Den tecknade serien "Mr. Magoo" lyckades pressa massvis med avsnitt ur sin till synes dödfödda premiss: huvudpersonen ser dåligt och misstar saker för andra saker, medan universum konspirerar för att hålla honom trygg och inte rubba hans vanföreställningar. I den mån det någonsin fungerar så är det för att avsnitten är så korta att man inte hinner tröttna.
Den fördelen saknas helt i långfilmsversionen, där Leslie Nielsen genom att ta huvudrollen bevisade att framgång inte betyder vett. Efter fem årtionden i underhållningsbranschen borde han ha insett att det bara inte går att ta en tecknad serie som bygger på att upprepa ett enda skämt - och inte ett bra skämt, heller - om och om igen, sträcka ut det till en och en halv timme, och tro att det ska bli en bra film.
Det borde nog manusförfattaren Pat Proft också. Han har trots allt varit inblandad i sådant som Police Squad!, The Naked Gun och Hot Shots!... men även Polisskolan, några Scary Movie-filmer och Star Wars Holiday Special. Så han har kanske bara tur med sina samarbetspartners ibland.
Den här gången går det i alla fall inte att ifrågasätta resultatet: det är entydigt värdelöst. Det är i princip samma sannolikhetstänjande scenarier som i den tecknade serien, med den skillnaden att det är ännu svårare att tro på dem när det är en riktig människa och inte en klump färg, upprepade i oändlighet, och en blek påklistrad handling för att berättiga den längre löptiden.
Den involverar en stulen rubin, Jennifer Garner, Stephen Tobolowsky och Malcolm McDowell. Garner var inte känd än och Tobolowsky har alltid hållit igång med de här skitrollerna som han egentligen är för bra för, men vad har McDowell för ursäkt? Han har i och för sig deltagit i en hel massa smörja i sin karriär, så man ska kanske inte bli förvånad.
Mr. Magoo fick usla recensioner och backade några miljoner dollar, och jag har svårt att tänka mig att vem det än var som kom på konceptet inte kunde förutse det resultatet. Hen kanske bara ville skapa ett varnande exempel, och i så fall: grattis.
Den fördelen saknas helt i långfilmsversionen, där Leslie Nielsen genom att ta huvudrollen bevisade att framgång inte betyder vett. Efter fem årtionden i underhållningsbranschen borde han ha insett att det bara inte går att ta en tecknad serie som bygger på att upprepa ett enda skämt - och inte ett bra skämt, heller - om och om igen, sträcka ut det till en och en halv timme, och tro att det ska bli en bra film.
Det borde nog manusförfattaren Pat Proft också. Han har trots allt varit inblandad i sådant som Police Squad!, The Naked Gun och Hot Shots!... men även Polisskolan, några Scary Movie-filmer och Star Wars Holiday Special. Så han har kanske bara tur med sina samarbetspartners ibland.
Den här gången går det i alla fall inte att ifrågasätta resultatet: det är entydigt värdelöst. Det är i princip samma sannolikhetstänjande scenarier som i den tecknade serien, med den skillnaden att det är ännu svårare att tro på dem när det är en riktig människa och inte en klump färg, upprepade i oändlighet, och en blek påklistrad handling för att berättiga den längre löptiden.
Den involverar en stulen rubin, Jennifer Garner, Stephen Tobolowsky och Malcolm McDowell. Garner var inte känd än och Tobolowsky har alltid hållit igång med de här skitrollerna som han egentligen är för bra för, men vad har McDowell för ursäkt? Han har i och för sig deltagit i en hel massa smörja i sin karriär, så man ska kanske inte bli förvånad.
Mr. Magoo fick usla recensioner och backade några miljoner dollar, och jag har svårt att tänka mig att vem det än var som kom på konceptet inte kunde förutse det resultatet. Hen kanske bara ville skapa ett varnande exempel, och i så fall: grattis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar