer (med bland annat Oblivion och Star Wars VII på meritlistan) som nu bestämt sig för att skriva, regissera och producera en kortfilm. Jag räknar med att den är tänkt som proof-of-concept; han visar vad han kan för att finansiera en långfilmsversion.

Som proof-of-concept fungerar den, både för Wallins designfärdigheter och för hans regi. Bilderna av ett postapokalyptiskt Stockholm är sömlöst trovärdiga, och när vi i slutet ser en gigantisk byggnad hann jag undra hur jag hade kunnat missa den varenda gång jag var i Stockholm... några sekunder senare förstod jag förstås, men det visar hur skickligt hopsatt State Zero är.

Det den inte har är en historia värd namnet. Sverige (kanske världen) har drabbats av en farsot som gör människor till magra, hårlösa, alvörade aggrozombier och filmen följer fyra soldater in i karantänzonen. Strid, jakt och mysterier, och sen "to be continued".

Jag vill se fortsättningen. När Andrée Wallin har en längre löptid på sig och ambitioner bortom att visa hur snygga bilder han kan producera är jag säker på att han ger oss något riktigt bra. Och det är det som är filmens framtid, spår jag - människor som utnyttjar teknikens allt större tillgänglighet för att göra filmerna de själva vill göra. Biograferna kommer att fortsätta fyllas av den sjuttonde uppföljaren till nån taffligt skriven ungdomsbok, men filmskapare som Andrée Wallin kommer att göra det fortsatt värt att vara cineast.

Her (2013) - 5/6

Audrey Niffeneggers The Time-Traveller's Wife är en av de bästa kärlekshistorier jag läst - och den blev en nästan lika bra film - och Her rör sig i samma territorier. Genom att visa ett kärleksförhållande med väldigt särskilda omständigheter undersöker den de förhållanden vi alla lever i, på sätt vi inte kan låta bli att känna igen.

Den ene parten är Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), vars äktenskap med ungdomskärleken Catherine (Rooney Mara) spruckit. Han skjuter upp att skriva under skilsmässopappren och ältar vad som gick fel mellan dem.

Theodore arbetar med att skriva djupa, personliga brev åt andra människor. När man inte lyckas få ut sina känslor på papper, då löser Theodore det åt en. Han är väldigt skicklig på sitt jobb, men i privatlivet verkar känslorna vara mycket svårare att finna. Den enda närhet han har är med bästa vännen Amy (Amy Adams). Annars är det bara telefonsex med främlingar.

En dag köper Theodore ett nytt operativsystem med äkta artificiell intelligens. Det tar sig namnet Samantha och Scarlett Johanssons röst, och visar sig genast vara ett sant tekniskt mirakel. Samantha lär sig snabbt och hennes personlighet utvecklas, liksom hennes relation med Theodore. Han börjar få känslor för henne, och hon finner att hon kan känna känslor för honom också.

Var gränsen går för Samantha blir aldrig klargjort, men det spelar ingen roll. Scenerna där deras förhållande inleds och växer är underbara. Kemin sprakar mellan Phoenix och Johansson, och Samantha är en så intagande skapelse att jag längtade efter att ha en egen AI som talade till mig som hon gör. Det är så kärleksrelationer är, rosa och vackra i början.

Men det blir alltid mer komplicerat, och det blir det även för Samantha och Theodore. De försöker finna sätt att arbeta runt det faktum att hon inte har någon kropp, och båda försöker hantera att den andre inte är perfekt. Samantha är verkligen sant intelligent, och det innebär att hon aldrig kan vara bara ett datorprogram. Hon har en egen vilja.

Trots att deras problem handlar om deras speciella omständigheter så speglar deras förhållande verkligheten. Jag har haft samtal som deras, jag har känt samma saker som de. När det blir plågsamt känner jag igen smärtan. Her är ett fint karaktärsdrama som är smart och känsligt, roligt ibland och sorgligt ibland, och som säger mycket mer om människor än det gör om tekniken som det skenbart handlar om.