Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

Hello Ladies: The Movie (2014) - 4/6

Den underhållande TV-serien Hello Ladies följer Stuart (Stephen Merchant, Ricky Gervais' toklånga parhäst) och hans försök att scora sin drömkvinna bland alla modeller och skådespelerskor i Los Angeles. I serien lyckas han aldrig och efter att den lades ner kom en långfilm för att avsluta historien.

Stuart bor fortfarande i ett fint hus med kompisen Jessica (Christine Woods) i gästhuset. Hon är en hoppfull skådespelerska som aldrig lyckas slå igenom. Stuart jobbar med nörden Rory (Kyle Mooney) och hans kompisar är tjocke Wade (Nate Torrence) och rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman). I korthet så är det här inte ett gäng som passar in bland jetsetarna i Los Angeles. Stuarts plan är att fixa in sig via Jessicas kk Glenn (Sean Wing) som har kontakter med festfixaren Alan (Stephen Tobolowsky).

Det är inte svårt att räkna ut hur en långfilmsavslutning på Hello Ladies måste sluta - Stuart måste växa som person, komma över sina komplex, och till slut finna kärleken. Det blir inga överraskningar på den fronten, det roliga - eller inte - är att se det hända, och se detaljerna växa fram.

Den här gången handlar det om att Stuarts gamla ex Trudy (Henrietta Meire), vars tokdumpning av honom fick honom att lämna England för Los Angeles till att börja med, ska komma och hälsa på tillsammans med Josh (Greg Tuculescu) som hon lämnade Stuart för. Stuart måste ha en toksnygg tjej att visa upp och lyckas faktiskt scora en modell men när hon sviker honom finns det bara en sak att göra: muta Jessica att låtsas vara hans flickvän. Och modell. Och kompis med Nicole Kidman...

Det blir roligt, även om Stephen Merchants komik också går ut på att framkalla skämskudde efter skämskudde. Jag satt bokstavligt talat med en filt runt mig som jag drog framför ögonen när det blev alldeles för pinsamt. Ibland är det igenkänning, ibland är det bara jobbigt.

Men för det mesta är det kul. Förutsägbart, men kul. Ibland rentav charmigt. Stuart är trots allt en figur det är svårt att tycka illa om, särskilt när han till slut får sin insikt och vänder skutan rätt.

The Equalizer (2014) - 4/6

I den bästa scenen i den annars inte vidare minnesvärda The General's Daughter utkämpar John Travolta och James Woods en mental judomatch mot varandra, och Woods fäller repliken "I assume we're still trying to outwit each other?". The Equalizer har också ett par såna scener, där två hårda män - Denzel Washington och Marton Csokas - pressar varandra med ord och blickar av stål, och Woods replik dyker hela tiden upp i huvudet på mig.

De scenerna försvinner bland alla de andra. Till att börja med är detta en enormt våldsam film, och emedan de flesta av oss är rätt avtrubbade vad gäller filmvåld så gör den här filmen sitt bästa för att ta sig igenom det. Här mördas människor med korkskruvar och shotglas, och det är inga diskreta bilder heller. Resultatet trycks upp i kameran och in i våra medvetanden.

Om jag inte hade vetat något om filmens bakgrund och aldrig hade sett TV-serien från åttiotalet som den bygger på, och inte hade läst några av recensionerna som kallade filmen för våldsam, så hade det varit en chock. Fram tills dess verkar The Equalizer nämligen handla om en helt vanlig man, Robert McCall (Washington), som jobbar på ett byggvaruhus, hjälper en arbetskamrat med viktnedgång och i största allmänhet är en genomhygglig, omtyckt kille.

Han hänger ofta på ett fik där han dricker te och läser böcker. Där träffar han den unga ryskan Alina (Chloë Grace Moretz) som smått tyr sig till honom, kanske för att han är den ende som inte svinaktigt stöter på henne. När hon visar sig vara offer för den ryska maffian som utnyttjar henne som sexslav bestämmer han sig för att göra något åt det - först fredligt, men när det inte fungerar plockar han fram korkskruvarna och shotglasen.

McCall är naturligtvis mer än han verkar vara, och hans bakgrund innehåller helt andra saker än arbete på byggvaruhus. När han måste så blir han Liam-Neeson-i-Taken och uppvisar färdigheter på en nivå som ser coola ut men inte rimligen kan existera i verkligheten. Hade USA haft agenter som McCall hade världen sett annorlunda ut.

Bortsett från den väldigt långa startsträckan, det onödigt brutala och tydliga våldet och det tvångsmässiga behovet att avsluta med en gigantisk ammunitionsslösande slutstrid så är The Equalizer en trevlig liten film, med bra actionelement och spännande thrillerelement. Problemet är att den inte är en liten film. Den siktar på mer än den klarar. Det mest lovande i den sker sekunderna innan eftertexterna, och får mig att hoppas på en uppföljare.

Mr. Magoo (1997) - 1/6

Den tecknade serien "Mr. Magoo" lyckades pressa massvis med avsnitt ur sin till synes dödfödda premiss: huvudpersonen ser dåligt och misstar saker för andra saker, medan universum konspirerar för att hålla honom trygg och inte rubba hans vanföreställningar. I den mån det någonsin fungerar så är det för att avsnitten är så korta att man inte hinner tröttna.

Den fördelen saknas helt i långfilmsversionen, där Leslie Nielsen genom att ta huvudrollen bevisade att framgång inte betyder vett. Efter fem årtionden i underhållningsbranschen borde han ha insett att det bara inte går att ta en tecknad serie som bygger på att upprepa ett enda skämt - och inte ett bra skämt, heller - om och om igen, sträcka ut det till en och en halv timme, och tro att det ska bli en bra film.

Det borde nog manusförfattaren Pat Proft också. Han har trots allt varit inblandad i sådant som Police Squad!, The Naked Gun och Hot Shots!... men även Polisskolan, några Scary Movie-filmer och Star Wars Holiday Special. Så han har kanske bara tur med sina samarbetspartners ibland.

Den här gången går det i alla fall inte att ifrågasätta resultatet: det är entydigt värdelöst. Det är i princip samma sannolikhetstänjande scenarier som i den tecknade serien, med den skillnaden att det är ännu svårare att tro på dem när det är en riktig människa och inte en klump färg, upprepade i oändlighet, och en blek påklistrad handling för att berättiga den längre löptiden.

Den involverar en stulen rubin, Jennifer Garner, Stephen Tobolowsky och Malcolm McDowell. Garner var inte känd än och Tobolowsky har alltid hållit igång med de här skitrollerna som han egentligen är för bra för, men vad har McDowell för ursäkt? Han har i och för sig deltagit i en hel massa smörja i sin karriär, så man ska kanske inte bli förvånad.

Mr. Magoo fick usla recensioner och backade några miljoner dollar, och jag har svårt att tänka mig att vem det än var som kom på konceptet inte kunde förutse det resultatet. Hen kanske bara ville skapa ett varnande exempel, och i så fall: grattis.

G.I. Joe: Retaliation (2013) - 1/6

Den första G.I. Joe-filmen var kanske den sämsta mainstreamfilm jag sett. Den här är inte riktigt lika dålig. Den förra gjorde mig arg. Den här gör mig bara uttråkad.

Ni som kommer ihåg den förra filmen har mitt medlidande och minns kanske att skurken Zartan (Arnold Vosloo) klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce) och slagit sig ner i vita huset. Samtidigt sitter skurkarna Cobra Commander (Joseph Gordon-Levitt i den förra, Luke Bracey (kropp) och Robert Baker (röst) i den här) och Destro (Christopher Eccleston i den förra, knappt med i den här) i ett underjordiskt fängelse där de hålls vid liv men förlamade. Tydligen bara för att jävlas med dem. Och det här är alltså den goda sidan.

Förra filmens hjälte Duke (Channing Tatum) leder numera G.I. Joe. En överarbetad och meningslös inledningssekvens presenterar hans underhuggare, biffen Roadblock (Dwayne "The Rock" Johnson), helyllekillen Flint (D.J. Cotrona), tjejen Lady Jaye (Adrianne Palicki) och den stumma ninjan Snake Eyes (Ray Park). Det finns förstås en massa andra också men de dödas tillsammans med Duke så att de ovan nämnda fyra ska få anledning att hämnas. Under tiden blir Cobra Commander befriad av ninjan Storm Shadow (Byung-hun Lee). Shit is on.

Handlingen är korkad och meningslös och har redan förärats fler ord än den är värd. Filmen består ändå till största delen av tråkiga stridsscener och slowmotionpromenader mot kameran; resten utgörs av exposition som levereras på klichéigast möjliga sätt.

Är det någon som inte är trött på sånt här? Är det någon som tycker det är underhållande att om och om igen se dessa snabbklippta slagsmål med nävar och svärd och pistoler, utan en gnutta originalitet någonstans, utan en enda sekund material som vi inte sett oändligt många gånger förut?

Jag kan inte släppa den här filmen utan att högt undra hur det kunde krävas två skådespelare för att ge liv till Cobra Commander. Karlen gör ingenting utom att prata, ändå är det en aktör som gör hans kropp och en som gör hans röst. Hur tråkigt hade Luke Bracey det där han knallade runt i en fånig kostym och höll käften? Varför slängde de ens pengar på en faktisk skådespelare när de kunde ha fått ut samma prestation ur en luffare för tio dollar och en öl?

G.I. Joe Retaliation innehåller exakt en scen jag tyckte om (när världens ledare samlats för att diskutera kärnvapennedrustning) vilket är mycket mer än dess föregångare lyckades prestera. Resten är bara idioti. Tråkig idioti.

Star Trek Into Darkness (2013) - 5/6

Star Trek-rebooten har avverkat sin första film med de obligatoriska karaktärspresentationerna och kan nu börja dra nytta av den avundsvärda situation den befinner sig i: den har ett väldigt rikt arv att söka material i och förmånen att se det utifrån samtidigt som den kan - och måste ta det på allvar. Med Star Trek Into Darkness visar filmskaparna att de vet precis vilka förutsättningar de har, och vad de kan göra med dem.

Vi har alla karaktärerna vi känner igen både från förra filmen och originalserien: den hetlevrade men vansinnigt talangfulle kapten James Tiberius Kirk (Chris Pine), halvblodet Spock (Zachary Quinto) som inte bara visar känslor utan undviker att känna dem, skeppsläkaren McCoy (Karl Urban) som på många sätt är Spocks motsats, ingenjören Scott (Simon Pegg) vars uppgift traditionellt är att med kraftig skotsk accent hävda att motorerna kommer att explodera vilket ögonblick som helst, kommunikationsofficer Uhura (Zoe Saldana) vars roll expanderats betydligt sen originalserien och nu rentav lyckats bli tillsammans med Spock, piloten Sulu (John Cho) som får ta över kaptenens roll när det behövs och ryssen Chekov (Anton Yelchin) som ursprungligen lades till för att det på sjuttiotalet måste finnas en ryss ombord på Enterprise och vars roll därmed alltid har varit diffus.

Den här gången jagar de en avfälling och terrorist (Benedict Cumberbatch) som efter en framgångsrik attack flytt till det fientliga klingonimperiets hemvärld, en plats dit Stjärnflottan inte kan förfölja honom utan att riskera fullskaligt krig. Kirk ger sig därför av utan Stjärnflottan i ryggen.

Star Trek Into Darkness är en bra, välberättad historia på egna meriter, kryddad med väl planerade och väl utförda actionscener. Den når en nästintill perfekt balans mellan action och drama, där karaktärerna interagerar och utvecklas mot varandra. Vi får intressanta insikter i hur ett kärleksförhållande mellan en människa och en i alla fall ytligt känslolös vulcan kan te sig, ett lovande ämne som originalserien vidrörde men aldrig grävde ner sig i. Det speglas i vänskapsförhållandet mellan Kirk och Spock, som utgör en liknande utmaning. Karaktärerna, handlingen, helheten fungerar även om man aldrig sett Star Trek förut.

Men om man har det, och om man känner till de mer berömda stunderna från originalfilmerna, då är det stora delar av Star Trek Into Darkness som antar helt nya dimensioner. Det är inte bara referenser, det är inte bara hyllning, och det är verkligen inte en kopia. Den här filmen har lyckats hitta det perfekta mellanläget, där den använder sig av sitt stora material för att skapa något nytt. Den är betydligt bättre än sin föregångare och får mig att se fram emot en uppföljare.

Coneheads (1993) - 1/6

Coneheads började som ett gäng sketcher på Saturday Night Live på sjuttiotalet, när Dan Aykroyd och Bill Murray huserade där. Jag har bara sett en enda av dessa sketcher om en familj rymdvarelser med märklig huvudform som misslyckas med att smälta in i ett amerikanskt radhusområde - för dem som är intresserade av sånt var det avsnittet där familjen delar ut öl och stekta ägg till grannungarna på Halloween och dottern vill utöva apple-bobbing - och den var inte vidare rolig.

Men det var inte bara därför som jag aldrig kände någon större lust att se fler. En räckte, helt enkelt. Jag kunde räkna ut formeln. Rymdvarelserna gör något konstigt, människorna invänder, rymdvarelserna försvarar sig med att de är från Frankrike, ingen kommenterar huvudformen. Hur ska detta kunna sträckas ut till en långfilm?

Det går inte, och det gick inte. Liksom den katastrofala Mr Magoo-filmen med Leslie Nielsen faller detta försök att dra ut en kort sketch till en och en halv timme, och det faller så hårt att golvet spricker. Ett ganska trist skämt som till slut kan locka skratt ur trogna fans av ren igenkänning, det är inte nog att bygga en film på. Det hade behövts något mer.

Det förstod förstås filmskaparna också. Dan Aykroyd är ingen idiot och har fått ur sig en och annan bra film genom åren. Ändå lyckas han göra det klassiska misstaget: att bara öka skalan, inte innehållet. Plötsligt handlar det om hela Jordens överlevnad, inte bara en familj rymdvarelser. Men resten av filmen kan inte backa upp det. Handlingen är bara sås inslängd för att fylla det tomma utrymmet.

Hur gör man något liknande rätt? Som i Simpsons-filmen. Visst, där handlade det om en serie med halvtimmesavsnitt, inte sketcher på några minuter, men principen är den samma. Inget händer i Simpsons-filmen som inte hade kunnat hända i ett avsnitt av TV-serien. Den är ett långt avsnitt och inte för att fylla ut utan för att den berättar en historia som passar bättre med längre löptid. Ingenting i filmen känns forcerat eller överdrivet.

Coneheads, däremot, är ingenting annat. Det är bara lustiga vanor och oförståelse och låtsande att ingen alls har konformat huvud, och sen är det helt plötsligt tillbaka till hemplaneten och invasion av Jorden som om det ska väga upp att det knappt finns nog här för en sketch, och inte ens en bra sketch.

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009) - 1/6

Såna här filmer gör mig arg. Bakom sig hade den så mycket talang, så mycket kompetens, så mycket pengar, så mycket avancerad teknik och ett grundmaterial som borde ha kunnat bli en riktigt underhållande hejdlös rolig actionfilm, och så blev slutresultatet något av den ruttnaste smörja jag sett. Jag har sett sämre filmer, men jag vet inte om jag någonsin sett en sämre film som inte haft en ursäkt. G.I. Joe: The Rise of Cobra hade förutsättningarna och gjordes av en stor studio 2009, inte av en hobbyamatör 1961.

Den bygger på G.I. Joe-leksakerna från åttiotalet, i Sverige marknadsförda under namnet Action Force. Jag har fortfarande några av figurerna i en plastpåse och några av serietidningarna i en låda och tyckte det var en fantastisk idé att göra film på det. G.I. Joe/Action Force är en antiterroristorganisation som består av specialiserade elitsoldater från alla världens hörn - de har en grönländsk sjöman, en hawaiiansk attackdykare, en koreansk-japansk kampsportsexpert och så vidare. Okej, det var övervikt mot amerikaner och de hade mer än en ninja, för ninjor är coola. De slåss mot Cobra som är en ond motsvarighet med sina egna specialister och ninjor.

Det kunde aldrig bli lysande, inte i Hollywood. Men det kunde ha blivit roligt. Det kunde ha blivit hisnande. Det kunde ha blivit förstklassig underhållning. Det kunde ha blivit en humorfylld, medryckande actionrulle. Vad fick vi i stället? En instruktionsbok i hur man gör en dålig actionfilm.

Leksaksfigurerna - och deras motsvarigheter i TV-serien och serietidningarna - hade alla kodnamn. Sjömannen kallades Shipwreck, attackdykaren Torpedo och så vidare. I filmen är kodnamnen kvar, förstås, men de har blivit en besynnerlig blandning av smeknamn och förnamn. Conrad Hauser (Channing Tatum) kallas till och med av sin flickvän för Duke, flera år innan han kommer i kontakt med G.I. Joe. Organisationens befälhavare Clayton Abernathy (Dennis Quaid) är tydligen allmänt känd som general Hawk. Det är likadant på den onda sidan. Ninjan Storm Shadow (Lee Byung-hun) har ett riktigt namn, men han kallades tydligen Storm Shadow redan som tioåring. Då bodde han förresten i Japan men det ansågs tydligen oartigt att prata något annat än engelska... jag orkar inte gå in på det.

Duke och hans kompis Ripcord (Marlon Wayans) är soldater, befäl av den progressiva sort som kallar sina underlydande för "ladies". De stöter på G.I. Joe under ett uppdrag och blir på nolltid deras bästa män. Ripcord är för övrigt där för att vara svart och därmed lustig, så det är han som snubblar och tar på sig en svindyr hightechrustning utan att lära sig använda den först. Han tänder även på Scarlett (Rachel Nichols) som är kallsinnig mot honom, så naturligtvis slutar det med att de hånglar oavsett hur mycket mer tillfredsställande det hade varit att för en gångs skull se den uppblåsta stroppen inte få drömtjejen.

Handlingen gäller nanobotar, framtagna för att utrota cancerceller men nu modifierade för att äta all metall vilket gör dem till ett utmärkt massförstörelsevapen. De kan också användas för att kontrollera människors hjärnor och få dem att inte känna rädsla, smärta eller tvivel, så Cobra använder dem för att skapa lojala supersoldater.

De har framtagits av vapenhandlaren McCullen (Christopher Eccleston) som i hemlighet jobbar för Cobra, som planerar att använda dem som terrorvapen. Det leder förstås till actionscener och biljakter med enstaka låtsaskänslig scen intryckt emellan i ett fåfängt försök att få oss att bry oss om de här pappfigurerna. De är hopkopplade med varandra på tillskruvade sätt - en av hjältarna delade barndom med en av skurkarna, en annan av hjältarna skulle gifta sig med en annan av skurkarna, det finns en förlorad bror nånstans, och såvitt jag kan utröna är alla dessa relationer en slump. Detta presenteras i återblick efter återblick efter återblick, den ena tristare än den andra.

G.I. Joe: The Rise of Cobra fick mig om och om igen att gapa av förvåning och klentrogenhet. Jag kunde helt enkelt inte tro det jag såg, att någon på allvar kunde ha gjort något så klichéfyllt eller korkat eller banalt. Det finns en halv bra replik i hela filmen och kanske en halv bra karaktär om jag är generös, och då bara tills han tar av sig masken. Jag blev argare och argare tills jag fräste så fort något nytt hände. Det är som om filmskaparna ansträngde sig för att trycka in varenda usel actionfilmskliché de kunde hitta, men inte hade nog med energi över för att passa in dem i filmen. I stället bara hänger de där som en slarvigt uppsatt postit-lapp, som om en uttjatad klichés närvaro är ett självändamål.

Framför allt är alltihop så oändligt tråkigt. Actionscenerna är tråkiga, mellanspelen är tråkiga, de oändliga återblickarna är tråkiga. Historien är ointressant, karaktärerna ointressanta, till och med miljöerna är meningslösa oavsett hur mycket CGI som pumpats in i dem. Jag kan med lite god vilja nämna en sekvens jag tyckte om, och den varade kanske två sekunder. Jag kan bara dra slutsatsen att den hamnade där av misstag.

Hur skulle G.I. Joe: The Rise of Cobra kunna vara sämre? Bara genom teknisk klantighet. Skakiga kameror, usel klippning, förvirrande redigering och kassa skådespelare - och då är det ändå ingen av den här filmens skådespelare som levererar något i närheten av vad de visat sig kunna i andra filmer. Men om den hade skurit ner sin budget hade den förmodligen av misstag blivit rolig och då i alla fall bidragit med den underhållning som riktigt usla filmer kan. Som den är nu ger den inte ett ögonblicks paus, det är bara anstötlig smörja från första sekunden till den sista.

G.I. Joe: The Rise of Cobra kunde ha varit så bra, så rolig, så oskuldsfullt underhållande. I stället är den ett oförsvarligt slöseri med pengar, tid, arbete och talang, och något så tragiskt som en Team America: World Police som tar sig själv på allvar. Om den meningen inte skrämmer bort dig från det här eländet finns det ingenting jag kan säga.

Aeon Flux (2005) - 4/6

Ett artificiellt, dödligt virus slipper ut. Doktor Trevor Goodchild hittar ett botemedel, men det är för sent för 99% av mänskligheten. Överlevarna samlas i en enklav där de bygger staden Bregna, som fortfarande 400 år senare styrs av Goodchilds ättlingar. Bakom höga murar lever resterna av mänskligheten under ytligt idylliska omständigheter, men allt är inte perfekt i det strängt övervakade Bregna. Människor försvinner spårlöst och befolkningen plågas av besynnerliga mardrömmar.

Något är fel, och det har gett upphov till en rebellrörelse som kallar sig för monicaner. De kommunicerar med virtual reality-liknande telepati och sänder ut agenter för att utföra sabotage och lönnmord. Deras bästa agent är Aeon Flux (Charlize Theron), vars syster Una (Amelia Warner) dödades av regimen. Aeon får av rebelledaren Handler (Frances McDormand) det viktigaste uppdraget hittills. Tillsammans med kollegan Sithandra (Sophie Okonedo), som bytt ut sina fötter mot två extra händer, ska Aeon döda Bregnas ledare, Trevor Goodchild.

Bregna är en visuellt fascinerande plats som inte så lite påminner om The Village från sjuttiotals-TV-serien The Prisoner. Det är en vacker, lummig stad som förefaller vara ett högteknologiskt Utopia. Tekniken har få likheter med vår; ett övervakningscentrum visas som en reservoar med vatten i vars yta filmer reflekteras medan ljudet studsar mellan väggarna. En dator (vars skötare spelas av Steven Spielbergs favoritskådespelare Peter Postlethwaite) ger output via en röd gardin och tar röstkommandon. Det är inte en realistisk framtid som visas; snarare en framtid som ger oss nutidsmänniskor samma intryck som om vi hade färdats 400 år framåt i tiden. Tyvärr har effekterna inte följt med och vid flera tillfällen är tricksen så uppenbara att filmmagin förtas.

Bregna är också en plats med hemligheter, fler hemligheter dolda bakom fler bottnar än man först kan vänta sig. Både hjältar och skurkar döljer saker för varandra och till slut handlar det om tillit. Ingen har fullständig koll på vad det egentligen är som pågår och lojaliteterna skiftar. Aeon Flux är dessutom förvånande moraliskt tvetydig, med hjältar som inte håller med varandra om allt och ett par skurkar med förståelig motivation. För en gångs skull finns det en riktig anledning att rasera den till synes perfekta utopin; den ska inte bara krossas för att hjältarna vill det och för att den är "onaturlig" eller något lika vagt.

Aeon Flux bygger på en tecknad TV-serie som jag aldrig har sett och därför störs jag inte heller av att filmen tydligen ändrat på väldigt mycket från serien, vilket orsakat en och annan besk recension. Sedd på egna meriter är Aeon Flux betydligt bättre än jag väntade mig, en intressant och spännande liten berättelse som jag gärna följde till slut.

Transformers (2007) - 2/6

Det finns många frågor att ställa om Michael Bays karriär. Han gjorde The Rock, som i princip är en manual i konsten att göra en bra actionfilm. Sen dess har han av allt att döma inte gjort en enda sevärd film (jag har ännu inte sett The Island som ska vara väldigt olik hans andra verk; det är möjligt att den ändrar min åsikt).

Armageddon var en actionfilm som vred upp dumratten så hårt det bara gick. Jag har inte hört ett positivt ord sägas om Pearl Harbor. Bay fyller sina filmer med explosioner, effekter och våld, tydligen i brist på något annat att fylla dem med. Samtidigt har han uppenbarligen både humor och självdistans.

Och så kom Transformers. Var det någon som väntade sig en fantastisk film? Troligen inte. Det vi väntade oss var gigantiska CGI-robotar som slogs mot varandra, och det fick vi också. Vi hade bara hoppats på att utfyllnaden mellan robotstriderna skulle vara bättre.

Från den förintade planeten Cybertron kommer två robotarméer, de goda Autobots och de onda Decepticons. Autobots leds av Optimus Prime (Peter Cullen) och Decepticons av Megatron (Hugo Weaving). Striden gäller All Spark, en maskin som kan besjäla andra maskiner och som är det enda sättet att skapa nya levande robotar. All Spark har naturligtvis landat på Jorden och nu kommer båda sidorna hit för att slåss om den. De passar på att bygga om sig så de i förklädnadssyfte kan förvandla sig till bilar och andra maskiner som kan smälta in i omgivningarna.

Det är en berättelse som givit upphov till oräkneliga framgångsrika tecknade TV-serier och serietidningar. Den stora skillnaden är att serierna litade på sina karaktärer. De gigantiska talande robotarna hade personligheter, tankar, känslor, tvivel och planer. Det fanns människor i serierna också, men det var robotarna som spelade huvudrollerna.

Det är en risk som filmen inte vågar ta. Diverse människor stoppas in i handlingen och Transformers handlar till mycket större del om dem än om robotarna. Man ser Transformers för att se gigantiska CGI-robotar slåss mot varandra och blir i stället serverad en tam och ogenomtänkt historia om människorna som råkar bli inblandade. En del av robotarna har knappt några repliker alls och lyckas ändå vara intressantare än Sam Witwicky (Shia LaBeouf) och Mikaela Banes (Megan Fox).

De scener där människorna interagerar med robotarna förfaller lätt i misslyckade försök till humor. Scenen där Sam Witwicky försöker dölja för föräldrarna att han har en sex meter hög robot i trädgården är tråkig och genant, och det blir inte mycket bättre därifrån.

Transformers hade aldrig blivit ett mästerverk, men den kunde i alla fall ha varit en rolig, hisnande, medryckande actionfest om dess upphovsmän bara vågat lita på att de kunde skapa en sådan med sitt material. Nu försvinner de få goda idéer den faktiskt har i en medioker soppa.

Batman (1966) - 4/6

Bit efter bit av information dyker upp om The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi och redan innan den är färdig en stark kandidat till titeln "bästa tredjefilm i en serie någonsin". Som casual superhjältenörd och icke-apologetisk älskare av Nolans The Dark Knight inspireras jag till att ha Batmanvecka här på filmbloggen. Vi börjar med 1966 års Batman, en långfilmsversion av den vansinnigt fjantiga TV-serien från sextiotalet. Samtliga läsare nynnar just nu signaturmelodin och om någon till äventyrs inte gjorde det har hen börjat nu.

Låt oss från början vara överens om vad det handlar om här. Vi pratar inte om den psykiskt ärrade mörke riddaren som är två sekunder från att slå ihjäl varenda jävel, utan om en lätt lönnfet skojfigur i blågrå tights. Det rör sig inte om ett korrumperat och ruttet Gotham City som plågas av hjärtlösa missfoster utan om POW, BIFF och OOF. Och det är precis vad vi får också.

Det är ordvitsar, stiliserade slagsmål, helt orimliga deduktionsfärdigheter och klentroget skratt efter klentroget skratt. Det är precis vad vi är vana vid från serien. Ibland skrattar man med filmen, ibland skrattar man åt den, men man skrattar hela tiden. Det är svårt att tänka sig att filmskaparna inte visste precis hur camp och larvig deras film var. Jag tror att vår reaktion är precis vad de var ute efter.

Batman (Adam West) och Robin (Burt Ward, som senare redogjorde för sina sexuella eskapader i boken Boy Wonder: My Life in Tights) går igenom en inledande actionscen där Batman får nytta av ett antihajmedel (Batman vinner alltid om han är förberedd) och upptäcker sen att fyra superskurkar slagit sina påsar ihop: Jokern (Cesar Romero som vägrade att raka av sin mustasch och i stället vitsminkade över den), Pingvinen (Burgess Meredith som måste ha haft ett väldigt sinne för humor), Gåtan (Frank Gorshin som kan se galnare ut än de flesta galna människor) och Kattkvinnan (Lee Meriwether som bara spelade rollen i filmen; i serien var det Julie Newmar och Eartha Kitt).

Med enbart denna information - fyra samarbetande skurkar - räknar Batman ut att skurkarnas plan måste vara att ta över hela världen. Han har rätt. Det har han alltid. Deras vapen visar sig vara en dehydrator som kan förvandla människor till pulver, men det är lugnt, Batman kan rehydrera dem. Han kan till och med skilja dem åt när de har blandats ihop, även om det inte blir helt perfekt i slutändan.

Det är fånigt, skrattretande och inte ens i närheten av att vara på allvar. Men det är aldrig tråkigt och Batman försöker aldrig vara ett seriöst drama i alla fall. Om man går in i den med rätt förväntningar får man ut precis vad man var ute efter, om man förväntar sig något annat blir man gravt besviken.

Some days, you just can't get rid of a bomb.

Star Trek: The Motion Picture (1979) - 2/6

Star Trek var på sin tid inte alls lika stort som man kan tro av dess nutida fenomenstatus. Det var en uppseendeväckande TV-serie, absolut: riktig science fiction på vanlig TV som dessutom visade upp en på sextiotalet kontroversiell framtid. Amerikaner och ryssar, vita och svarta arbetade tillsammans för en välvillig världsfederation; det var inte en värld som kändes naturlig under segregationens och det kalla krigets höjdartid. Att Uhura (Nichelle Nichols) - en karaktär som har mycket lite att göra utöver att vara snygg, en funktion hon i och för sig fyller med bravur - lyckades bli en banbrytare och inspirationskälla säger en hel del om hur långt vi har kommit på fyrtio år.

Serien var populär men ingen vild framgång och tredje säsongen anses ofta till och med av fansen inte vara någon höjdare. Den lades ner och verkade dömd att dö en tyst död för att då och då gå i nostalgisk repris. I stället lyckades den bli en av de första moderna kulterna. Fansen blev mer än bara fans, de blev fanatiska. De älskade serien bottenlöst. Mr Spock blev en ikon. Namnlistor skrevs, krav på återupplivning skickades in, och kostymnissarna insåg att de kanske hade mer än de trodde. När den första Star Wars-filmen fick science fiction-genren att explodera ringde de runt till alla de gamla skådespelarna och samlade ihop dem för en smäll till.

Det var tio år efter seriens nedläggning och det var nog ingen inblandad som hade trott att de skulle komma tillbaka. Förmodligen var det inte många som trodde att det skulle bli mer än denna enda film, och tyvärr märks det. Star Trek: the Motion Picture utstrålar ett syndrom som drabbar alldeles för många filmskapare som plötsligt får tillgång till en massa tid och pengar. Nu ska vi göra allt vi inte kunde göra i serien, och vi ska göra alltihop samtidigt.

Det gör att filmen är full av kärleksfulla kameraglidningar förbi välgjorda modeller, oändliga dialoglösa sekvenser som visar upp det bästa effektmakeri pengar kunde köpa, och utfyllnad av ett slag som är helt malplacerat i en film som är över två timmar lång. En sån film behöver nedklippning, inte utfyllnad. Om Gene Roddenberry och de andra hade vetat att de skulle få göra många fler filmer och till synes oräkneliga spinoffs hade de nog tagit det lite lugnare med det här första filmförsöket, och det hade gjort filmen mycket bättre. Det märks redan i den andra filmen, The Wrath of Khan, som trots William Shatners ökända vredesvrål är välförtjänt uppskattad till och med bland icke-fans.

Handlingen involverar ett mystiskt energifält av det slag som så ofta hotade Enterprise i TV-serien, men detta fälts hemlighet är både mer innovativ och mer spännande. James Kirk (William Shatner) är numera amiral men när hans gamla skepp Enterprise ska skickas för att undersöka mysteriet tar han över befälet tillsammans med i princip alla sina gamla skeppskamrater.

Energifältet visar sig innehålla ett främmande rymdskepp som anfaller allt som närmar sig. Spock tar sig på eget initiativ dit för att lösa mysteriet och det hela slutar i en kvasireligiös upplösning som är klassisk Star Trek.

Jag hade med en sax kunnat förvandla Star Trek: the Motion Picture till en mycket bättre film. En halvtimme bort, så har vi en tight och spännande historia med en hygglig dos originalitet. Dess främsta merit är nu att den ledde återuppväckningen av Star Trek som ledde till flera bra filmer och en spinoffserie som gjorde Patrick Stewart till stjärna. Vad som helst som låter mig se mer Patrick Stewart är bra.

The Green Hornet (2011) - 4/6

Jag har aldrig varit ett fan av Green Hornet. Jag har inte sett TV-serien som startade Bruce Lees karriär, jag har inte sett någon av de tidigare filmerna, jag har inte lyssnat på radioserien och jag tror aldrig jag har öppnat en serietidning som han figurerade i. Ibland är det en nackdel att vara så obekant med bakgrundsmaterialet till en film - man missar referenser, känner inte till mytologin och har ingen koppling till karaktären. Ibland är det en fördel, för man kan bedöma filmen på dess egna meriter och strunta i alla brott den har begått mot originalversionen. The Green Hornet befinner sig i den senare kategorin.

Även om jag alltså inte var särskilt bekant med karaktären så visste jag tillräckligt för att hicka till när jag hörde att Seth Rogen skulle spela honom. Green Hornet är en stridskonstnär som slåss och sparkas och i en cross-over gick jämnt i en strid mot Batman. Jag kunde inte se den plufsige Rogen i rollen.

Nu när jag sett filmen inser jag att det var ett perfekt val. Det är för att filmens Britt Reid är den förste superhjälten som tycker att det är riktigt coolt att vara superhjälte. Han älskar sin coola bil. Han älskar att spöa brottslingar. Han har precis lika roligt som publiken och skäms inte för att visa det. Filmens Reid påminner om Christian Slater i True Romance som plötsligt blir actionhjälte och bara rullar med utan att fundera på om man kanske dör om man försöker vara actionhjälte; han är upptagen med att vara "so cool".

Green Hornet-purister hatar den här filmen och jag förstår varför. Karaktären de ville se är mil ifrån den Rogen ger oss. Om jag hade väntat hela mitt liv på en film om min favoritsuperhjälte och i stället fick se det här så hade jag också blivit besviken. Som tur är hade jag inga åsikter om Green Hornet och kunde därför slappna av och ha roligt.

Och det hade jag. Den här filmen tar ingenting på allvar - inte sina karaktärer, inte sin konflikt, inte sig själv. Realismen lämnas därhän och det enda man försöker göra är att underhålla. Med mig lyckades de. Jag begär inte mer av en dum actionkomedi som inte låtsas vara något annat än en dum actionkomedi.

20/4: In the Name of the Father (1994)

Serenity (2005) - 6/6

Jag har en förkärlek för vissa typer av karaktärer. En av dem är krigaren som slåss för en fredlig värld där det inte finns plats för honom, för vad ska en fredlig värld ha en krigare till? Jag är också förtjust i filmskurkar som inte är onda och knappt ens missledda utan hamnar i konflikt med hjältarna på grund av förståeliga åsiktsskillnader. Så när dessa två möts i samma karaktär, som i Serenitys namn- och hänsynslöse agent spelad av Chiwetel Ejiofor, är det svårt för mig att tycka illa om honom.

Han är en tilltalande skapelse. Ärofull, disciplinerad, hängiven, en övertygad och övertygande utilitarist som är beredd att begå vilka onda dåd som helst, i full vetskap om att de är onda, för att skapa en bättre värld. Han arbetar för Alliansen, ett rymdimperium som med full ärlighet verkar ha mänsklighetens bästa för ögonen. Det som placerar dem i skurkrollen är att de inte vill låta de fria andar som är vanliga bland filmhjältar leva som de vill; tvärtom startar de gärna krig för att tvångscivilisera hela galaxen.

Alliansen är ute efter River Tam (Summer Glau), psykotisk telepat och övermänsklig stridsmaskin som tillfredsställer regissören Joss Whedons välkända svaghet för späda tjejer som kickar röv. Hon räddas ur ett obehagligt allianslaboratorium av sin bror Simon (Sean Maher) och syskonen tar sin tillflykt ombord på fribytarskeppet Serenity som tillhör kapten Malcolm Reynolds (Nathan Fillion), en Han Solo uppdaterad för 2000-talet. Han och hans besättning av krigsveteraner, vapenfetischister och teknikgenier håller sig vid liv med småjobb på båda sidor om lagen medan de försöker hålla sig undan från Alliansen och Reavers, barbariska bärsärkar som roar sig med mord, våldtäkt och kannibalism.

Serenity är en mycket polerad film. Jag skulle gärna använda ordet "tillrättalagd" om det inte hade en så negativ klang. Intrigen består av ett dussin kugghjul som passar perfekt i varandra. Handlingen rullar på utan att ett enda ögonblick stanna upp eller rusa fram. Karaktärerna pratar som om de haft veckor på sig att förbereda varenda kvick replik, vilket gör de få ögonblick när de tas på sängen desto mer underhållande.

Mina referenser till Star Wars ovan är inte bara avsiktliga utan högst passande. Liksom Star Wars är Serenity en rymdopera och en västernfilm i rymdmiljö. Galaxavgörande händelser behandlas med en charm och en humor som inte för ett ögonblick låtsas om att allt inte är på blodigt allvar. Hjältarnas käftande är lika underhållande som deras strider mot fienden. Att det i Serenity dessutom finns en moralisk tvetydighet, att skurkarna inte är skurkar för att de utsetts till skurkar och klätts i ansiktslösa rustningar, gör att mitt vuxna jag kan uppskatta den desto mer även om jag som barn förmodligen hade föredragit Star Wars.

Serenity är en actionfilm, men den är en actionfilm med hjärta, hjärna och intressant intrig. Jag förstår inte varför vi inte ser det oftare.

13/4: The Green Hornet (2011)

Jag sa ursprungligen att jag skulle skriva om Insignificance i dag, men nu var Serenity min första fan request och den måste jag ju hedra så fort som möjligt. Insignificance följer vid tillfälle.