Lonely Street vill så gärna vara en mysig, lustig, originell och spirituell liten film, med en charmig huvudperson som är sin egen berättare, genreparodierande inslag, kvicka repliker och en historia som är så löjlig att den blir rimlig igen. Den kommer halvvägs - den är definitivt löjlig.
Den charmige huvudpersonen är inte ett dugg charmig, och hans berättarröst är en kass imitation av bättre filmer, där greppet gjort underverk. Han är Bubba Mabry (Jay Mohr), en fåne till privatdeckare med alla de drag vi brukar se hos sådana.
Den gigantiske JG (Mike Starr) vill ha honom till ett jobb. JG:s chef Mr Aaron (Robert Patrick) är en kändis med ett efterhängset fan, och lite extra säkerhet behövs. Bubba tar jobbet och får träffa Mr Aaron, som visar sig vara Elvis Presley. Även om filmen vägrar nämna det namnet och konsekvent försöker göra det till ett löpande skämt att låta bli.
Bubba börjar skugga Hank Tankersley (John F. O'Donohue) men det blir snart uppenbart att det inte är så enkelt som JG förklarat för honom. Och sen prickar Lonely Street av alla klyschor man kan vänta sig av en privatdeckarfilm och jag antar att det den vill är att parodiera dem, men den misslyckas.
Den misslyckas med i princip allt. Den är inte spirituell, den är inte lustig, den är inte quirky eller charmig. Jag minns ett enda skratt, där filmen faktiskt uppnår precis den stämning den ständigt jagar. Bortsett från det är den bara tråkig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar