I varje skog utkämpas ett krig mellan gott och ont. Soldaterna är små varelser som rör sig för fort för att människor ska se dem, och målet är skogens fortlevnad eller undergång. Den onda sidan sprider förruttnelse och död, den goda sidan fruktbarhet och liv. I Epic följer vi sjuttonåriga MK (Amanda Seyfried) när hon råkar ramla in i kriget och bli avgörande för dess utgång. Det är inte originellt, men i alla fall en hygglig idé för en underhållande äventyrsfilm. Men slutresultatet är en besvikelse. Epic är en röra.
Allting är stereotypt och normativt, från de fastnitade könsrollerna till att de goda är vackra och ljusa och rider på söta fåglar medan de onda är fula och mörka och rider på fladdermöss och korpar. Historien är hejdlöst igenkännlig och karaktärerna är bara där för att nätt och jämnt uppfylla dess behov. De utmärker sig inte på något sätt, de är pappfigurer som rör sig enligt ett förutbestämt mönster.
Budskapet är direkt irriterande - "att du inte ser det betyder inte att det inte finns". Det används som en ursäkt för MK:s far (Jason Sudeikis), som förstört sin karriär, sitt äktenskap och sitt förhållande till sin dotter på sin tro på de små varelserna i skogen. Tydligen har han ingen anledning att tro att de finns, han bara känner det på sig. På vad sätt är detta bra? För att han - av en surrealistiskt stor slump - hade rätt? Fadern är en knäppgök vars vanföreställning råkade stämma. Han är fortfarande en knäppgök. Visst kan saker finnas även om man inte ser dem, men att det inte finns minsta tecken på att de finns är ett hyggligt tecken på att de inte gör det.
Ingenting går riktigt ihop. Fadern förklarar att de små varelserna, liksom (hävdar han) insekter, lever på en annan tidsskala och det är därför de är så svåra att se. Det visar sig stämma, men det är senare inga problem att kommunicera tvärsöver tidsskalorna. Natten då filmen utspelar sig är oerhört viktig eftersom det både är sommarsolstånd och fullmåne, vilket bara händer en gång vart hundrade år... det känns som om det borde hända lite oftare, va?
Den natten är viktig eftersom skogens drottning Tara (Beyoncé Knowles) bara då kan välja sin efterträdare från hundratals frökapslar. Den måste sen blomma under fullmånen. Om den blommar i mörkret föds i stället en mörk prins, och det är precis vad ondingen Mandrake (Christoph Waltz) är ute efter. När han anfaller för att stjäla kapseln snubblar MK in i alltihop, efter att hennes far tillbringat åratal med att aktivt söka efter de här varelserna och misslyckats, och tillsammans med två Leafmen - skogens militär/polis - och två sniglar måste hon rädda världen.
Sniglarna kräver ett par egna kommentarer. De ska föreställa den här filmens Timon och Pumbaa men ligger på en konstant lägre nivå. De flesta av deras skämt är bara trista, andra bygger på sånt som var parodiskt föråldrat för tjugo år sedan. På samma sätt är det med förhållandet mellan Leafmanveteranen Ronin (Colin Farrell) och rookien Nod (Josh Hutcherson) - vi har sett det så många gånger förut.
Jag antar att barn kan uppskatta ett färgglatt äventyr som Epic, och det är ju till dem den riktar sig. Men när det finns så mycket bra att visa dem i stället - Wreck-It Ralph, Brave, Up, WALL-E, Ratatouille, Happy Feet, Toy Story 3 - vet jag inte varför man skulle välja Epic.
Allting är stereotypt och normativt, från de fastnitade könsrollerna till att de goda är vackra och ljusa och rider på söta fåglar medan de onda är fula och mörka och rider på fladdermöss och korpar. Historien är hejdlöst igenkännlig och karaktärerna är bara där för att nätt och jämnt uppfylla dess behov. De utmärker sig inte på något sätt, de är pappfigurer som rör sig enligt ett förutbestämt mönster.
Budskapet är direkt irriterande - "att du inte ser det betyder inte att det inte finns". Det används som en ursäkt för MK:s far (Jason Sudeikis), som förstört sin karriär, sitt äktenskap och sitt förhållande till sin dotter på sin tro på de små varelserna i skogen. Tydligen har han ingen anledning att tro att de finns, han bara känner det på sig. På vad sätt är detta bra? För att han - av en surrealistiskt stor slump - hade rätt? Fadern är en knäppgök vars vanföreställning råkade stämma. Han är fortfarande en knäppgök. Visst kan saker finnas även om man inte ser dem, men att det inte finns minsta tecken på att de finns är ett hyggligt tecken på att de inte gör det.
Ingenting går riktigt ihop. Fadern förklarar att de små varelserna, liksom (hävdar han) insekter, lever på en annan tidsskala och det är därför de är så svåra att se. Det visar sig stämma, men det är senare inga problem att kommunicera tvärsöver tidsskalorna. Natten då filmen utspelar sig är oerhört viktig eftersom det både är sommarsolstånd och fullmåne, vilket bara händer en gång vart hundrade år... det känns som om det borde hända lite oftare, va?
Den natten är viktig eftersom skogens drottning Tara (Beyoncé Knowles) bara då kan välja sin efterträdare från hundratals frökapslar. Den måste sen blomma under fullmånen. Om den blommar i mörkret föds i stället en mörk prins, och det är precis vad ondingen Mandrake (Christoph Waltz) är ute efter. När han anfaller för att stjäla kapseln snubblar MK in i alltihop, efter att hennes far tillbringat åratal med att aktivt söka efter de här varelserna och misslyckats, och tillsammans med två Leafmen - skogens militär/polis - och två sniglar måste hon rädda världen.
Sniglarna kräver ett par egna kommentarer. De ska föreställa den här filmens Timon och Pumbaa men ligger på en konstant lägre nivå. De flesta av deras skämt är bara trista, andra bygger på sånt som var parodiskt föråldrat för tjugo år sedan. På samma sätt är det med förhållandet mellan Leafmanveteranen Ronin (Colin Farrell) och rookien Nod (Josh Hutcherson) - vi har sett det så många gånger förut.
Jag antar att barn kan uppskatta ett färgglatt äventyr som Epic, och det är ju till dem den riktar sig. Men när det finns så mycket bra att visa dem i stället - Wreck-It Ralph, Brave, Up, WALL-E, Ratatouille, Happy Feet, Toy Story 3 - vet jag inte varför man skulle välja Epic.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar